- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
365-366

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orléans ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

deras fruar. Han afled der i Algutsrums socken
1735. Hans porträtt sakna ej förtjenst, men äro
tunga i färgen och ej alltid väl modellerade. –
Af en C. Gabriel O., f. 1707, möjligen son af
den föregående, finnas djurmålningar. Han var
omkr. 1735–38 anställd vid Stockholms slottsbyggnad.
-rn.

Orma, sjöv., fästa ett i sicksack gående smäckert tåg
till samlöpande stag eller barduner för att förhindra
dylikt tågvirke att falla ned på däck, i fall det
under batalj skulle blifva afskjutet. Ormningen
utföres alltid, då fartyget klargöres till drabbning.
R. N.

Ormarna, Ophidia, zool., bilda en ordning inom
kräldjurens klass. De hafva långsträckt, valsformig,
af plåtar och fjäll betäckt kropp. Bröstben,
skuldergördel och lemmar saknas (af bakbenen
förekomma dock stundom rudiment). Venstra lungan är
rudimentär. Ansigtsbenen äro i de flesta fall rörliga,
hvarigenom munnen nästan alltid kan utvidgas högst
betydligt. Tungan är lång, smal, klufven och rörlig
i en skida samt kan utsträckas. Analöppningen
är tvärställd, och urinblåsa saknas. Kroppen
sluter sig omedelbart till hufvudet, så att hals
saknas. Mellan bålen och stjerten finnes icke någon
bestämd åtskilnad. Halsens kotor, med undantag af den
främsta, och bålens äro försedda med rörliga refben,
som ända i ett muskellager, hvilket sammanhänger
med de stora bukplåtarna och trycka dessa, då de
röras framifrån bakåt, med de bakre, utskjutande
kanterna mot den yta, hvarpå djuret befinner sig och
på sådant sätt flyttar sig framåt. Svanskotorna hafva
stora tvärutskott. Tänderna äro krökta bakåt och af
flere slag: massiva, rännformiga och genomborrade. De
förstnämnda tjena endast till att fasthålla bytet,
men aldrig att tugga detsamma, de sista till att leda
gift, hvilket ej sällan är händelsen äfven med det
mellersta slaget. Hos giftiga ormar äro öfverkäksbenen
kortare, stundom nästan förkrympta, hos ormar med
fårade tänder längre och hos giftlösa ormar, som hafva
massiva tänder, mycket långa. Om ormarnas giftapparat
se Ormgift. Ormarnas tunga, som af de zoologiskt
obildade anses för deras anfallsvapen och derför af
dem kallas »gadd», är sannolikt endast känselorgan och
till följd deraf också i ständig verksamhet, då ormen
är vaken. Hon kan utsträckas ur munnen, äfven då denna
är tillsluten, ty i öfverkäken finnes en inskärning,
som lemnar henne vägen fri. Ögonen sakna ögonlock
och betäckas af en kupig, nästan alltid genomskinlig
del af öfverhuden, till följd hvaraf de tyckas
vara orörliga samt få ett glasartadt och hemskt
utseende. Pupillen är mestadels lodrät. Från den ena
hudömsningen till den andra aftager genomskinligheten
hos den ögat betäckande huden, men ökas å nyo vid
nästa ombyte af hud. Näsöppningarna kunna tillslutas
hos en del arter. Lukten är mindre utbildad, hvilket
är händelsen äfven med hörseln (trumhinna och trumhåla
saknas). Smaksinnet står mycket lågt. – Ormarna kunna
krypa, klättra, simma och dyka, allt detta med nästan
lika stor skicklighet och vighet. Endast några få arter kunna resa
sig upp med främre tredjedelen af sin kropp
(glasögonormarna öfverträffa dock de öfriga
betydligt härutinnan). Somliga af ormarnas rörelser
äro blixtsnabba, hvarigenom dessa djur hafva lätt
att bemäktiga sig sitt rof samt försvara sig och
anfalla. – Liksom andra kräldjur äro ormarna ytterst
seglifvade och kunna komma sig efter mycket svåra
sår och stympningar. Huggormens afhuggna hufvud rör
tungan, biter och förgiftar. Ormarnas nervmedelpunkter
äro nämligen ganska oberoende af hvarandra, och
deras känsel kan icke vara myckej utvecklad. Icke
allenast äro deras flesta sinnen slöa, utan äfven
deras förståndsförmögenheter föga utvecklade. Dock
lägga de en viss list i dagen, då de skola fånga
sitt byte. – Ormarna välja i allmänhet en bestämd
vistelseort och hålla sig hälst på ställen, der de
hafva lätt att gömma sig. Vanligen träffas de aflägse
från menniskans boningar. Detta beror emellertid derpå
att de flitigt förföljas af henne; ty i allmänhet
synas de icke hysa fruktan för menniskan, ehuru de
sin vana likmätigt ofta gömma sig undan vid hennes
annalkande. I heta land tränga de ofta in i husen
och krypa ned i bäddarna. I Indien hör sådant till
ordningen för dagen.

Angående ormarnas utbredning meddelar Albert
Günther följande. I Gamla verldens nordliga område,
hvilket omfattar norra Afrika (till Atlas), Europa,
Mindre Asien, Persien, norra och mellersta Asien
(till Himalaja), Kina, Japan och Aleuterna, lefver
det minsta antalet ormar, hvad både slägten och
arter beträffar, och förekomma endast små, dystert
färgade, i allmänhet svaga och rädda representanter af
ordningen. I etiopiska området, som omfattar Afrika
söder om Atlas, Madagaskar, Bourbon, Mauritius
och måhända södra Arabien till Persiska viken,
visar sig eqvatorslandens inflytande. Egendomliga
slägten och arter, jättestora, praktfullt färgade och
sandfärgade ormar uppträda, och till dem, som lefva
på marken, sällar sig ett ofantligt stort antal, som
vistas i träd. Madagaskar eger så många för denna
ö egendomliga arter, att man nästan kan betrakta
det såsom ett eget område. På Kanarie-öarna saknas
ormar alldeles enligt Bolles och andra iakttagares
utsago. Det indiska området, som sträcker sig öfver
hela södra Asien med inbegrepp af Birma, Malakka
och södra Kina, Sunda-öarna och Filippinerna samt
de angränsande småöarna, är jordens ormrikaste;
måhända också bäst genomforskade område. Ön Ceylon
intager till detta område samma förhållande som
Madagaskar till Afrika, alldenstund på denna ö flere
egendomliga ormar lefva än på någon annan af de stora
syd-asiatiska öarna. Från australiska området, till
hvilket vi utom Australien räkna äfven Papua-öarna,
Tasmanien och alla hittills icke omtalade ögrupper i
Stilla hafvet, känner man för närvarande knappt mer
än de ormar, hvilka träffas på de smärre öarna och
de störres kustland, och af denna anledning har man
icke häller en tillfredsställande öfversigt af alla
här befintliga arter. Men fattigt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free