- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
359-360

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orléans ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

martyr för folkfriheten, och han ökade sin popularitet
genom lejda lofprisare och – trots sin snikenhet –
penningeutdelningar bland massorna. Af adeln i
Crespy 1789 vald till medlem af »états généraux»
(riksdagen), blef han genast en af ledarna bland
omstörtningsmännen. När tredje ståndet förklarat
sig för nationalförsamling, tog han d. 25 Juni
i spetsen för 47 medlemmar af adeln plats inom
densamma, trots konungens förbud. Genom sina
hemliga bearbetningar underhöll han en ständig
jäsning i Paris och bidrog att upphetsa pöbeln till
det förfärliga Juli-upproret – hvarvid hans och
Neckers byster buros i procession kring gatorna –
och till det beryktade qvinnotåget till Versailles
d. 5–6 Okt. Hans förhoppningar på dynastiens fall
och på regentskapet, hvartill sjelfve Mirabeau ett
ögonblick ansett honom lämplig, slogo fel. Ja han fann
t. o. m. nu rådligt att under formen af en beskickning
till England undvika inblandning i undersökningen
rörande det senare upploppet. I Juli 1790 återkom han
och började genast drifva sitt gamla spel. Han blef
en jakobin af renaste vatten, tog Marat m. fl. i
sin sold och lät pressen yrka på ett regentskap
med honom såsom »modérateur». En tid drog han sig
från klubblifvet och idkade grosshandel. Men så
uppträdde han med större häftighet än någonsin bland
jakobinerna, lade bort sin furstetitel och kallade
sig »medborgaren Philippe Égalité». Han invaldes
jämte Robespierre, Marat o. a. såsom representant för
Paris i Nationaikonventet (1792), der han röstade
för Ludvig XVI:s afrättning (1793). Af girondisterna
anklagad för att eftersträfva diktaturen, togs han
till en början i försvar af jakobinerna, men när
hans äldste son, Ludvig Filip, hertig af Chartres,
1793 flydde öfver till österrikarna, fängslades han
sjelf i April s. å. och fördes med de sina till en
fästning vid Marseille. Den 6 Nov. 1793 drogs han
inför Revolutionstribunalet i Paris, försvarade
sig med talang, men guillotinerades s. d. Han dog
ångerfull. Hans egendom konfiskerades. – Af hans
4 efterlemnade barn må nämnas Ludvig Filip, Antoine
Philippe (se Montpensier 3) och Adelaïde (se denna). –
7. Ludvig Filip, hertig af O., den förres äldste
son, före faderns död hertig af Chartres, f. 1773,
d. 1850, var 1830–48 fransmännens konung (se Ludvig,
franska konungar, 19). – 8. Ferdinand, den föregåendes
äldste son, hertig af Chartres, föddes i Palermo d. 3
Sept. 1810 och blef efter sin faders tronbestigning
i Aug. 1830 hertig af O. och kronprins af Frankrike
(prince royal). F. förde en brigad i belgiska kriget
(1832), deltog 1835, 1839–40 i expeditionerna till
Algeriet och uppsatte 1841 de efter honom uppkallade
jägaretrupperna (chasseurs d’Orléans). Han var
en frikostig gynnare af konst och vetenskap. Död i
Neuilly d. 13 Juli 1842, till följd af ett hopp från
vagnen, då hans hästar skenade. I sitt äktenskap
med Helena af Mecklenburg-Schwerin efterlemnade
han sönerna Ludvig Filip, grefve af Paris, f. 1838,
huset Orléans nuvarande hufvudman och pretendent till
franska tronen, och Robert, hertig af Chartres. En
af Ludvig Filips döttrar var den för sina
konstnärliga anlag bekanta Marie d’Orléans, f. 1813 (1837
förmäld med hertig Fredr. Vilh. Alex. af Würtemberg),
d. 1839. Hennes mest kända arbete är Jeanne d’Arcs
marmorstaty
i Versailles.

Vid restaurationen 1814 återfick hertig Ludvig
Filip af Orléans den efter hans faders död
konfiskerade egendomen, både apanage-godsen (som
gingo i arf till ättens hufvudman) och hans enskilda
förmögenhet. Apanagegodsen hemföllo vid Ludvig Filips
tronbestigning (1830) till kronan och lades genom lag
af 1832 till civillistan. Efter Februarirevolutionen
(1848) förklarades de för nationalegendom. Sin
enskilda förmögenhet öfverlemnade Ludvig Filip genom
gåfvobref af d. 7 Aug. 1830 till sina barn samt
ökade den sedermera betydligt genom besparingar
på civillistan. Genom dekret af d. 26 Maj 1848
förvisades familjen O. ur Frankrike, och genom dekret
af d. 22 Jan. 1852 konfiskerades hennes enskilda
gods (som skulle säljas för statskassans räkning),
och blef det henne förbjudet att besitta lös eller
fast egendom i Frankrike. Under sin landsflykt, i
England, afhöllo de orleanske furstarna sig mestadels
ifrån politiken. Sedan de 1870 förgäfves erbjudit
både kejsar Napoleon och republiken sina tjenster i
kriget mot Tyskland, återvände de efter freden till
Frankrike. Utsigterna till en orleansk restauration
voro en tid stora.

Utom många af prinsarnas anhängare, de
s. k. orleanisterna, invaldes hertigen af Aumale och
prinsen af Joinville i nationalförsamlingen, der de
också, sedan d. 8 Juni 1871 landsförvisningsdekretet
af 1848 upphäfts och valen förklarats giltiga, togo
plats, i strid med ett äldre löfte. I Nov. 1872
upphäfdes konfiskationsdekretet af 1852, och de
då ännu icke försålda godsen (till ett värde af 60
mill. fr.) återgåfvos åt familjen. Som orleanisterna
saknade en politisk princip att fota sina tronanspråk
på, ingingo de efter att hafva medverkat vid Thiers’
störtande (1873) en »fusion» med legitimisterna
(se d. o.) på de vilkor att, om de senares kandidat,
grefven af Chambord, bestege tronen, orleanska husets
hufvudman, grefven af Paris, skulle förklaras för
tronföljare. Något konungadöme blef likväl, såsom
bekant, icke utaf. Efter grefvens af Chambord död
(1883) blef grefven af Paris emellertid hela det
rojalistiska partiets pretendent. Samtidigt tilltogo
misstankarna mot de orleanske prinsarna och fruktan
för att de skulle använda sin ställning såsom höga
militärer till att bearbeta armén, hvarför hertigarna
af Aumale, Chartres och Alençon genom dekret af d. 23
Febr. 1883 aflägsnades från de generalsplatser de
beklädde. Och det ostentativa sätt, hvarpå grefven
af Paris uppträdde samt lät sig hylla, framkallade en
d. 23 Juni 1886 promulgerad lag, som landsförvisade
tronpretendenter och deras äldsta söner. I en
öppen skrifvelse af d. 24 s. m. protesterade han
mot åtgärden och framställde sig såsom pretendent,
men lemnade Frankrike, följd af sin äldste son, sin
broder hertigen af Chartres samt af sina farbröder
hertigarna af Nemours och Aumale.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free