- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
413-414

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oscillera ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kammarens diskussioner i frågan. Skriften beredde O. inom
hela den civiliserade verlden ett äradt namn, – men
hans arbete för sina åsigters genomförande i Sverige
och Norge kröntes ingalunda med snabb framgång.

I början af 1844 förordnades O., under konungens
sjukdom, att öfvertaga riksstyrelsen, först på en
månad, sedan på ytterligare två. Men af det senare
förordnandet hade få dagar gått, när O. besteg sin
aflidne faders tron, d. 8 Mars 1844 (han kröntes
i Stockholm d. 28 Sept. s. å.; i Norge egde ingen
kröning rum). Under det i Sverige »kamarillan»
bäfvade för och de liberale hoppades på tronskiftet,
gingo de norska statsråden tillsamman och träffade
öfverenskommelser för den händelse den nye konungen
skulle försöka en statskupp. Så litet var O:s
verkliga politiska ståndpunkt känd, så olika hans
person uppfattad på hvardera sidan af Kölen.

O. kallade rikets ständer till urtima riksdag
och mötte denna med ombildad konselj. Det
var ej de liberales koryféer, hvilka voro den
nye konungens rådgifvare, ehuru flere af dessa
under hans första regeringstid ofta kallats till
enskilda rådplägningar. Det var icke häller faderns
rådgifvare, och, framförallt, »kamarillan» sågs
ej mer i tronens närhet. Bland allmänt aktade
personer, hvilka icke intagit någon framskjuten
ställning i föreliggande reformfrågor, men hvilkas
skaplynne ansågs reformvänligt, hade O. uppsökt sin
första ministèr. Det var representationsreformen,
undervisningsfrågan, näringsfrihet och tullreform,
skatteförenkling, organisation af här och flotta,
lagreform och ämbetsverkens ombildning m. m., det
var reformer i både yttre och inre politik, som
efter Karl Johans 33-åriga riksstyrelse hopat sig på
dagordningen. Förväntningarna voro stora. Redan innan
riksdagen sammanträdde, hade O. utfärdat några med
bifall mottagna förordningar, t. ex. om upphäfvande
af 1812 års förbud mot umgänge med den 1809 afsätta
konungafamiljen. Vid riksdagen stod första drabbningen
mellan nytt och gammalt i representationsfrågan, med
anledning af det från föregående riksdag hvilande
förslaget. När regeringen här uppträdde neutral,
likvisst med försäkran att frågan ej kunde falla
(om än förslaget), lossnade banden mellan O. och
hans liberala anhängare icke så litet; men när han
afskaffat indragningsmakten och, trots adelns häftiga
motstånd, sanktionerat lagändringen om lika arfsrätt
för son och dotter, äfven der sådan icke förut egt
rum, stärktes de åter. En hård strid fördes för ny
strafflag med åtföljande lag om verkställighet af
straff. Såväl lagkomité och lagberedning som konungen
personligen hade med mycken värma uttalat sig för
det framlagda förslaget; de liberala stämmorna inom
riksdagen och pressen yrkade obetingadt bifall, men
lagutskottet tillstyrkte ej riksdagen att antaga mer
än »hufvudgrunderna», och längre kom man icke vid
O:s första riksdag. Vid den nästa (1847) förkastades
åter det kungliga förslaget, nu utan ett ord till dess
försvar af de konseljledamöter, hvilka inom riksdagen
egde säte och stämma. Från konung O:s regering
framlades sedan icke vidare något förslag
till ny strafllag, hvaremot byggandet af
fängelser efter de nya åsigterna alltjämt
fortskred. Representationsfrågan, som ej fick
»falla», öfverlemnades 1846 åt en komité, hvars
betänkande meddelades 1847 års riksdag utan
någon kunglig proposition. En sådan framkom dock
1848, sedan ny konselj bildats, men regeringens
såväl som konungens personliga intresse för
förslagets framgång tycktes vara ganska ringa,
och reformen föll 1850, för att sedan icke
vidare under O:s regering föranleda någon kunglig
proposition. Reformen inom näringslagstiftningen
fortgick deremot raskare; den hörde under
konungens »ekonomiska» lagstiftningsrätt. Redan
1846 upphäfdes skråinrättningarna och utfärdades nya
förordningar till lättande af statsförmynderskapet
öfver bergsbruk, handel, handtverk och
fabriksindustri. Arbetet för skatteförenklingen
pågick, men ledde icke till praktiskt resultat
förrän 1855, och då i ringare mån, än föregående
komitéarbeten afsett. Den sista riksrätt, som i
Sverige förekommit (1854), var föranledd af K. M:ts
beslut 1851 att uppskjuta verkställigheten af då
af riksdagen antagna delar af kungl. propositionen
i detta hänseende, men de anklagade rådgifvarna
frikändes både af rätten och af landets allmänna
mening. För en friare tull-lagstiftning, i så måtto
att ut- och införselförbud afskaffades, tullsatser
sänktes nedom gränsen för lurendrejeripremium samt
borttogos för lifsförnödenheter och råvaror, verkade
O:s regering, dock med vissa afbrott, tills dessa
principer i allmänhet kunna sägas erkända i den sista
under O:s regering utfärdade tulltaxan. Äfven på de
statskyrkliga banden lossades något efter heta strider
om konungens pligt att, enligt § 16 Regeringsformen,
»ingens samvete tvinga eller tvinga låta». Den
k. propositionen af 1856 om utvidgad religionsfrihet
hann dock ej öfvergå till lag, förrän O. redan nedlagt
regeringsbördan. I banklagstiftning syntes hållningen
vacklande mellan privatbanker och filialbanker,
men en stor utveckling af kreditväsendet försiggick
dock under O:s regering. En väsentlig reform var den
1854 genomdrifna lagstiftningen rörande bränvins
tillverkning och försäljning, en reform, som hade
konungens starka personliga sympatier. Och från
O:s regeringstid datera sig hos oss både elektriska
telegrafens och jernvägarnas anläggning.

O. ingrep personligen i regeringsärendenas gång på ett
sätt, som kanske icke alltid kunde betraktas fullt
konstitutionelt, men alltid bar prägeln af hans
allvarliga uppfattning af regeringspligten. Derför
äro regeringsåtgärderna icke oväsentliga för
hans lefnadsteckning. I synnerhet gäller detta
om utrikespolitiken, i hvilken han skapade ett
nytt läge för sina riken. Den nationella rörelse,
som gaf upphof åt talet om nationaliteternas rätt
till sammanslutning, möttes icke af O., som af
hans fader, med motvilja. Ett personligt närmande
mellan den skandinaviska nordens monarker följde
1846, efter de starka uttalanden om frändskap och
solidaritet mellan nordens folk, hvilka 1845 höjts
inom den akademiska ungdomens led. Man såg Norges
f. d. konung Kristian Fredrik,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free