- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
391-392

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orsini ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

arméafdelning under marskalk Soult, hvilken gjort
fåfänga försök att undsätta den inneslutna fästningen.

Orthia (Grek., egentl. »den upprättstående»),
tillnamn, under hvilket gudinnan Artemis dyrkades i
Sparta. Se Artemis.

Orthis (af Grek. orthos, rät), paleont., fossilt
blötdjursslägte af brachiopodernas (armfotingarnas)
klass med kalkskal, som vanligen är radieradt
strimmadt, samt med rät låsrand (deraf namnet)
och utan inre kalkstöd för armarna. Detta
artrika slägte förekommer talrikt hufvudsakligen
i silursystemet. Från Gotland hafva många arter
beskrifvits, såsom O. elegantula Dalm. och O. biloba
L. B. L-n.

Orthoceras l. orthoceratites (af Grek. orthos, rät,
och keras, horn), paleont., fossilt blötdjursslägte
af cefalopodernas (hufvudfotingarnas) klass och
tetrabranchiaternas (»de med 4 gälar försedda»)
ordning. Skalet utgöres af ett rakt, vanligen
utdraget koniskt rör, medelst urglaslika skiljeväggar
deladt i många kammare, i den yttersta af hvilka
djuret haft sin plats. Från boningskammarens
bakre vägg har till skalets spets gått ett rör
(sipho), som genomborrar alla skiljeväggarna. Denna
sifon ligger hos några centralt, hos andra vid ena
sidan och företer olika former, såsom jämn, mellan
skiljeväggarna perlbandslikt uppsvälld o. s. v. Den
äldsta O. är funnen i Ceratopygekalken, de yngsta
i den alpina Trias. Sin hufvudutbredning har
O. inom silursystemet, och ensamt från Böhmen har
Barrande beskrifvit öfver 500 arter. I Sverige
har det allmännast utbredda undersiluriska
kalklagret med anledning af den mängd, hvari
O. deri förekommer, benämnts ortoceratitkalk,
liksom samma lager i Estland kallas vaginatkalk
(efter O. vaginatum). Slägtet har delats i flere
underslägten. B. L-n.

Orthopnaea (af Grek. orthos, rät, och pneo,
jag andas), med., andnöd, hvarvid man ej kan
andas annat än i upprätt ställning. Se Andnöd.
F. B.

Orthoptera (af Grek. orthos, rät, och pteron,
vinge), rätvingar, zool., kallas numera i
vidsträcktare omfattning de insekter, som hafva
bitande mundelar, 2 par vingar och ofullständig
förvandling. Under denna ordning inrymmas
Thysanura, O. genuina och O. pseudo-neuroptera,
hvilka sistnämnda förr sammanfördes med Neuroptera
(se d. o.) för de nätådriga, hinnaktiga vingarnes
skull. Till O. genuina, de egentliga rätvingarna,
som hafva framvingarna smala och styfva eller
läderartade, till skydd för de bakre, tunna flyg
vingarna, höra tvestjertarna och kakerlackorna
(gruppen Cursoria), slägtena Mantis, Phasma,
spökskräckorna (gruppen Gressoria), samt de
bekanta gräshopporna af familjerna Acrididae,
Locustidae
och Gryllidae (gruppen Saltatona).
O. T. S.

Orthotomus. Se Skräddarefogelslägtet.

Ortigue [årtig], Joseph Louis d’, fransk
musikskriftställare, f. 1802, d. 1866, sysselsatte
sig synnerligen med kyrkomusikens historia och fick
af regeringen flere uppdrag i denna riktning. Han
grundade med Niedermeyer 1857 musiktidningen »La
maltrise» samt var
medarbetare i flere musikaliska och politiska organ. Hans
vigtigaste skrifter äro Dictionnaire liturgique,
historique et théorique de plain-chant
(1854) och La
musique à l’église
(1861). A. L.

Ortit, miner., ett mineral af brun till svartbrun
färg och ofta halfmetalliskt utseende, isomorft
och af analog sammansättning med epidot, ehuru
rikare på sällsynta grundämnen. Kristallsystemet
är monosymmetriskt, men många ortiter
visa sig enkelbrytande och hafva ett amorft
utseende. Kristallerna äro dels långsträckta,
stängliga, dels tjocka, flere tum stora, tafvelformiga
individer. Oftast förekommer dock mineralet derbt
och insprängdt i moderklyften. Ortiten har två
otydliga genomgångar, mussligt brott, ofullkomlig
metallglans till fettglans, i brottet ofta glasglans
samt är ogenomskinlig till genomlysande. Eg. vigt
= 3,3–3,8. Ortiten smälter delvis för blåsrör under
pösning till ett brunt eller svart glas. Många
ortiter lösas fullständigt af saltsyra till gelé,
andra angripas icke af syror. Ortiten förekommer på
flere utländska lokaler (Grönland, Amerika, Vesuvius),
men finnes företrädesvis i skandinaviska pegmatiter,
graniter och med dessa beslägtade bergarter. Till
ortiterna räknas ock den vattenhaltiga, vid
upphettning förglimmande pyrortiten, från Kårarvet,
den bruna allaniten, från Bastnäs, bucklanditen,
från Arendal, och flere andra varieteter.
Ant. Sj.

Ortler, högsta toppen i österrikiska alpområdet,
uppstiger i nordligaste delen af den efter honom
uppkallade berggruppen, mellan de tyroliska dalarna
Sulden och Trafoi, nära gränsen till italienska
prov. Sondrio, i form af en brant, tresidig,
af en snöplatå krönt dolomitpyramid till 3,905
m. höjd. Berget bestegs första gången 1804 af
gemsjagaren Josele Pichler. Numera företagas
bergbestigningar ofta såväl från Sulden som från
Trafoi, dock äro de mycket svåra och ansträngande.

Ortler-alperna kallas efter sin högsta topp (se föreg.
art.) den högbergsgrupp på gränsen mellan Tyrolen
och norra Italien, som sträcker sig från Adige mot
v. till Val Tellina och Apricapasset (hvilket skiljer
O. från Bergamask-alperna) samt begränsas i n. af
Vintschgau, Stilfser Joch och öfre Adda samt i s. af
Noce, Tonale-passet och Val Gamonica, hvilka skilja
O. från Adamellogruppen. O. bilda vattendelar en
mellan Adige, Adda och Oglio. De högsta topparna jämte
Ortler äro Königsspitze (3,854 m.) och Monte Cevedale
(3,763 m.). Många toppar hafva mer än 3,000 m. höjd.

Ortnamn i vidsträckt mening, eller geografiska
namn,
omfatta benämningar ej blott på egentliga orter
(lokaliteter), utan äfven på alla andra geografiska
begrepp, såsom land, landskap, härad, socknar, berg,
dalar, haf, sjöar, floder, öar, uddar o. s. v. Den
vetenskapliga bearbetningen af nämnda material
kallas geografisk onomatologi (geografisk namnlära)
eller toponomastik. Dess uppgift är tvåfaldig:
dels förklaringen af ortnamnens betydelse, dels
utforskandet af de lagar, som ligga till grund för
namngifningen. Den förra sidan, den språkliga, angår
uttrycket, den senare, den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free