- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
443-444

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ossifikation ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bambocciad-målarna, d. v. s. han skildrade
uteslutande lägre folklif, bondgillen, krogscener
o. dyl. Utmärkande för hans figurer är deras fulhet så
väl i kroppsbyggnad som i drag. Ett försonande element
ligger dock redan deri att de äro glada, godmodiga,
lefnadslustiga och naiva, men ännu mera ökas detta
genom den mästerliga, konstnärliga framställningen,
som kommer en att glömma fulheten. Han eger nämligen
först och främst en liflig uppfattning af det
pittoreska, vidare den största tekniska skicklighet
i utförandet och särskildt en utsökt färgharmoni,
som kulminerar i den fina stämning hans clair-obscur
förlänar åt hans bästa arbeten. Man har för öfrigt
iakttagit flere olika manér hos mästaren. I det
första var hans ton, i synnerhet i karnationen,
lätt gyllene och hade en utomordentlig glans. Mot
midten af hans bana blef karnationen mera röd, och det
violetta framträdde oftare i kostymerna. Under hans
sista tid blef karnationen helt och hållet röd, och
skuggorna förlorade sin genomskinlighet. Hans arbeten
äro mycket eftersökta och återfinnas i alla mera
betydande samlingar. Här må nämnas Lirspelaren (1640,
Berlin), Interiör af en bondkoja (1642, Louvre),
Bönder på en krog (München) och Qvacksalfvaren (1648,
Amsterdam). Sveriges Nationalmuseum eger sju taflor
af honom. – 2. Isack van O., den föregåendes yngste
broder, f. i Haarlem 1621, d. derst. 1649. var
lärjunge af sin broder och målade att börja med
samma ämnen som han, men gick sedan öfver till sin
egendomliga framställningskrets: utsigter af byar
och landtliga scener, med rika grupper af menniskor
och djur, uppfattade med mycken sanning och glänsande
färg. Härtill komma slutligen hans bilder af islagda
holländska kanaler med skridskolöpare och kälkåkare.
C. R. S.

Ostangeln. Se Östangeln.

Ostasjkov [asta’sj-], stad i ryska guvern. Tver, vid
Seliger-sjön. Omkr. 12,500 innev. Jern- och
läderindustri.

Ostealgi (af Grek. osteon, ben, och algos, smärta),
med., benvärk.

Osteitis (af Grek. osteon, ben), med.,
inflammation i bensubstansen, sammanhänger
oftast med inflammation i närmaste benhinna
(periostitis) eller i benmärgen (<ii>osteomyelitis;
af Grek. myelos, märg). Den är antingen akut,
med häftig smärta och ömhet samt öfvergående till
varbildning (osteopyesis) och afstötning af dödt
ben (caries, nekros), eller kronisk, med förtätning
och förtjockning af bensubstansen. Osteiten beror
ofta på skrofler eller syfilis, men uppstår
äfven genom yttre skador, operationer o. dyl.
F. B.

Osten [å’sten], von der, en i Nord-Tyskland inhemsk
adelsslägt, är mest ryktbar genom en ättegren, som
i Östersjöprovinserna uppblomstrade under namnet
Osten-Sacken (se d. o.), men har äfven att framvisa
några i Danmarks historia märkliga män. – 1. Karl
Henrik v. d. O.,
dansk generalmajor, var 1672–75
kommendant på Kronborgs slott och försvarade Juli
1677–Aug. 1678 med stor tapperhet Kristianstad,
till dess hungersnöd tvang
honom att uppgifva staden. – 2. Adolf Siegfried
v. d. O.,
grefve, född d. 21 Okt. 1716, blef 1755
dansk legationssekreterare i S:t Petersburg och
1756 Danmarks minister derstädes. Han knöt nära
förbindelse med storfurstinnan Katarina (sedan
K. II) och förmedlade hennes brefvexling med
Stanislaus Poniatowski 1758–60. 1761 sändes han
att representera Danmark i Varsjav, men flyttades
1763 tillbaka till Petersburg. Han ledde derefter
de förberedande underhandlingarna om försäljningen
af Holstein och ett försvarsförbund mellan
Danmark och Ryssland 1765, men utöfvade icke
längre samma inflytande som förut, hvarför han
s. å. hemkallades. År 1766 afgick han såsom sändebud
till Neapel och blef i Dec. 1770 utrikesminister
i Struensees kabinett. O., som redan förut gjort
sig känd för ränkfullhet, medverkade i Jan. 1772
till Struensees fall samt drottningens fängslande
och derpå följande äktenskapsskilnad. År 1773
aflägsnades han från sin ministerpost och sattes till
stiftsamtman i Aalborg. 1781 blef han justitiarius
i Höjesteret och var 1788–94 overpresident
i Köpenhamn. Jfr -t-: »Grev v. d. Ostens
gesandtskaber» i dansk »Hist. Tidsskrift», Fjærde
række 4, sidd. 467–678. Död d. 2 Jan. 1797.
E. Ebg.

Osten [asten], Emil Karl von der, tysk skådespelare,
född d. 12 Febr. 1847 i Fürstenwalde (Brandenburg),
son till en teaterdirektör, som flere år med sin
trupp gästade Göteborg, ingick trettonårig vid svenska
handelsflottan och seglade under nio år med James
Dicksons fartyg på aflägsna farvatten, tills briggen
»Freja» förliste vid Guadeloupe i Jan. 1870, hvarvid
O. räddade sig genom simmande. Han tillbragte derefter
ett par år på Antillerna, men måste till följd af en
duell fly till Nord-Amerika. Der studerade han till
skådespelare och uppträdde sedan 1873 i Filadelfia,
San Francisco m. fl. städer, spelande bl. a. Hamlet
och Othello på engelska. Sedermera begaf han sig
till Europa och anställdes (efter kortare engagement
i Breslau, Hannover och Hamburg) vid hofteatern
i Dresden. Sedan April 1885 har O. gifvit åtskilliga
kortare gästspel vid Nya teatern i Stockholm och der
på svenska återgifvit Uriel Acosta, Othello, Otto
Kolbe
(i »Familjens olycksfogel») m. fl. roller. Han
är mycket uppburen genom det imponerande i gestalt och
stämma, sin förmåga af inträngande karaktersstudium
samt den realistiska friskheten i sitt spel. Bland
hans öfriga roller nämnas Faust, Egmont, Coriolanus,
Marcus Antonius
i »Julius Caesar», Manfred samt Nero
(i Wilbrandts skådespel).

Ostende [Fr. utt. åsta’ngd], stad i belgiska
prov. Westflandern, vid Nordsjön och kanalerna
till Brügge, Gent, Nieuwpoort och Dunkerque
m. fl. städer samt jernvägslinierna
Bruxelles–O. och O.–Ypern. 22,602 innev. (1886). Staden ligger
under högvattensnivån och skyddas mot hafvet af
en granitdamm. När vestlig storm sammanfaller med
ovanligt högt tidvatten, inträffar dock stundom
öfversvämning. Inloppet till hamnen är försvåradt
genom sandbankar. Staden har segelduks-, linne- och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free