- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
451-452

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osteosarkom ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Se vidare art. Handelskompani och Indien
(sp. 547–549).

Det danska ostiniska kompaniet stiftades 1616. En
stor expedition, under befäl af Ove Gjedde
(sedermera riksamiral), afgick 1618 från Danmark
för att främja kompaniets syften. Landområde
inköptes på Koromandelkusten, och Trankebar
grundlades (1620). Men redan 1634 måste detta
kompani upplösas. Det återupprättades visserligen
1670, men måste – djupt skuldsatt – år 1729 afstå
sina besittningar till staten. Då upprättades 1732
ett nytt sällskap, Det danske asiatiske kompani,
som visserligen i någon mån utvidgade de danska
besittningarna och i Bengalen grundlade Serampur
(Frederiksnagor), men fann sig föranlåtet att år 1777
afstå sina områden till danska staten. Under perioden
1770–1807 var den danska ostindiska handeln i ett
synnerligen blomstrande skick. Från 1775 till 1784
afsändes från Danmark 106 fartyg, hvilka hemförde
varor för omkr. 51 mill. rbd. Kriget med England i
19:de årh:s början medförde ett våldsamt afbräck i
framgångarna, och den ostindiska handeln i Danmark kom
sig aldrig mer. – År 1845 sålde Danmark för bortåt 1
mill. rbd. sina besittningar i Ostindien till Engelska
ostindiska kompaniet.

I Sverige planlades väl under 1600-talet åtskilliga
handelskompanier efter de då nybildade utländska
mönstren; men dels var deras framgång tvifvelaktig
och af kortvarig art, dels riktades deras verksamhet
mot nejder, som förbjuda deras klassificering såsom
ostindiska kompanier. Det var först ett stycke
in på 1700-talet som Sverige verkligen erhöll
ett ostindiskt kompani. Med stor sannolikhet kan
dess stiftande betraktas såsom en följd af det
öde, som drabbade det af kejsar Karl VI år 1722
privilegierade Ostende-kompaniet. De utländingar,
som genom detsamma hoppats blifva delaktiga i den
vinstgifvande ostindiska handeln, måste efter dess
suspension (1727) och upplösning (1731) se sig om
efter en annan plats för sina planers realisering,
och så föll blicken på Sverige. Efter åtskilliga
föregående underhandlingar, såväl inom regeringen
som vid riksdagen, utfärdades d. 14 Juni 1731 den
för 15 års tid afsedda första oktrojen. Det var
visserligen en svensk man, »kommissarien» i Stockholm
Henrik König, som vid dessa förberedelser uppträdt
såsom underhandlare, men det lider intet tvifvel,
att ju utländskt kapital till betydlig mån var i
företaget intresseradt. Genast i början af sin
tillvaro möttes kompaniet af vidrigheter dels
från utländska konkurrenter, dels från inhemska
vedersakare. Det först utsända skeppet uppbringades
af holländarna i Straat-Sunda, men blef dock snart
åter frigifvet. Det försök, som under nästföljande
expedition gjordes att vinna fast fot i Porto-novo
på Koromandelkusten, utföll ännu olyckligare, i det
att England och Frankrike i sällsynt broderlig sämja
sammanslöto sig mot den nyuppträdande medtäflaren; och
vid riksdagarna ifrades väldeligen mot den »onyttiga
och skadeliga indiska commercien». Småningom gick det
dock framåt. Kompaniet undvek sorgfälligt
sammanstötningar med de öfriga ostindiska kompanierna, riktade
fördenskull sin hufvudsakliga verksamhet på handeln
med Kina och afstod från att tänka på landvinning i
Indien samt förstod genom kloka eftergifter att tysta
det inhemska missnöjet. I det hela utsändes under
oktrojtiden 25 expeditioner, af hvilka dock endast
3 gingo till Bengalen och alla de öfriga direkt till
Kina. Fyra af de utsända fartygen förolyckades, men
de öfriga expeditionerna lemnade i allmänhet riklig
vinst, uppgående i medeltal till 42 proc. utöfver
återbetalning af det för hvarje särskild expedition
sammanskjutna kapitalet. Också blef täflan stark
mellan hågade konkurrenter, då frågan om förlängd
oktroj måste företagas. Innehafvarna af den andra,
på 20 års tid förlänade oktrojen fullföljde någon tid
de gamla traditionerna och gjorde sålunda för hvarje
af de 14 första expeditionerna särskilda sammanskott
af nödiga medel for utrustning o. dyl. Men år 1753
ombildades kompaniet till ett verkligt aktiebolag
genom inrättandet af en »fast fond». Af de nyssnämnda
14 fartygen gick intet förloradt, och utdelningen
steg i medeltal för hvarje expedition till 39 1/2
proc., oberäknadt ersättning för det gjorda
sammanskottet. Efter upprättandet af den »fasta
fonden» utsändes under denna oktroj ytterligare
22 expeditioner, af hvilka 1 anlöpte Surate; 1
fartyg gick förloradt. I utdelning tid efter annan
erhöllo aktieegarna 347 3/4 proc. utöfver kapitalets
återbetalning. Äfven den tredje oktrojen (1766–1786)
gynnades af synnerlig framgång. Af 39 under sagda
tid utsända fartyg gick intet enda förloradt
eller ens led någon större sjöskada; och det i
samband med nord-amerikanska frihetskriget inträdda
krigstillståndet mellan »sjömakterna» beredde i fråga
om både inköp och försäljning ovanligt gynsamma
konjunkturer för neutrala makters handel. Utöfver
återbetalning af aktiekapitalet fingo också delegarna
tid efter annan såsom ren vinstutdelning uppbära
i det närmaste kapitalets tredubbla belopp (298 3/4
proc.). Dess olyckligare gestaltade sig verksamheten
under de båda följande oktrojerna. Den politiska
villervallan under tiden för deras verksamhet lade
betydande hinder i vägen för rörelsen och vållade
jämväl allvarsamma förluster. Den fjerde oktrojens
innehafvare förmådde efter 1803 ej åstadkomma någon
expedition och måste 1809 göra cession, utan att
under alla dessa år hafva gjort en enda utdelning;
och den femte oktrojen, afsedd att räcka till år 1821,
blef af liknande anledningar aldrig utöfvad längre
än till år 1814, då handeln med Ostindien förklarades
fri för en och hvar. För Göteborg, kompaniets säte och
stapelort, blef den »ostindiska» handeln en källa till
rik och hastig uppblomstring. De dyrbara indiska och
kinesiska varorna – hufvudsakligen siden, té, porslin
och kryddor – som efter en »ostindiefarares» hemkomst
der på lifligt besökta auktioner försåldes, spredos
sedan nära nog öfver hela Europa och intogo en ganska
framstående rol i Sveriges utförsel. Medelvärdet af
denna ostindiska utförsel steg under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free