- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
429-430

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osma ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Osmanska språket. Se Turkiska språket och literaturen.

Osmazon (af Grek. osmasthai, lukta), kem.,
ett af Thouvenel 1778 benämndt ämne, som
förorsakar lukten och smaken på köttsoppa och
köttextrakt. Det beskrifves såsom ett amorft,
gulbrunt, deliqvescerande ämne och är utan tvifvel
en blandning af flere organiska föreningar.
P. T. C.

Osmerus. Se Nors.

Osmia Latr., zool., ett af de många stekel-slägten,
hvilka sammanfattades under Linnés och Kirbys
stora slägte Apis, af somliga zoologer förenadt
med slägtet Megachile (se d. o.). Osmia skiljes
från Megachile bl. a. derigenom att mandiblerna
hos honan äro 3-tandade, hos hannen 2-tandade
eller stundom 3-tandade, då deremot Megachile har
4-tandade mandibler. De många inom detta slägte
sammanförda arterna förete dock en så betydlig
olikhet i bildningen af mundelar, ben och bakkropp,
att man numera ofta fördelar dem i flere särskilda
underslägten. Lefnadssättet är äfven mycket olika
hos olika arter. De flesta bygga sina patronlika
bon i murkna trädstammar, under fönster- och
dörrfoder. Några lägga sina bon i sand; andra
använda tomma snäckskal (af Helix-arter) till skydd
åt sina af bladbitar förfärdigade bon. En utländsk
art begagnar endast kronbladen af vallmoarter såsom
byggnadsmaterial o. s. v. O. T. S.

Osmiridium, miner., är en i hexagonala, små,
tafvelformiga kristaller förekommande, endast med
svårighet smidbar förening af grundämnena osmium och
iridium, som har tennhvit till
blygrå färg, metallglans och eg. vigt 19,3–21,1. De
åda grundämnena förekomma i mineralet i vexlande
proportioner: från Ir3Os (ljust osmiridium,
nevjamkit) till IrOs4 (mörkt iridosmium,
sysserskit). Den förra har blifvit funnen
vid Kusjvinsk och Nevjansk i Ural samt i
Brasilien, den senare vid Syssertsk i Ural
och i Kalifornien. Den ljusa varieteten
är för blåsrör oföränderlig; den mörka
blifver svart och luktar starkt af osmium.
Ant. Sj.

Osmium (af Grek. osme, lukt, med hänsyn till
osmiumtetraoxidens karakteristiska lukt), kem.,
metalliskt grundämne, som i små mängder förekommer
tillsammans med platina och i förening med iridium
utgör mineralet osmiridium (se d. o.). Osmium, som
upptäcktes 1803 af Tennant, är en blåaktigt hvit,
ytterst hård metall, med egentliga vigten 21,4. Dess
atomvigt, som tecknas Os, är omkr. 199. Den oxideras
lätt vid upphettning i luft och gifver dervid en
mycket flyktig tetraoxid. Osmium har mycket vexlande
mättningsvärden och ända till fem oxider. Vigtigast
af osmiums föreningar är tetraoxiden, OsO4,
som vanligen kallas öfverosmiumsyra och bildar
vackra gulhvita kristaller, hvilka smälta redan
vid 100° och vid vanlig temperatur förflyktigas
likt kamfer. Dess ångor lukta likt klor och
inverka ytterst häftigt på ögon och näsa. Många
organiska väfnader reducera öfver-osmiumsyran
och färgas dervid svarta, hvarför den användes
såsom reagens vid histologiska undersökningar.
P. T. C.

Osmoderma Le Pell. (Trichius Gyll.), zool., ett slägte
af fam. Lamellicornia bland skalbaggarna (Insecta,
Coleoptera
). I Sverige finnes mera sällsynt (Skåne,
Vester- och Östergötland, Värmdön) O. eremita
Scop., som har en stor bred, ofvan svartaktigt
kopparglänsande, under glest mjukhårig kropp, med fint
punkterade, nästan liksom skrynkliga täckvingar, som
icke fullt täcka bakkroppen. Skalbaggen utvecklar en
egendomlig lukt. O. T. S.

Osmola, mytol. Se Osma.

Osmös (Grek.; stötande, trängande),fys., egenskapen
hos djuriska eller vegetabiliska hinnor att mer
eller mindre lätt genomsläppa vätskor. Se Endosmos
och exosmos.

Osmotar, mytol. Se Osma.

Osmund, Kares son (Osmuntr Kara sun), runristare,
lefde i Upland, antagligen under öfvergångstiden
mellan hedendom och kristendom, eller 9:de–10:de
årh. Af de omkr. 20 runstenar, som bära hans
namn, finnas de flesta i mellersta Upland,
tre i Gestrikland. O., som inom sin konst
intager rummet näst efter Ubir och Bali i
skicklighet, begagnade någon gång medhjelpare
(Vihmar, Svain, Hiriar). De flesta af hans
ristningar förete särdeles vackra drakslingor.
-rn.

Osmund (Asmund, Emund), en af konung Emund gammal
(d. omkr. 1060) gynnad kristen lärare, som konungen
lät inviga till ärkebiskop öfver svenska kyrkan,
troligen för att göra denna oberoende af den
mäktige innehafvaren af Bremens ärkebiskopsstol,
Adalbert. Konungen och hans ärkebiskop måste dock
till slut gifva efter, och svenska kyrkan ställdes
åter under den hamburg-bremenska ärkebiskopen. Om
O. är för öfrigt ingenting med visshet bekant. Att
han varit svensk till börden, anses sannolikt.
J. P.

Osmundaceae R. Br., bot., äro »ormbunkar» med rotstock
och flere i knoppläget snäcklikt inrullade stamblad,
af hvilka några å de öfre pargrenarna, som sakna
bladparenkym, bära en mängd sporgömmen med ingen
eller ofullständig ring och öppnande sig genom en
längdspricka i två skal. Slägtet Osmunda har i andra
verldsdelar flere arter, men i Europa endast en:
O. regalis L., som äfven finnes sparsamt här och
der i södra samt, utmed kusterna, uppåt mellersta
Sverige vid skuggiga sötvattenstränder, hälst i
åar. Denna ståtliga ormbunke (»safsabräken», »runarot»
i folkspråket) kan nå manshöjd och har tättsittande,
dubbelt parbladiga stamblad. De sporgömmebärande
topparna af somliga stamblad bilda en nästan vippelikt
pardelad fruktställning, hvilken jämte märgen och
rotstocken fordom var ett berömdt medel mot engelska
sjukan och skrofler. O. T. S.

Osmundsjern, osmundssmide (Isl. ásmundr,
jernklump). Se Blästerverk och Jern, sp. 1122.

Osnabrück. 1. Regeringsområde i preussiska
prov. Hannover, omfattar det forna biskopsstiftet
O., hertigdömet Arenberg-Meppen, grefskapet Bentheim
m. m. och har en areal af 6,205 qvkm., med 291,125
innev. (1885), deraf 157,206 katoliker, 132,332
protestanter och 1,431

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:30:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfal/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free