- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
393-394

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orsini ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sakliga, innehåller motivet till namnet. – Den enklaste
formen för ett ortnamn är den, som utgöres af
ett eller flere ännu fullt gångbara appellativ,
t. ex. Berg, Holma, Aspnäs, Björkvik o. dyl. Mera
invecklad blir frågan, när det gäller ortnamn, hvilka
innehålla beståndsdelar, som i sin nuvarande form ej
ligga klara för språkkänslan. Först vid dessa ord
kan namntydningen blifva föremål för vetenskaplig
forskning. Man har då att följa de särskilda
namnformerna tillbaka i tiden ända till deras första
uppträdande i literaturen. Ur den erhållna serien af
namnformer kan man sedan med större eller mindre grad
af visshet sluta sig till namnets etymon. På denna
väg finner man t. ex., att staden Malmös namn har sin
rot hvarken i någon »malen mö» (den qvasi-historiska
legenden om en sådan förvisas till sagoböckerna)
eller i »malm-ö» (att stadens mark åtminstone ej i den
historiska tiden varit någon ö, hafva topograferna för
länge sedan förkunnat), utan af malm-högarna (äldre
former äro nämligen Malmöghe, Med. Lat. Malmoghia,
Isl. Málmhaugar), d. v. s. »grusbackarna». – För
språkhistorien erbjuda ortnamnen, i synnerhet de,
som tillhöra urgamla odalbygder, det allra största
intresse. Många af de element, som ingå i sådana
namn, tillhöra nämligen en sedan länge försvunnen
fornverld. Många hafva aldrig varit upptagna i
riksspråket (resp. skriftspråket); andra åter hafva
utplånats ur detta och qvarstå numera endast såsom
försteningar, hvilka dock äro innehållsrika nog att
kunna sprida ljus öfver förgångna kulturperioder. –
Men jämte den rent språkliga synpunkten har man
i fråga om geografisk namnforskning att fästa
sin uppmärksamhet vid de historiska, topografiska,
kamerala m. fl. förhållanden, som ligga till grund för
många namn. Först genom ett dylikt studium kan en fast
grund vinnas. Omvändt gäller likaledes, att ortnamnen
mången gång kasta upplysande glimtar öfver de med
dem benämnda ställenas äldre tillstånd och gifva
anledning till de intressantaste slutsatser i afseende
på forntida förhållanden såväl i fysisk-geografiskt
som historiskt hänseende. Ortnamnen fördela sig i
följande tvänne allmänna grupper.

1. Naturnamn (fysiska namn) äro sådana, som
afspegla någon karakteristisk (fysisk) egenskap hos
objektet. Många af dem äro ingenting annat än rena
appellativ, liksom fallet är i fråga om åtskilliga
folknamn. Så t. ex. betyder Grek. Chersonesos
halfö, Epeiros fastland; Mongol. Gobi öcken, liksom
Arab. Sahara; Port. Bahia vik; Kelt. Belt haf; det
afrikanska Njansa sjö o. s. v. Naturnamnen hemta sitt
stoff från såväl den lefvande naturen (menniskor,
djur, växter) som den döda (stenar, metaller
o. d.). Såsom exempel på det förra slaget kunna
anföras Holl. Beeren eiland, »björnön», Sv. Bjurtjärn,
»bäfversjön», Port. Ilha da madeira, »trädön», på det
senare slaget Sp. Buenos Ayres, »god luft», Island,
Snötoppen
m. fl. – Bland naturnamnen finnas många,
som få sin förklaring genom kombinationer med
redan befintliga namn på närbelägna orter o. d. Så
t. ex. uppkallas ej sällan sjöar, hafsvikar, sund
m. fl. efter vid dem belägna ställen (dessa senares namn äro således i
närvarande fall de ursprungligare), t. ex. Zürichsjön,
Bristolkanalen, Pas de Calais
o. s. v., eller efter
någon i dem belägen ö, t. ex. Björköfjärden, eller
efter kustlandet, t. ex. Vierwaldstätter-sjön, eller
slutligen efter kringboende folk, t. ex. Kaspiska
hafvet.
Berg och höjder benämnas stundom efter någon
vid deras fot belägen ort, t. ex. Åreskutan (efter
Åre by). Förklaringen af denna grupp af ortnamn,
de s. k. relationsnamnen, ligger oftast nära till
hands och kräfver inga djupgående onomatologiska
undersökningar.

2. Kulturnamn (etiska namn) äro sådana, som ej stå
i nödvändigt samband med det geografiska objekt de
benämna, utan godtyckligt tillagts detta. Ämnen till
olika namn kunna hemtas från alla områden, der den
menskliga kulturen gjort och ännu gör sig gällande,
både det andliga och det materiella. Exempel äro
Goda-Hoppsudden, ett namn, som gafs af Johan II af
Portugal efter B. Diaz’ kringsegling 1486, Kristiania
efter Kristian IV, Flerohopp i Kalmar län efter de
förste egarna Fleetwood, Rothlieb och Hoppenstedt
o. s. v. Bland kulturnamnen utgöres en grupp af de
s. k. historiska ortnamnen. Dessa finna sin förklaring
i vissa kända historiska tilldragelser och kunna
derför merendels dateras, något som naturligtvis ej
är tänkbart vid de folkliga namnbildningarna. De
historiska ortnamnen äro af två slag. Det ena
innefattar dem, som gifvits af de resp. orternas
upptäckare, t. ex. Wrangels land, Tasmanien,
Kap Nordenskiöld
o. d. Sådana ortnamn studeras
bäst i källorna för de geografiska upptäckternas
historia. Det andra slaget utgöres af de officiella
namnen, hvilka framgått ur vederbörande myndigheters
beslut. Exempel derpå äro de nord-amerikanska stats-
och territorienamnen, hvilka tillkommit på grund
af kongressbeslut, Karlshamn (grundlagdt 1664
och uppkalladt efter den då minderårige Karl XI)
m. fl. Stundom händer det, att ett gammalt namn
förkastas och ett nytt dekreteras. Så är fallet med
t. ex. Dorotea socken i Vesterbotten, som erhöll detta
namn 1799 efter dåvarande drottn. Fredrika Dorotea
Vilhelmina i st. f. det förut använda: Bergvattnet.

Toponomastiken såsom vetenskap är helt ung,
men den har dock sedan urgamla tider sysselsatt
de lärde. Redan Varro, Plinius och Pomponius
Mela egnade mycket intresse åt utransakandet af
ortnamnens betydelse, och medeltiden har att uppvisa
flere aktningsvärda arbeten inom detta fält. Men
det var först med språkvetenskapens utveckling, som
en vetenskaplig namnforskning blef möjlig. Här, som
på så många andra håll, var det Tyskland, som gick i
spetsen, och tysken E. Förstemann bör betraktas såsom
grundläggaren af den vetenskapliga onomatologien. Hans
arbeten på detta område: »Altdeutsches namenbuch, 2:
Ortsnamen» (1859) och »Die deutschen ortsnamen» (1863)
äro ännu oupphunna och ega bestående värde. Någon
allmän geografisk onomatologi finnes ännu ej, icke
ens för Europa. Det hittills enda större arbete på
detta fält är J. J. Eglis »Nomina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free