- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
409-410

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oscillera ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Osiris’ attribut och hufvudprydnader. Herskarna af 19:de
och 20:de dynastierna hafva i Thebe lemnat efter
sig en mängd prof på dylika pelare. Benämningen
karyatid-pelare i st. f. Osiris-pelare är
olämplig, enär den egyptiska konsten öfver
hufvud taget ej känner några karyatider.
K. P.

Osius. Se Hosius.

Oskar, socken i Kalmar län, Södra Möre härad. Areal
7,493 har. 1,865 innev. (1886). Annex till Mortorp,
Kalmar stift, Södra Möre kontrakt.

Oskar, konungar af Sverige och Norge:

1. Oskar I (Josef Frans O.), föddes i Paris d. 4 Juli
1799 och var son af dåv. krigsministern i Frankrike,
generalen Jean Baptiste Jules Bernadotte (sedermera
konung Karl XIV Johan) och Eugénie Bernhardine
Désirée Clary. Efter sin fadder Josef Bonaparte,
gift med moderns äldre syster Julie, erhöll han
namnet Joseph, men uppkallades jämväl François Oscar,
det senare namnet efter Napoleon Bonapartes val,
såsom ett uttryck af dennes dåvarande förkärlek för
en af hjeltarna i Ossians sånger. Detta namn blef
ock det, hvarunder han nämndes i familjekretsen, hos
modern och mostern, hvilka under männens frånvaro
oftast lefde tillsamman, dels i Paris, dels och
företrädesvis på Josef Bonapartes slott Mortefontaine,
berömdt för sina praktfulla skogsomgifningar, eller
på Bernadottes vackra slott Grosbois, båda i Paris’
omgifningar. »Blif hemma hos dina döttrar, din syster
och dina niècer», skref Josef Bonaparte från Neapel
(1806) till sin gemål, »roa dig med dem, berätta
sagor för Zenaide, Lolotte och Oscar och tänk, att
det är det bästa du för dem kan göra.» Kusinerna
Lolotte och Zenaide voro då kungliga prinsessor af
Neapel, O. arfprins af Ponte Corvo uti Italien. 1807
fick prins O. sin förste informator, Le Moine, en
kunskapsrik man, som med förkärlek lade sig vinn om
den unge prinsens klassiska studier. Emellertid hade
prinsens fader gjort svenska officerares bekantskap
och under sina skiftande uppdrag vunnit rykte för
fältherretalang, administrativ duglighet och personlig
redbarhet. När han 1810 samtalsvis uppställdes som
tronkandidat för Sverige, framhölls som ett vigtigt
motiv för hans val, att han redan egde en son,
och det porträtt af den unge O., som spriddes vid
valriksdagen i Örebro, gjorde sitt till att stämma
sinnena till faderns förmån. Den 21 Aug. 1810 valdes
prinsen af Ponte Corvo till svensk tronföljare, och
d. 26 Sept. fastställdes successionsordningen för hans
»äkta manliga bröstarfvingar». Med sin moder anlände
den nyvalde arfprinsen till Sverige d. 22 Dec. 1810
och till Stockholm d. 9 Jan. 1811. Arfprinsen erhöll
af sin adoptiv-farfader, Karl XIII, samma titel,
som denne sjelf burit: hertig af Södermanland.

Prins O., som åtföljts till Sverige af sin franske
lärare Le Moine, fick genast en lärare i svenskan och
gjorde snabba framsteg, så att han snart kunde göra
tjenst som sin faders tolk. 1812 fick prinsen en
guvernör, friherre G. L. Cederhielm, en högt bildad
man, som efter det kungliga statsstrecket 1789 lemnat
statstjensten. Kronprinsen aflät till guvernören en skrifvelse, som
offentliggjordes, och i hvilken han angifver målet
för den uppfostran han önskar sin son samt bestämmer
hans arbetstimmar och dagliga lefnadssätt. »Upprepa
för honom alltid», heter det, »att en svag regent är
ett af de största straff, hvarmed himlen kan hemsöka
ett folk». Redan 1811 på sommaren hade kronprinsessan
Desideria återvändt till Frankrike och sin syster
Julie. Prins O. återsåg henne först efter 11 år. Under
tiden växte han upp bland sina kavaljerer och lärare,
ofta sin fader följaktig på resor, öfverallt helsad
med tillgifvenhet, ej sällan med hänförelse. Inom
armén utnämndes han 1812 till öfverstelöjtnant
vid de tre gardena, 1815 till öfverste, 1817 till
generalmajor. Han åtföljde sin fader under kampanjen
i Norge 1814 och mottog med honom stortingets
hyllning, hvarefter en lärare i norska språket
fogades till hans talrika lärarestab. I militära
ämnen såväl som i humanistiska, i administration
och statsrätt, i vetenskap och konst erhöll han
af dugande lärare god underbyggnad. Atterbom
undervisade prinsen i tyska, Berzelius i kemi,
J. O. Wallin i lutherska religionen, hvari han 1815
konfirmerades. Den hufvudsaklige informatorn var
N. M. af Tannström. Westin var prinsens lärare i
målning, Stenman i musik. Vid faderns tronbestigning,
1818, blef O. Sveriges och Norges kronprins. Han
utnämndes 1819 till general i svenska och norska
arméerna, befälhafvare för lif- och hustrupperna,
generalbefälhafvare i Skåne, generalfälttygmästare
och chef för Sveriges och Norges artilleri, chef
för en kavalleribrigad m. m. samt valdes 1818 till
kansler för universitetet i Upsala, der han tillbragte
höstterminen och afhörde föreläsningar af Geijer,
Biberg, J. Svanberg och Rabenius. Han lefde der i
angenämt umgänge med lärare och lärjungar och väckte
hos de senare formlig entusiasm. Han hade då utvecklat
sig till en ståtlig ung man från den svage yngling,
om hvars helsotillstånd oroande rykten spridts. En
framstående norrman antecknade vid prinsens besök
i Kristiania 1815: »Hans ansigt er gulblegt, hele
hans figur er spinkel og rober kraftlöshed og i hvad
han siger spores ikke nogen aand». Nu var det helt
annat. Men för Norge blef han fortfarande främmande,
under det man i Sverige jublade hvar han framgick, och
våra största skalder, genomträngda af framtidshopp,
strängade for honom sina lyror. Konungen såg detta
jubel med varm tillfredsställelse och gjorde allt
för att låta kronprinsen taga del i offentliga
värf. Hans förmälning sysselsatte en tid den svenska
politiken, och efter åtskilliga förberedelser anträdde
prinsen 1822 sin friarefärd, under hvilken han i
Aachen sammanträffade med sin moder och sin moster,
f. d. drottningen af Spanien, Julie, samt i Verona,
under furstekongressen, och i åtskilliga hufvudstäder
rönte vänskapsfullt mottagande af Europas flesta
suveräner. Hans biläger, med Josefina af Leuchtenberg,
firades i Stockholm d. 19 Juni 1823, en festdag, hvars
glans länge lefde i minnet. I Febr. 1824 utnämndes
kronprinsen till vice-konung i Norge. Den 11 April

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:31 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free