- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
383-384

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ornamentik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med blåskiftande hals och bakrygg; två band och en
fläck på vingen äfvensom undre stjerttäckarna äro
hvita. Stjertens sidopennor äro långa och lyrformigt
utåtböjda. Längden stiger till 54,5 cm. Honan är
spräcklig af svart, rostgult och grått samt har
stjertens sidopennor kortare och raka. Längden går
till 49 cm. Ungen är ofvan tecknad med svarta och
rostgula tvärband, svartspräcklig på ving- och
stjertpennor samt ljusare undertill. Orren är mera
begåfvad samt följaktligen skyggare och listigare än
våra andra hönsfoglar. Han trifves bäst i trakter,
på hvilka björk- och barrskog omvexla med hagar,
ängar, mossar och bergländig mark; äfven finnes
han i enbusksnår och på hedar. Vintertiden gräfver
denna fogel sig ned i snön mot natten, men äfven om
dagen gör han så för att skydda sig mot stark köld
och yrväder. Tidigt om våren börjar orren sin lek,
som före soluppgången hålles på marken (t. ex. på
mossar, frusna kärr eller sjöar); i soluppgången
slå tupparna upp i träden och spela äfven der. Under
spelet blåsa och kuttra de, springa omkring och hoppa
om hvarandra, låta vingarna hänga ned samt resa upp
och breda ut stjerten. Häftiga strider utkämpas ofta
härunder mellan tupparna. Äfven honorna infinna sig
på lekplatsen, der de löpa omkring under utstötande
af en långdragen näston. Orren finnes i Europa (utom
i dess sydligaste delar) och i Sibirien.

Tjädern, T. urogallus, häckar likaledes mer eller
mindre allmänt öfver hela Sverige och skiljer sig från
orren genom sin rundade stjert. Hannen har hufvudet,
halsen, bröstets sidor och öfvergumpen blågrå,
vattrade med mörkt. Undre kroppsdelarna äro svarta,
med en glänsande, grön fläck på bröstet och hvita
fläckar längre bakåt; undergumpen är hvit. Vingarna
äro rostbruna, vattrade med svart, vingpennorna
mörkbruna och stjertpennorna svarta, med hvita fläckar
bakom spetsen. Längden hinner till 104 cm. Honan är
på tvären fläckig af svart, rostgult och ljusgrått;
undre delarna äro ljusare, med strupen, framhalsen
och kräfvan rostgula. Längden utgör 69 cm. Ungen
är ofvan gråsvart, med rostgula tvärband samt hvita
fjäderspetsar på ryggen och vingarna. Tjädern trifves
bäst i djupa barrskogar i närheten af vatten, men
träffas äfven i blandad barr- och löfskog. Om natten
sitter han nästan alltid i träd; om dagen träftas han
deremot vanligast på marken, dock knappast då denna
är snöbetäckt. Han är tung och ovig i jämförelse
med föregående art. Sin lek börjar tjädern redan
tidigt om våren i granskapet af skogskärr och sjöar,
vid hvilka grof tallskog och flata berg finnas. Långt
före dager tager spelet sin början, och under detsamma
sitter han i träd till längre fram på morgonen, då
han slår ned på marken, hvarest han stundom låter
höra sig. Var orrens spel mycket vackert och hörbart
vidt omkring, så är förhållandet alldeles motsatt med
tjäderns. Under en del (den korta s. k. sisningen)
af spelet råkar tjädertuppen i sådan exstas, att han
glömmer bort att begagna sin hörsel och syn. Härvid
faller han ett lätt (fastän otillåtet) byte
för den smygande skytten. Mellan tupparna förekomma
understundom slagsmål på lekplatsen. Tjädern
förekommer i Europas och Asiens nordliga delar,
längre söder ut blott i bergstrakter till Alperna och
Pyrenéerna. – På de senare årtiondena hafva dessa båda
fogelarter aftagit högst betydligt i antal genom ifrig
förföljelse samt förderfliga jagt- och fångstsätt.

Med samslägtingar inom hönsfoglarnas ordning
frambringar orrtuppen bastarder. Af sådana hafva
följande blifvit anträffade i Sverige. Rackelhanen,
T. urogallo-tetricides, har tjäderhöna till
moder. Hannen är mestadels brunsvart samt spräcklig
ofvan och framåt med gråaktigt gulbrunt, bakåt
med gråhvitt, undertill med hvitgrått. Hufvudet,
halsen och kräfvan äro svarta, med rödviolett
metallglans. Vingarna äro brunaktiga, med ett
hvitt tvärband, stjertpennorna svarta, med hvita
fläckar, och de yttersta raka, 44 mm. längre än
de mellersta. Fogelns längd utgör 67 cm. Honan
är spräcklig af svart, rostgult och grått;
skulderfjädrarna och de stora armtäckfjädrarna
hafva breda, hvita ändkanter. Stjerten är
obetydligt klufven. Längden är 52 cm. Rackelhanen
träffas sällsynt öfver hela Sverige. Man trodde
länge, att denna fogel var en särskild art,
men för 70 år sedan ådagalade S. Nilsson rätta
sammanhanget med hans härkomst. – Dalrip-orren,
T. lagopodi-lapponico-tetricides, härstammar på
mödernet från dalripan. Hannen är ofvan svart, med
grå vattring eller hvita fjäderkanter. Halsen,
vingarna och undre kroppsdelarna äro hvit- och
svartfläckiga; på framhalsen finnes en större,
svart, blåglänsande fläck. Längden utgör 44,5
cm. Honan är ofvan spräcklig af hvitt, rostgult
och svart, undertill hvit, på halsen och sidorna
försedd med svarta och rostgula tvärband. Denna
bastard finnes sällsynt i Lappland och Norrland,
men har anträffats äfven i Värmland. – Morip-orren,
T. lagopodi-scotico-tetricides, har morip-hona till
moder. Framhufvudets sidor, bröstet, buken och de
mellersta vingtäckarna äro svartaktiga, ryggen och
slaksidorna kastanjebruna, undre stjerttäckarna svarta
vid roten och utåt hvita. På strupen, de mellersta
vingtäckarna, nedre bakhalsen och öfvergumpen finnas
mer eller mindre fina, hvita kanter äfvensom bredare
sådana på de innersta vingfjädrarna och några af
skulderfjädrarna. Smällpennorna äro gråbruna, med
hvitskäckigt ytterfan, stjertpennorna svartbruna,
de mellersta med fin, hvit kant och benen gråhvita
eller grå. Till storleken är hannen ungefär som en
orrhöna. Ett exemplar af denna bastard erhölls i
trakten af Göteborg i midten af Dec. 1877. De båda
sistnämnda bastarderna hafva tårna fjäderklädda
till midten och tandade i yttre hälftens kanter.
C. R. S.

Orrjagten har i alla tider inom Sverige haft en viss
betydenhet och bedrifvits på flere olika sätt. I
forntiden idkades den hufvudsakligen såsom fångst,
förnämligast medelst s. k. giller samt till någon
del äfven med snara, hvilka redskap ännu äro i bruk å
många orter, äfven sådana, der deras användande är i
lag förbjudet. Endast undantagsvis fälldes orre med
pil och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free