- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
397-398

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ortofosforsyra ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

englischen» (1884); för tyska: Vietors »German,
pronunciation» (1885; med särskild uttalsordlista),
Skouboes »Den tyske udtale» (1887); för alla tre
språken: Vietors »Elemente der phonetik» (1887) samt
den af honom utgifna tidskriften »Phonet. studien»
(Marb. 1887 o. f.). Naturligtvis kan det äfven gifvas
en ortoepi för det egna språket, en handledning till
rätt uttal af detta. Läroböcker i svensk ortoepi
finnas af O. Svahn (»Lärobok i välläsning», 1882) samt
af Lyttkens och Wulff (»Sv. språkets ljudlära», 1885).

Hvarje handledning i ortoepi för ett språk
förutsätter gerna ett normaluttal af språket i
fråga. I verkligheten vexlar ett språks uttal
äfven bland de bildade efter tid och ort, så att
inom högspråket tydliga dialektala skiftningar
(hvilka icke äro att betrakta som folkspråk) kunna
urskiljas. Till normaluttal väljer man en viss
landsändes, ofta hufvudstadens, uttal; eller man
uppställer på estetiska (subjektiva) grunder ett
mönsteruttal med anspråk på att det verkliga talet
skall rätta sig derefter. För det egna språket är
uppställandet af en sådan norm af ena eller andra
slaget principielt oberättigadt: ett uttal, som
verkligen är allmänt bland de bildade i en viss
landsände, är utan vidare att anse som riktigt,
och den ortoepiska undervisningen i skolan har att
inskränka sig till aflägsnande af uttal, som tillhöra
blott folkmålen. Vid undervisningen i ett främmande
språk bör ett visst faktiskt förekommande uttal
följas, och det är alltid en förmån att till norm
välja ett uttal, som inom språkets område åtnjuter
största möjliga utbredning och anseende, så att man
t. ex. för engelska gerna väljer Londonuttal, utan att
derför ogilla skotsk eller amerikansk engelska. Som
mönsteruttal anses: för tyska hannoverskt (eller
berlinskt), för engelska Londons, för franska Paris’
(eller Orléans’), för italienska toskanskt eller
romerskt (»lingua toscana in bocca romana»), för
ryska Moskvas. För svenska erkännes emellertid
icke Stockholmsuttal som norm, men man gifver
ett uppsvenskt uttal företräde framför sydsvenskt
eller norrländskt. Se i fråga om »normaluttal»
Lundell: »Om rättstafningsfrågan» (s. 55–64; 1886).
Lll.

Ortofosforsyra. Se Fosfor.

Ortognat (af Grek. orthos, rät, och gnathos, käke). Se
Hufvudskål, sp. 10 och Menniskoraser, sp. 1362.

Ortografi (af Grek. orthos, rät, och grafein,
skrifva), språkv., det för ett visst språk allmänt
antagna skrifsättet. Se vidare Rättstafning.

Ortoklas (af Grek. orthos, rät, och klasis,
sönderbrytande, brott, med afseende derpå att detta
minerals tvänne genomgångar bilda en rät vinkel),
miner. Se Fältspat.

Ortolanen, ortolansparfven. Se Emberiza.

Ortopedi (af Grek. orthos, rak, och pais, barn),
vetenskapen om och behandlingen af afvikelser
ifrån den normala riktningen af menniskokroppens
bensystem. Vid krökningar inom bensystemet kan
något ben hafva en från det normala afvikande
form, eller ock bilda två eller flere ben abnorm
ledförbindelse. Det förra
slaget förorsakas af en inflammations- och
uppmjukningsprocess af ben, vanligast engelska
sjukan. Benet förlorar derigenom sin vanliga
fasthet, och olikartade deformiteter uppkomma,
genom att kroppstyngden och muskelkontraktioner
utöfva ett menligt inflytande. De långa rörbenen
uti extremiteterna äro vanligen mest angripna. Det
senare slaget uppkommer dels genom akuta och
kroniska ledinflammationer, reumatism och gikt,
dels genom abnorm sammandragning af muskler och
ligament samt förefinnes vanligast i ryggraden
såsom snedrygg-(skolios), kutrygg och puckel
(kyfos), dessutom i hand- och fotleder, oftast
såsom klumpfot och plattfot. Vid behandling af
ortopediska fall måste man i främsta rummet söka att
förbättra allmänbefinnandet genom ett efter den sjukes
kroppskrafter och sjukdomen i fråga afpassadt arbete,
lämplig diet o. s. v., emedan den lokala behandlingen
endast under sådana vilkor kan utöfva ett välgörande
inflytande. Den svenska sjukgymnastiken, såväl
Lings manuella gymnastik som den af Zander införda
mekaniska (se Mekanisk gymnastik), är det bästa
botemedlet. Dessutom användas ortopediska bandager
och apparater, hvilka genom sitt stöd, tryck eller
dragning söka på rent mekanisk väg åstadkomma ett
återförande af den deformerade kroppsdelen till
det normala. Bland operativa medel må anföras
tenotomi, forcerad extension och redression under
kloroformnarkos samt resektion af sjukligt angripna
ledändar. Fransmannen Andry benämnes ortopediens
fader, emedan han gifvit den sitt namn och i sitt
arbete »L’orthopédie» (Paris 1741) gjort den första
vetenskapliga framställningen deraf. W.

Ortopediska institutet. Se Gymnastiskt-ortopediska
institutet
.

Ortsinne, fysiol., kallas vår förmåga att till
ett bestämdt ställe af vår kroppsyta eller till en
bestämd ort utanför oss förlägga den förnimmelse,
som framkallas genom retning af något af våra
sinnesorgan. Hos dessa är ortsinnets utbildning
högst olika. Träffar en retning vår hud genom att
t. ex. ena spetsen af en passare tryckes mot densamma,
så kunna vi med bortvända ögon med tämligen stor grad
af säkerhet afgöra hvilken punkt af huden blifvit
retad. Om en ljusstråle träffar vårt öga, förlägga
vi i synliniens riktning den synförnimmelse, som
deraf framkallats, utåt till något ställe i den oss
omgifvande rymden. Vida obestämdare är lokalisationen
af våra hörselförnimmelser. Det kan t. o. m. hända,
att vi ej förmå afgöra om källan till ett ljud,
som vi höra, befinner sig framför eller bakom
oss. – Hos ett och samma organ i dess olika delar
är ortsinnets finhet olika stor. Hos huden bestämma
vi denna genom det minsta afstånd, på hvilket tvänne
samtidigt mot huden ställda spetsar urskiljas såsom
två (jfr Känsel). Analogt härmed fastställa vi hos
ögat ortsinnets finhet genom det minsta afstånd,
på hvilket näthinnebilderna af tvänne punkter
förnimmas såsom skilda. Ortsinnet är här störst i
den s. k. centralgropen, der vid ett afstånd af 0,002
mm. tvänne bilder ännu kunna gifva förnimmelse af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free