- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
401-402

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ortofosforsyra ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Orvieto, stad uti italienska prov. Perugia, ligger på
ett isoleradt tuffberg vid jernvägen mellan Florens
och Rom, 11 km. n. ö. om Lago di Bolsena. 7,429
innev. (1881). Staden är säte för en biskop samt
berömd för sitt vin och sin praktfulla domkyrka,
»en af den italienska gotiska konstens härligaste
uppenbarelser». Ombyggnaden af detta tempel (på en
äldre kyrkas plats) begyntes 1290, förestods till en
början af Lorenzo Maitani från Siena och fortsattes
till slutet af 1500-talet. Bland konstnärer, som
bidragit till kyrkans smyckande, må nämnas Andrea
Pisano, lärjungar af Niccolo Pisano, Ugolino di Vieri,
Fiesole och Luca Signorelli. Kyrkans inre, af svart
basalt och grågul kalksten, bildar ett latinskt
kors, 104,6 m. långt, 33 m. bredt och 34 m. högt i
midtskeppet. Midt emot katedralen ligger Opera del
Duomo, som innehåller det under bildning varande Museo
municipale (etruskiska fornsaker). Den af kardinal
Albornoz 1364 anlagda fästningen, i nordöstra delen
af staden, är förändrad till offentlig trädgård
med amfiteater. Bredvid densamma befinner sig den
berömda 61 m. djupa, 13 m. breda brunnen, kallad
Il pozzo di S. Patrizio (1527–40). På nordvestra
sidan af den platå, på hvilken staden ligger, finnes
en etruskisk nekropol. – Staden är af etruskiskt
ursprung, Procopius’ Urbibentum (med hvilket Plinius’
Herbanum gissningsvis identifierats) och medeltidens
Urbs vetus, af hvilket det nuv. namnet bildats.

Orycteropus. Se Jordsvinet.

Oryctes, noshornsbagge, zool., ett slägte
bland skalbaggarna (Coleoptera), kl. Insecta,
hör till Lamellicornia och har antennklubban
3-bladig. Ögonen äro stora och mellankroppen
intryckt i framkanten. Kroppen är stor, starkt
kullrig, nästan cylindrisk. Täckvingarna räcka
icke utom bakkroppen. Alla tarsernas båda klor äro
likformiga. Den i Sverige lefvande noshornsbaggen,
O. nasicornis L., lefver i garfvarebark och i
drifbänkar. Hannen har ett bakåt krökt horn på
pannan. Denna skalbagge är en af de största i vårt
land. O. T. S.

Oryctolagus. Se Hardjuren.

Oryktognosi (af Grek. oryktos, uppgräfd, och
gnosis, kunskap), mineralogi (se d. o.); i inskränkt
bemärkelse läran om de enkla, ej synbart blandade
mineralen samt dessas yttre och inre egendomligheter
och deraf grundade klassifikation.

Oryx, spetsbockslägtet, zool., räknas af
G. J. Sundevall till familjen nötdjur (Bovidae) inom
boskapsdjurens ordning (Pecora) och däggdjurens
klass. Hufvudet är långsträckt, med nästan rak
ansigtslinie, halsen af medelmåttig längd, bålen
kraftig, benen medelmåttigt höga och starka samt
svansen tämligen lång, med stor hårtofs. Hornen,
som finnas hos båda könen, äro mycket långa och
smala, ringlade, nästan raka eller svagt böjda
utåt och bakåt. Spetsbockarna l., som de ock kallas,
oryx-antiloperna träffas parvis eller i mycket små
flockar och äro ytterligt snabba. Retade, äro de
mycket farliga. De raka hornen användas till
lansspetsar och käppar, kött och hud på vanligt
sätt. Till detta slägte höra följande arter. Passanen
l. gemsbocken, O. capensis, har nästan raka horn,
som äro släta vid spetsen. Kroppsfärgen är ofvan
gulhvit till askgrå, under hvit. I ansigtet finnes
en svart teckning; en strimma långs buksidan och
en långs svanstofsen äro svarta. Kroppens längd
utgör 2,4, höjden 1,2, svansens längd 0,4 och
hornens 1 m. Arten är hemma i södra Afrika. –
Beisan, O. beisa, är ljusare än den förra arten,
men af lika storlek. Den finnes i östra Afrika
från eqvatorn till vändkretsen. – Sabelantilopen
l. steppkon, O. leucoryx, har svagt böjda horn,
som äro ringlade till spetsen. Djuret är gulhvitt,
rostfärgadt på halsen och med matt bruna strimmor
på hufvudet. Kroppens längd utgör 1,8 och höjd 1 m.;
svansen är 0,5 m. lång. Arten är hemma i norra delen
af inre Afrika från öcknen och Egypten söder ut.
C. R. S.

Oryza, bot. Se Ris.

Orzechowski (latiniseradt Orichovius), Stanislaus,
polsk författare, f. 1513 af rysk (rutenisk) börd,
studerade i Wittenberg och vann der Luthers ynnest,
tillbragte sedan åren 1532–43 uti Italien samt
återkom derifrån som god katolik, ehuru han önskade
ett närmare förbund med den grekiska kyrkan (mot
protestantismen) och celibatets upphäfvande. Sjelf
gifte han sig 1551 och blef derför bannlyst, men
lyckades bringa på sin sida ej blott protestanterna,
utan äfven hela den lillpolska lågadeln. Från bannet
löstes han visserligen, men hans äktenskap godkändes
icke, och han vann hvarken hos katoliker eller
protestanter egentlig tillit. Han afled 1566. –
O. var sin tids mest betydande teologiske och
politiske polemiker och pamflettist. Bland hans
skrifter må nämnas Pro ecclesia Christi (1546,
mot Luther; kanske hans vigtigaste arbete), De
lege coelibatus
jämte en Supplicatio till påfven om
godkännande af hans äktenskap (1551), De institutione
regia ad Sigismundum Augustum libri duo
(tr. 1584)
och Annales Poloniae (tr. 1611; ny uppl. 1854, en
historisk källskrift af stort värde för Sigismund
Augusts regering). Han efterlemnade äfven skrifter
på polska språket. I alla O:s broschyrer, bref och
dialoger är grundtanken den att adelns obegränsade
politiska frihet måste gå hand i hand med obegränsad
underkastelse under kyrkans auktoritet. Endast
adelsmannen är menniska. Hvarje adelsman ar suverän;
den valde konungen har intet annat företräde
än titeln, och öfver honom står ärkebiskopen af
Gnesen, som kan frikalla undersåtarna från deras
trohetsed. Dessa af O. predikade idéer vunno anklang
och ledde med tiden till Polens undergång, först och
främst till protestantismens undertryckande i landet.
Lll.

Orzeszko [-se’sjkå], Elzbieta, född Pawlowska,
polsk författarinna, f. 1842, ingick vid 16 års ålder
äktenskap med en godsegare O., hvilken sedermera
såsom deltagare i polska resningen 1863 förvisades
till Sibirien. Hon började då literär verksamhet och
uppträdde med ett tiotal romaner, hvilkas ämne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free