- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
387-388

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orsini ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dennes lärjunge. Sedan gjorde han studier äfven efter
den romerska skolan. Hans arbeten äro kringspridda
åt alla håll.

Orsini (Ursini), italiensk fursteslägt, känd sedan
slutet af 12:te årh. Under partikampen mellan
ghibelliner och guelfer utmärkte den sig på de
senares sida och hade ätten Colonna till ständig
fiende. Två medlemmar af slägten O. hafva bestigit
påfvestolen: Giovanni Gaetani O. (Nikolaus III,
1277–80) och Pietro Francesco O. (Benedikt XIII,
1724–30). Dessutom har ätten att framvisa en rad af
märkliga krigshöfdingar, bl. a. Renzo da Ceri, den
olycklige försvararen af Rom 1527. Bland slägtens
besittningar, hvilka voro belägna i Kyrkostaten,
Neapel och Toscana, märktes ett palats i Rom,
bygdt på ruinerna efter Marcellus-teatern, och
borgen Monte Giordano. Af det särdeles stora antal
grenar, i hvilka slägten O. delade sig, qvarlefver nu
endast en hertiglig, uppkallad efter sin besittning
Gravina i det forna konungariket Neapel. Från slägten
härstammar äfven det österrikiska furstliga huset
O.-Rosenberg. Ättens mest betydande län i Kyrkostaten
var Bracciano, men den slägtgren, som innehade
detta, utdog 1698 med hertig Flavio O. Dennes
gemål var den historiskt ryktbara »prinsessan Orsini»
(se följ. art.).

Orsini, prinsessan O. (Fr. La princesse des Ursins),
är den vanliga benämningen på den i Spaniens politiska
historia ryktbara franska damen Anne Marie de la
Trémoille,
född i Frankrike 1643. Hon förmäldes 1659
med Adrien Blaise de Talleyrand, prins af Chalais,
följde honom 1663 i landsflykt och vardt enka 1670. År
1675 gifte hon om sig med påflige undersåten Flavio
Orsini, hertig af Bracciano, och blef 1698 för
andra gången enka. Rikt begåfvad och lidelsefullt
intrigant, gällde hon redan då såsom själen i det
franska partiet hos kurian, hvilken hon särskildt
sökte vinna för Ludvig XIV:s planer i Spanien. Efter
Filip V:s uppstigande på spanska tronen blef hon
1701 öfverhofmästarinna hos hans första gemål,
den unga Maria Lovisa af Savojen, begagnade sig af
drottningens inflytande på Filip och blef snart
allsmäktig i Spanien. Detta fortfor, äfven sedan
hon 1704 varit nära att alldeles mista Ludvig XIV:s
förtroende genom sin under någon tid framträdande
böjelse att frigöra Spaniens politik från det franska
förmynderskapet. Men efter Maria Lovisas död (1714)
förvistes prinsessan O. ur Spanien af Filips andra
gemål, Elisabet af Parma, för hvilkens förmälning
med konungen hon sjelf verkat i förhoppning om att
kunna bruka denna furstinna såsom ett nytt redskap
för sin hersklystnad. Död i Rom 1722.

Orsini, Felice, hufvudmannen för mordattentatet
mot Napoleon III 1858, föddes 1819 i dåv. romerska
delegationen Forli. Han dömdes 1844 såsom republikansk
konspiratör till lifstidsarbete på galérerna, men
benådades 1846 genom Pius IX:s amnestipåbud. Under
de följande åren var han en ifrig befordrare af
frihetsrörelsen, fängslades i Dec. 1854 under hemlig
agitatorisk verksamhet i Siebenbürgen, men lyckades
1856 fly ur sitt fängelse på Mantuas citadell och kom
1857 till London. Der mognade hos honom beslutet att
undanrödja fransmännens kejsare, hvilken tycktes honom
vara det största hindret för Italiens befrielse. I
förening med några andra italienska flyktingar
verkställde han i Paris på aftonen d. 14 Jan. 1858
attentatet, då kejsaren med sin gemål åkte till
operan. Tvänne handgranater (»orsinibomber») kastades
framför vagnen, men ehuru 141 personer i närheten
dödades eller sårades af de kringyrande skärfvorna
(äfven O. blesserades), blef kejsareparet oskadadt. En
af gerningsmännen häktades genast och O. sedermera,
på grund af dennes bekännelser. Den 13 Mars 1858
besteg O. sjavotten, sedan han d. 11 Febr. i ett
gripande bref besvurit Napoleon att understödja det
italienska frihetssträfvandet.

Orsk, stad i ryska guvern. Orenburg, på högra
stranden af Ural, anlades 1735 såsom den förnämsta
ryska fästningen mot kirgiserna. Det omgifvande
landets fruktbarhet har lockat till inflyttning,
och folkmängden uppgick 1880 till mer än 14,000 pers.

Orsova [å’rsjåva], tvänne städer vid Donau
i närheten af Jernporten (se Donau, sp. 1372). Gamla
O
. (T. Alt-O., Valak. Rushava), köping i ungerska
komitatet Krassó-Szörény, vid Csernas mynning och
jernvägen mellan Temesvár och Bukarest. Omkr. 1,800
innev. – Omkr. 2 km. längre ned ligger på Donaus högra strand,
till en del på en ö, i Serbien, den förfallna,
fordom turkiska fästningen Nya O. (Turk. Ada Kale),
med omkr. 3,000 innev. 1716 eröfrades fästningen af
österrikarna och afträddes till dem i freden 1718,
men återtogs af turkarna 1738. Dessa, som vid freden
i San Stefano (d. 3 Mars 1878) förbundo sig att
utrymma fästningen, öfverlemnade platsen åt
österrikisk-ungerska regeringen d. 25 Maj 1878,
hvarefter den erhöll österrikisk besättning.

Orsten, egentl. ornesten (af orne,
fargalt), lapis suillus, miner. Se Bituminös
kalksten
. Orstenen var förr officinel samt gifves
ännu i dag åt boskap såsom medel mot kolik.
O. T. S.

Orstenskalk. Se Kalksten.

Ort, bergsv., en i grufvor utsprängd gång i
berget. Orterna i malmgrufvor äro vanligen af något
mer än 6 fots höjd samt 5–7 fot breda. I de svenska
kolgrufvorna åter äro de mycket lägre, så att man
endast krypande eller åkande i låga vagnar kan färdas
fram i dem. Orter göras antingen som förberedelse
till andra grufarbeten (tillredningsorter) eller för
kommunikation i grufvan eller för uppsökande af nya
fyndigheter i grufvan. Då man från olika ställen
i grufvan utgår med ort-arbeten i afsigt att de
skola mötas och sammanslås, kallas dessa orter, innan
sammanslagningen skett, för mot-orter. Mynningen af
en ort kallas gima, dess botten sula. Orter drifvas
numera vanligen af en man i skiftet, när arbetet sker
för hand. Men man har vid de större grufvefälten
börjat drifva orter med tillhjelp af borrmaskiner,
hvarigenom man vunnit mycket i tid, om ock ej ännu
så mycket i prisbillighet. Orter, som gå i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free