- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
435-436

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osma ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har uppkommit »skalden» Ossian. Ossin hade öfverlefvat
slaget vid Gabar. Derför blef Ossian mycket gammal,
och derför att han blifvit gammal, blef han blind. Den
gamle blinde skalden. Homeros-typen, var färdig.

I de ossianska sånger, som Macpherson påträffade,
var de iriska sagornas faktiska innehåll i hög grad
förvanskadt. Menniskor och händelser från skilda tider
äro sammanförda, fienden gjord till vän, irländaren
till skotte o. s. v. Särskildt kan man iakttaga
detta på det 8 sånger långa stycket »Tighmora», om
hvilket skottarna sjelfva medgifvit, att det spelar på
irländsk botten. I den iriska sagan är Carbre son af
Cormac; hos den macphersonska Ossian äro de af olika
stam. På förra hållet är Finn anförare för fenierna,
på det senare Finn eller Fingal en skotsk konung,
hvars rike heter Morven. På Irland är det fenierna
under befäl af Finns son Ossin och den senares son
Oscar, som uppresa sig mot Irlands konung. Hos
Ossian-Macpherson föranleder slägtskapen mellan
konung Cormac och Finn den senare till ett angrepp
på den mordiska Cairbar (Ir. Carbre). Om slaget vid
Gabar är icke mera tal; i stället talas om ett slag
invid Moilenas hed, som på Irland är valplatsen
för ett annat slag. På båda hållen döda Gairbar
och Oscar hvarandra, i den iriska sagan i envig,
under det att hos Ossian-Macpherson Cairbar inbjuder
Oscar till en högtid, vid hvilken han svekfullt
öfverfaller honom. – Den sex sånger långa dikten
»Fingal» i Macphersons samling skildrar huru Finn
försvarar Irland mot sjökonungen Suaran från Lochlin
(vestra Skandinavien).

Sagan om Finn (Fingal) har af skottarna blifvit
särskildt omhuldad. Andra hjeltar hafva de låtit
förblifva irländare, men Finn, Ossian och Oscar
äro deras, och särskildt är skalden Ossian deras
stolthet. Som blind behöfde han någon som ledde sig,
och en sådan blef funnen i Malvina, hvilken, såsom
ledsagande en skald, borde vara en ljuf flicka,
hvarför hon ock (i Oscar) fått en älskare.

I art. Macpherson är förut nämndt, att Ossians
förste öfversättare med detta namn genom sitt arbete
invecklades i en hetsig literär fejd. Den främste
bland hans motståndare var den bekante kritikern
Samuel Johnson, på hvilkens retsamma angrepp
Macpherson svarade med personliga otidigheter, som
Johnson bemötte med att kalla hela öfversättningen
ett bedrägeri. Flere ansedda lärde delade hans
mening om saken. Man envisades med att underkänna
alla framlagda intyg om sångernas äkthet. Man gjorde
den medelmåttige Macpherson en visserligen alltför
stor ära genom att påstå honom vara författaren och
öfverhopade honom samtidigt med smädelser, derför
att han icke ville erkänna sig såsom sådan. Striden
tystnade för en tid, sedan Highland society of
Scotland 1797 tillsatt en kommission, hvilken 1805
efter långa efterforskningar framlade en mängd bevis
för äktheten, samt 1807 utgifvit de i Macphersons
qvarlåtenskap funna originalmanuskripten (till 11
af de smärre sångerna hade originalen gått förlorade
under Macphersons vistelse i Amerika).
Men ännu omkr. 1830 sökte irländarna O’Reilly
och Drummond leda i bevis, att dessa »original»
voro tillverkade af Macpherson efteråt, och deras
påstående går igen i Talvjs (fru Robinsons)
bittra skrift »Die unechtheit der lieder Ossians»
(1840), hvilken länge öfvat inflytande på allmänna
meningen. Numera kunna icke tvifvelsmål råda derom
att ju Macpherson verkligen var öfversättare – en
annan fråga är hurudan – och ej författare. Än i dag
lefva ossianska dikter i folktraditionen; på Irland
har en forskare, Bernhard Macloskie, under detta
årtionde gjort uppteckningar, som öfverensstämma med
Macphersons och till och med komplettera dem. Ett
annat afgörande bevis blef utgifvandet, 1862, af
»The dean of Lismore’s book» (se Gaeliska språket och
literaturen,
sp. 769). I sin helhet kunna tviflen, som
ytterst berodde dels på engelsmännens och irländarnas
nationalafund mot skottarna, dels på
upplysningstidehvarfvets abstrakta idéer om framåtskridande och
dermed sammanhängande misskännande af det gamla,
betraktas som föråldrade.

Ossian väckte emellertid hänförelse, tviflarna till
trots. Det i midten af 1700-talet vaknande natursinnet
gjorde honom till ett slags bibel. Herder och Göthe
blefvo hans beundrare. Hos oss gaf Thorild honom sin
hyllning i hymnlika uttryck; den stackars Per Enbom
svärmade för honom, och sjelfve Kellgren gaf (i sitt
docentspecimen) honom ett varmt erkännande. Som
gosse var Walter Scott en af hans tillbedjare, och
ännu Byron och Shelley, m:me Staël, Chateaubriand
och Lamartine funno honom poetisk. Bekant är ock,
att han fick gälla för Napoleon I:s favoritläsning
och att en af Napoleons generaler, Bernadotte, ur
Ossian tog ett namn åt sin son.

Ossian öfversattes snart på flere europeiska
språk. Talrikast äro de tyska öfversättarna:
Denis (1768), Harold (1775), Petersen (1782),
Rhode (1801), F. L. Stolberg (1806), Jung (1808),
Böttger (1847), L. A. Schubart, Huber och Ahlwardt
(1811), hvilken sistnämnde har största anseendet,
både derför att hans arbete är från gaeliskan
och derför att han först studerade den ossianska
versbyggnaden. I senare tid har Ebrard (1868) från
samma språk öfversatt Fingal. Cesarotti öfversatte
Ossian för Italien. Till franskan öfverflyttades den
af Letourneur, Lombard och Jangurs, till polskan
af Krasicki, till holländskan af Bilderdijk, till
danskan af St. Blicher (på prosa) och F. L. Mynster
(metriskt). Sedan hos oss enstaka stycken blifvit
öfversatta i »Göteborgska magazinet», »Åbo tidningar»
och »Samlingar för hjertat och snillet», samlades
dessa och utgåfvos, ökade till en bok i 3 delar med
titel »Skaldestycken af Ossian» (Upsala 1794–1800), af
G. Knös, i förening med O. A. Knös och G. Rosén. Nils
Arfwidssons »Oisians sånger efter gaeliska originalet
och på dess versslag försvenskade» (2 dlr 1842–46)
är en för sin tid förtjenstfull öfversättning. Äfven
i disputationsliteraturen förekom Ossian: sålunda
skref J. A. Lindblom en (ofullbordad) afhandling om
honom (1778) och den geniale Kr. Dahl en jämförelse
mellan Homeros och Ossian

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free