Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ormarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emaljer, lackerade varor och alla slags inlagda
arbeten. – Med afseende å mönstrets och färgernas
fördelning göra sig två olika grundsatser gällande,
hvilka man kan kalla för den vesterländska och
den österländska, ehuru jämväl den senare finnes
ofta tillämpad i vesterlandets konst, särskildt den
moderna. Den vesterländska yt-orneringen söker att
verka genom kontrasten af olika detaljformer och
färger. Den framhåller t. ex. å en rektangulär
yta genom särskilda ornament midten, hörnen,
kanterna; den uppdelar det hela i fält eller
bälten, den gifver mönstret en helt annan färg än
bottnen o. s. v. Såsom exempel kunna anföras de
grekisk-romerska vägg- och takdekorationerna samt
deras efterbildningar inom renaissancen och senare
stilriktningar, en mängd moderna mattor och dukar,
symmetriskt dekorerade tallrikar och vaser m. m. Den
orientaliska orneringen deremot fördelar mönstret
jämnt öfver hela ytan och blandar färgerna så, att
ingen enskild dominerar, men alla tillsammans uppgå
i en gemensam harmoni. Sådant är t. ex. förhållandet
med de moriska väggdekorationerna i Alhambra,
Persiens mattväfnader, Indiens sjalar och kattuner,
till en del äfven Japans porsliner.
Med afseende på de använda motiven skiljer man
mellan följande slag af ornament. Den lineära
orneringen förekommer i sina enklaste former äfven på
de lägsta kulturstadier. Hit höra de räckor af punkter
eller småstreck, som sira stenålderns otympliga
lerkärl; hit höra de brutna linier, vågformer
och spiralmönster, som förekomma å bronsålderns
metallföremål, hit höra à la grècquen liksom rutor,
cirklar och stjernformer, men äfven mera invecklade
s. k. T- och Z-mönster m. m. Till samma grupp får
man jämväl hänföra vissa efterbildningar af enkel
handaslöjd: flätor, snören, »valknutar», hvilka
påträffas exempelvis inom den grekiska, den irska och
den romanska ornamentiken. Djurmotiven synas i regeln
tidigare hafva ådragit sig folkens uppmärksamhet än
växtformerna. Vi påträffa detta slags ornamentik
i den äldsta grekiska konsten. Förebilderna
äro der dels smådjur: fjärilar, sjöstjernor
o. dyl. (Mykene-fynden), dels jagtdjur: hjortar,
lejon m. m. (å de äldre grekiska vaserna). Den
öfvergår senare till figur-ornering eller blandas
med växtmotiv. Medeltiden visar likaledes en stor
benägenhet för djurmotiv. Hit höra folkvandringstidens
invecklade ornament, på hvilka de gamla irska
manuskripten, de gotländska smyckena och de uppsvenska
runstensslingorna lemna karakteristiska exempel
(jfr Nordisk stil). Äfven i den bysantinska konsten
användas – särskildt som textilornament – stiliserade,
från österlandet härstammande djurbilder, hvilka
sedermera återfinnas i den vesteuropeiska medeltidens
heraldiska ornering. Ofta förekomma äfven djurornament
i den romanska arkitekturen. En ren djur-ornamentik
förekommer ännu hos polarfolken. Växtmotiven utgöra
dock ornamentikens älsklingsomräde. Lotus- och
papyrus-plantan karakterisera Egyptens konst;
i Greklands dekorativa konst finna vi palmetten,
akantusbladet, vinrankan, murgrönan,
eken, lagern och oliven jämte många andra
växtformer. Den romerska konsten upptager och ombildar
de grekiska formerna, och antikens arf öfvertages i
sin ordning af den fornkristna, den bysantinska och
delvis den romanska ornamentiken. Gotiken upptager
en mängd nya naturformer. Renaissancen går tillbaka
till antikens formverld samt fortsättes af barocken
och rococon. Den nyklassiska rörelsen på 1700-talet:
Ludvig XVI:s stil och empirestilen, återvänder å nyo
till antikens källa, liksom äfven i många fall den
moderna konsten, allt under det nya motiv afvinnas
naturen. Äfven i österlandets, Persiens och Indiens,
Kinas och Japans, konstslöjd intager växtornamentet
den förherskande ställningen. Det symboliska
ornamentet slutligen hemtar sina bilder från alla
möjliga den yttre verklighetens områden, men det
använder dem ej för deras egen skull, utan som tecken
för ett, åtminstone ursprungligen underförstådt,
andligt innehåll. Sådana ornament äro t. ex. det
kristna korset, Kristusmonogrammen, Islams halfmåne,
hoppets ankare, rättvisans svärd och vågskål, den
komiska och den tragiska masken, för öfrigt vapen,
verktyg, husgeråd, prydnadsföremål af hvad slag
som hälst, använda med hänsyftning på vissa yrken,
personligheter, samhällen, tidsförhållanden. Somliga
af dessa föremål hafva användts så ofta och
undergått så många ombildningar, att den symboliska
betydelsen kan sägas hafva gått förlorad, och det
ursprungliga motivet är svårt att känna igen. Detta
är t. ex. fallet med de många ur skölden härledda
kartusch- (skylt-, beslag-) formerna. Men äfven många
växt- och djurornament hafva ursprungligen haft
symbolisk betydelse: så Egyptens lotus, den åt Apollon
helgade lagern, fisken och vinrankan i den fornkristna
konsten, en stor del växtmotiv i den arabisk-persiska
konsten o. s. v. – Vid upptagandet af förebilder
ur verkligheten kan ornamentiken antingen direkt
efterbilda dessa med alla deras oregelbundenheter
och tillfälligheter, eller gifva dem en förenklande,
reglerande ombildning, så att blott det för flere
exemplar lika och väsentliga, d. v. s. typen,
bibehålles. Det förra förfaringssättet är det
naturalistiska; det senare kalla vi stilisering.
De olika slagen af ornament förekomma ofta, och
särskildt på högre kulturstadier, blandade med
hvarandra. Så finna vi å äldre grekiska vaser
en blandning af lineära motiv och djurmotiv,
likaså inom den forn-irska ornamentiken. Den
arabisk-moriska väggdekorationen, t. ex. i Alhambra,
förenar i sina s. k. arabeskmönster lineära motiv
med växtformer. Den utbildade grekisk-romerska
dekorationskonsten, liksom efter denna renaissancen
och den moderna slöjden, förenar på samma föremål,
samma väggyta, motiv från alla ornamentikens
områden. Den låter t. o. m. djurformer direkt spira
fram ur växtformer. Det mest talande exemplet
på detta slags blandade ornering finna vi i den
pompejanska väggdekorationen, liksom i renaissancens
grotteskornering och dess senare efterbildningar. – De
enskilda ornamentsmotiven undergå under sin vandring
genom tiderna inom de olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
