- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
411-412

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oscillera ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anlände O. och Josefina till Kristiania,
der storting pågick. Hela stortinget uppvaktade
fursteparet, som under de närmaste månaderna höll
hof i den norska hufvudstaden. Den 11 Okt. nedlade
O. vice-konungavärdigheten och återvände till
Stockholm. Följande år var han för första gången
ordförande i Sveriges regering, under konungens
besök i Norge. 1826 utnämndes han till ordförande
i en komité för sjöförsvarets ordnande och d. 1
Dec. s. å. till storamiral. Han kom derigenom i
samarbete med B. B. von Platen, som gjorde allt
för att vinna honom för sina åsigter om bästa
sättet att ordna sjöförsvaret. B. von Beskow blef
O:s handsekreterare 1824 och påverkade väsentligt
utvecklingen af hans artistiska intressen och anlag
inom måleriets såväl som musikens område. Under en
följd af år var O. kansler för Musikal. akademien och
Akademien för de fria konsterna, en kort tid äfven
chef för K. teatern. Kansler för Lunds universitet
var han från 1824, för Kristianias (ehuru endast till
namnet) från 1822.

Ett godt förhållande hade alltjämt rådt emellan den
gamle konungen, som alltid förblef en främling i sina
riken, hvilkas språk han ej kunnat lära, och hans
son, som växt upp bland landens barn. Men ju äldre
fadern blef, dess lättare väcktes hans misstänksamhet
mot »det unga hofvet». Kronprinsen sändes 1830 till
Petersburg, en artighetsbetygelse mot kejsar Nikolaus,
som af allmänna opinionen i Sverige ingalunda sågs
med gillande. Som vice-konung i Norge vistades han
några månader 1833 i Kristiania och Bergen samt deltog
1834 i riksdagsbearbetningar och i »Statstidningens»
dirigerande, men aflägsnades efter riksdagen, i samma
mån andra inflytanden på den gamle konungen gjorde sig
kraftigare gällande. Kronprinsen sysslade i stället
med målning och litografiering, med sångöfningar
och musikkompositioner (t. ex. musik till ord af
V. Hugo, Tegnér m. fl., partier af Brendlers sångspel
»Ryno», marscher m. m.), med utarbetande af militära
handböcker o. s. v. och vistades i Tyskland en stor
del af sommaren 1837. Men 1838 blef spänningen
emellan Karl Johan och oppositionen starkare än
någonsin. Visserligen lyckades kronprinsen mot
slutet af året att afböja ett tilltänkt åtal
för »majestätsbrott», men snart misstänktes han
att stå i förbindelse med tyst verkande krafter,
hvilkas mål antogs vara att förmå den gamle
konungen nedlägga spiran. Karl Johan begaf sig till
Norge och lät O. som ordförande i en tillförordnad
regering deltaga i riksstyrelsen under ett halft år
(Dec. 1838–Juni 1839). Under denna tid rådplägade
åtskilliga af riddarhusoppositionens koryféer med
både tidningsmän och missnöjda högre förtroendemän om
gemensamt uppträdande vid den stundande riksdagen och
under förberedelserna för denna, och det antogs,
att kronprinsen ej var alldeles främmande för
denna »koalition», som skulle söka framtvinga en
ministèrförändring, kanske – abdikation. »Koalitionen»
hade också en alldeles särskild häfstång för sina
syftens framgång i den konstitutionsvidriga skuld
»kabinettskassan» åsamkat sig, med borgen af både
konung och kronprins, en skuld, som senaste statsrevision upptäckt,
och som då hade föga utsigt att vinna riksdagens
accept. Att O. icke var okunnig om förhandlingarna,
torde vara fullt säkert. Att han deltog i dem är
väl knappt antagligt, men det är ganska naturligt,
att han icke gerna såg »oefterrättlighetssystemet»
fortfara. Allra minst kunde han önska att härför
offra den million, hvilken utbetalandet af den
tecknade borgensförbindelsen skulle ådraga fadern
och honom. Men hans ställning blef under dessa
strider ytterst obehaglig. Det Hemliga utskott,
som af konungen äskades för att mottaga meddelande
om kabinettskassans skuld, fick se räkenskaper, men
inga tillfredsställande förklaringar, och skulden
förkastades. Karl Johan betalte millionen hällre, än
han underkastade sig – om ej abdikation, åtminstone
en konselj ur oppositionens led. Fyra år senare var
det O. sjelf, som afböjde ett förslag om ersättning
för det minskade arfvet.

Just under åren 1840–42 hade O. på en helt ny bana
vunnit en rent personlig ära. Ibland de studier, åt
hvilka han egnat sina många lediga stunder, hade de
nya straffteorierna intagit ett framstående rum, och
han framträdde 1840, dock utan utsatt författarenamn,
med en skrift Om straff och straff-anstalter. O. slöt
sig till Beaumonts, Tocquevilles, Aylies och Julius’
idéer, men specialiserade för Sverige det system han
antagit och utvecklat. »Fredens värf», säger han
i företalet, »ehuru mindre glänsande än krigets
bragder, hafva burit rika skördar, icke ensamt i
vetenskapliga framsteg och industriel utveckling,
utan ock i en större vördnad för menniskors värde,
i en ömmare vård om de lägre klassernas upplysning
och välstånd. Ädla omsorger hafva sträckt sig äfven
till den på brottets af vägar förirrade, som man
börjat betrakta mindre såsom en fogelfri, för alltid
förskjuten varelse, än såsom en vilseförd, fallen
like, för hvars omvändelse och bättring man känner sig
manad att tänka och handla». Han framställer först
sina åsigter om straff. Dödsstraffets rättmätighet
undersökes och bestrides, för så vidt det tillämpas
under det vanliga rättstillståndet. Vidare utdömas
spö- och risstraffen samt deportation. Det
1832 utgifna kriminallagförslaget vinner
O:s loford och erkännande. I enlighet dermed
upptagas som rättvisa och förnuftiga straff:
straffarbete och fängelsestraff. Derefter behandlas
»förbättringssystemet», enligt hvilket fängelset
skall undvika att försämra, men sträfva att
förbättra fången. Härtill hör ensamhets-systemet,
med religiös undervisning, strängt arbete och vård om
den frigifne. Slutligen göres tillämpningen häraf på
Sverige. Skriften gjorde någon verkan på riksdagen,
men vida större på allmänna opinionen om dess
författare, så i Sverige som utomlands. Ny upplaga
utkom 1840; norska, tyska, franska, holländska,
engelska, italienska öfversättningar utgåfvos under de
närmaste åren, och O. erhöll från utländska rättslärde
och fängelsedirektörer tacksamma erkännanden. Hans
bok utöfvade i Holland inflytande på fängelsereformen
i landet; den franske öfversättaren ville med den
svenske prinsens bok påverka franska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free