- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
423-424

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oskar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hufvudsakligen hafre, sten, pitprops, bräder och
tändstickor. De handlandes antal uppgick till 76,
med 65 biträden. Handtverkare funnos 30, med 99
arbetare. Vid fjorton fabriker voro anställda 164
arbetare, och tillverkningsvärdet uppgick till 396,717
kr., hvaraf mera än hälften kom på 2 tobaksfabriker
och 1 bryggeri.
I öfrigt märkas en mekanisk verkstad och 2
skeppsdockor. Stadens bokförda tillgångar uppgingo
s. å. till 594,308 kr., skulderna till
315,494 kr. I kommunalskatt debiterades 4 kr. för
hvarje krona bevillning. Af bankinrättningar finnas
hufvudkontor för O:s enskilda bank, afdelningskontor
af Kalmar och Smålands enskilda banker samt en
sparbank. Inga framstående offentliga byggnader
finnas mera än kyrkan, modern, i gotisk
stil (sedan 1876). Uppfostringsanstalter äro
ett 5-klassigt allmänt läroverk, privata skolor
och ett barnhem. Ett af länets lasarett är
förlagdt till O. Genom Nässjö–Oskarshamns jernväg
står staden i förbindelse med rikets jernvägsnät.
Från boktryckerier i staden utgifvas tidningarna
»Oskarshamnsposten» och »Oskarshamnstidningen», båda
2 gånger i veckan, samt veckoskriften »Templaren». –
I kyrkligt afseende utgör staden annex till
Döderhults moderförsamling. Jämte Vexiö
bildar den en valkrets för riksdagsmannaval
till 2:dra kammaren. – O. är ungt såsom stad.
Först 1856 utverkades stadsprivilegier åt platsen,
som förut var köping med namnet Döderhultsvik.
Denna hade sedan lång tid tillbaka varit handels-
och lastningsplats och nämnes såsom sådan redan under
medeltiden. Sedan platsen blifvit stad och
framförallt sedan den erhållit jernväg, utvecklade
den sig ovanligt snabbt, men de senare åren hafva
här såsom flerestädes visat om icke tillbakagång,
så åtminstone ett märkbart stillastående. För den
mark, på hvilken staden är belägen, och hvilken är
afsöndrad från hemman, tillhöriga det närliggande
godset Fredriksberg, erlägger staden till egaren
af nämnda gods en årlig tomtöresafgift af
3,000 kr. Vissa intill stadsområdet gränsande
fält af Fredriksbergs gods äro indelade i
byggnadsqvarter och upplåtna åt enskilda.
A. G.

Oskarsminne. Se Konung Oskar I:s Minne.

Oskarsstad. Se Arvika.

Oskarsvärnslinierna, öppna fästningslinier å
Vämmö, norr om Karlskrona, äro afsedda att skydda
flottans etablissement för anfall från landsidan. De
anlades under åren 1880–82. O. A. B.

Oske, Nord. mytol., ett af Odens namn, hvilket
betecknar honom såsom den der utväljer eller adopterar
hjeltar och valkyrjor att verka i sin tjenst.
Th. W.

Osker. Se Oskiska språket.

Oskift bo, jur. Om de, som ega att skifta
qvarlåtenskapen efter en afliden, underlåta detta
och upprätthålla gemenskapen, sägasfde »lefva
samman i oskift bo» (Ärfda B. 11). Ett dylikt
rättsförhållande tänkes böra ordnas genom en formlig
öfverenskommelse. Den, som ej vill lefva i oskift
bo, har rätt att till erhållande af sin andel fordra
skiftets verkställande. A. W.

Oskiska språket (oskiska dialekten), ett af de
italiska språken (se d. o.), var hufvudsakligen de
samnitiska stammarnas språk och talades på det område,
som samniterna omkr. 400 f. Kr. hade bemäktigat
sig, nämligen det s. k. Samnium (deri inberäknadt
frentanernas land), Kampanien, nordvestra randen af
Apulien, Lukanien och Bruttium. Äfven annanstädes
hafva enstaka oskiska språkrester påträffats,
t. ex. ett par i Messana på Sicilien. Sitt namn har
oskiskan af en förhistorisk folkstam, de s. k.
oskerna (Lat. osci, opsci, Grek. opikes, opikoi). Hos
äldre grekiska författare förekommer »Opikien»
(Opikia) såsom ett gemensamt namn för hela det af
grekerna närmare kända (södra) Italien. Men tillika
uppgifves, att oskerna skulle hafva haft sitt
egentliga stamhåll i Kampanien, hvarest de tidigt
(omkr. 8:de årh. f. Kr.) blifvit underkufvade
af etruskerna och sedermera, då desses välde i
Kampanien störtades genom samniternas inbrott,
kommit under detta sistnämnda folk, i hvilket
de småningom uppgingo. Man antager vanligen, att
desse församnitiska osker och deras språk stått
i det närmaste skyldskapsförhållande till det
latinska folket och språket, så att »oskiska»
i äldsta tider skulle hafva betecknat en latinsk
dialekt, men namnet sedan öfvergått på de samnitiske
inkräktarnas språk. Det kan dock sättas i fråga
huruvida hithörande antika uppgifter tillräckligt
styrka, att ett sådant, säkerligen mera ovanligt,
namnbyte egt rum. Möjligen hörde alltså redan denna
förhistoriska »oskiska» till samma grupp af munarter
som det samnitiska språket. Med de samnitiska krigen
(343–290 f. Kr.), hvilka bragte samniterna i ett
mycket känbart beroende af Rom, började en kamp mellan
latinet och oskiskan, som fortgick under ett par
århundraden och slutade med den senares undergång. 89
f. Kr., efter bundsförvandtskrigets slut, erhöllo
äfven syditalikerna romersk medborgarerätt, och
82 f. Kr. blefvo de ännu motspänstige samniterna
skoningslöst tuktade af Sulla och deras stamförbund
upplöst. Ej långt efter denna tidpunkt tyckes
oskiskan alldeles hafva upphört att användas i
skrift. Att den på sina ställen ännu länge fortlefde
i muntligt bruk är ytterst troligt, men derom saknas
alla uppgifter. – Oskiska språkrester äro – om man
bortser från ett och annat hos klassiska författare
anfördt enstaka uttryck – bevarade uteslutande i
inskrifter, f. n. kända till ett antal af öfver
200, de flesta egande ett ytterst ringa omfång
och ofta nog utgörande endast ett fragment på
några bokstäfver. Bland inskrifterna, af hvilka de
flesta äro funna i Kampanien (särsk. i Pompeji),
synas de yngsta härröra från 1:sta årh. f. Kr. och
de äldsta gå tillbaka till samnitkrigens dagar;
det stora flertalet tillhör säkerligen 2:dra och
början af 1:sta årh. f. Kr. De omfångsrikaste samt
i språkligt och historiskt hänseende värdefullaste
äro inskrifterna på stenen från Abella (i Kampanien),
den s. k. »cippus abellanus», och på bronstaflan från
Bantia (i Lukanien), »tabula bantina»; den senare är
också ur rättshistorisk synpunkt af högt intresse.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free