- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
425-426

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oskar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De oskiska urkunderna äro affattade i tre
slags skrift, näml. i grekiskt, latinskt (så
t. ex. Tab. bant.) och ett inhemskt alfabet, det
s. k. oskiska. Det sistnämnda är mest begagnadt i de
nordliga trakterna af oskiska språkområdet, hvaremot i
söder (Lukanien, Bruttium, Sicilien) grekisk skrift
föredrages; det latinska är till sin användning
senare. Det oskiska alfabetet är liksom det umbriska
nära besläktadt med det etruskiska och bildar med
dessa sistnämnda en särskild grupp af italiska alfabet
gentemot det latinska och de dermed samhöriga (den
gemensamma källan för samtliga de italiska alfabeten
är det grekiska, öfverfördt genom de i Italien
så talrika grekiska kolonierna). Antagligen har
oskiska alfabetet uppstått i Kampanien under direkt
påverkan af de der bosatte etruskerna. I enskildheter
går det dock sina egna vägar, och i afseende på
ljudbeteckningens noggranhet och konseqvens står det
vida öfver det etruskiska och umbriska, ja det är i
detta afseende det bästa af de italiska alfabeten. Den
vårdade ortografi, som, i förening med en smakfull
form på sjelfva bokstafstecknen, ej sällan utmärker
oskiska inskrifter, talar jämte andra vigtigare
omständigheter för det antagandet att oskiskan en gång
egt en måhända ej alldeles obetydlig literatur. –
Den oskiska munarten utgör en underafdelning
af den »umbrisk-sabelliska» (»u.-sabinska»
l. »u.-samnitiska») grenen af de italiska språken
och är sålunda närmast befryndad med sabellernas,
volskernas och dernäst med umbrernas språk. De
vigtigaste skilnaderna mellan oskiskan och sistnämnda
dialekt falla inom ljudlärans område: oskiskan
har i stor utsträckning bevarat de urprungligare
ljudförhållandena, under det att umbriskan såväl i
vokalerna som i konsonanterna undergått betydande
förändringar. Bland hithörande literatur är först och
främst att märka Th. Mommsens »Die unteritalischen
dialekte» (1850), hvartill A. Kirchhoffs »Das
stadtrecht von Bantia» (1853) bildar ett vigtigt
supplement. Bland senare forskare kunna nämnas
S. Bugge, Fr. Bücheler (särskildt tolkningen
af Tab. bant. i Bruns »Fontes iuris romani»),
Corssen, Bréal, C. Pauli och J. Zvetaieff, hvilken i
»Sylloge inscriptionum oscarum» (med atlas, 1878) och
»Inscriptiones Italiae inferioris dialecticae» (1886)
lemnat på det hela noggranna textrecensioner och i de
vidfogade glossarerna med mycken omsorg sammanställt
de olika forskarnas åsigter om tolkningen. Den
bästa behandlingen af ljudläran har Brugmann lemnat
i »Grundriss der vergleichenden grammatik der
indogermanischen sprachen» (I, 1886). O. A. D.

Oskopne, Nord. mytol., kallas platsen, der åserna
skola hålla sin sista strid med Surt. Jfr Vigrid.
Th. W.

Oskulera (af Lat. osculare, kyssa), matem. Två eller
flere kroklinier eller buktiga ytor sägas oskulera
hvarandra i en viss punkt, om de i denna punkt ansluta
sig så nära till hvarandra, som för linier eller ytor
af samma slag är möjligt (jfr Kontakt). Punkten kallas
oskulationspunkt. Bland de kroklinier, som oskulera
en gifven kroklinie, är den
oskulerande cirkeln särskildt anmärkningsvärd. Denna
cirkel är identisk med krökningscirkeln. Bland de
ytor, som oskulera en dubbelkrökt linie, märkas det
oskulerande planet och den oskulerande sferen, af
hvilka särskildt det förra spelar en vigtig rol inom
teorien för buktiga ytor. – Enligt en annan definition
sägas två eller flere kroklinier oskulera hvarandra
i en viss punkt, om de i denna punkt hafva gemensam
tangent och gemensam krökningscirkel; på samma sätt
två eller flere ytor, om de i punkten hafva samma
tangentplan, principalnormalsektionerna belägna i
samma plan och dessa sektioners krökningsradier lika
till storlek och riktning. – Behandlingen af teorien
för oskulation sker medelst differentialkalkyl.
G. E.

Oslo, fordom stad, nu införlifvad med Kristiania,
anlades af konung Harald Hårdråde omkr. år 1050
på östra sidan af elfven Frysjas (Akerselfvens)
utlopp i Björviken, innersta delen af
Kristianiafjorden. Antagligen fanns der sedan
gammalt en handelsplats, som af Harald ordnades
såsom kommun. Någon tid derefter blef O. säte för en
biskop. Man känner namnen på omkr. 70 gårdar i staden
under medeltiden. I O. låg stiftets domkyrka, hvilken
var helgad åt S:t Halvard, äfvensom Mariakyrkan,
hvars prost vanligen var konungens kansler, samt
flere andra kyrkor och 3 kloster, en kungsgård
och biskopsgården. Under den äldre medeltiden var
O. skådeplatsen för många strider. Mot slutet intog
staden rang af Norges hufvudstad, der Kristofer
af Bajern och Kristian II kröntes. Handeln låg
vid denna tid mest i tyskarnas (rostockarnas)
händer. Vid reformationens införande lades äfven
Hamars stift under biskopen i O., men på samma gång
indrogos klostren, och biskopen förlorade både sin
gamla makt och större delen af sina inkomster. Då
svenskarna i Febr. 1567 ryckte mot staden, brändes
den på befallning af kommendanten på Akershus,
och fråga väcktes att flytta den under fästningens
murar. Häraf blef då likväl intet, och staden reste
sig snart ur sina ruiner. Men efter en förhärjande
eldsvåda d. 17 Aug. 1624 kom denna flyttning till
stånd, i det Kristian IV s. å. vid Akershus lät
anlägga en ny stad, som efter honom fick namnet
Kristiania. Det egentliga O. blef derefter endast
en liten samling hus. Domkyrkan begagnades ännu
någon tid, men föll sedan i ruiner med öfriga
offentliga byggnader. Endast biskopen bodde qvar der
i dominikanklostret, på hvars underbyggnad den 1884
uppförda biskopsgården hvilar. Franciskanklostret
förvandlades till hospital, och den medeltida
biskopsgården är endast delvis bibehållen i Oslo
ladegärd.
I sistnämnda byggnad vigdes Jakob VI
af Skotland vid Kristian IV:s syster Anna d. 23
Nov. 1589. Sedan d. 1 Jan. 1877 är O. en del af
Kristiania, Den gamla hamnen i O. har på sista tiden
upprensats. Y. N.

Oslättfors. 1. Kapell till Hille, Upsala stift,
Gefle kontrakt. – 2. Förut jernbruk i Hille socken,
Gefleborgs län, vid Lundbyggesjöns utfall i Testeboån
och O. station vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free