- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
471-472

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osvald ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Otogyps. Se Gamfoglar och Örongam-slägtet.

Otolicnus, zool. Se Galagos.

Otolit (af Grek. us, gen. otos, öra, och lithos,
sten), med., öronsten. Se Öronsjukdomar.

Otologi (af Grek. us, gen. otos, öra, och logos,
lära), läran oni örat.

Otomi. Se Hiaihiu och Mejikanska språk.

Otorré (af Grek. us, gen. otos, öra, och rhein,
flyta), med., flytning ur örat. Se Öronsjukdomar.

Otos, Grek. mytol. Se Aloiderna.

Otoskop (af Grek. us, gen. otos, öra, och skopein,
se), instrument för undersökning af hörselgången.

Otozamites F. Braun, bot. paleont., ett fossilt
cykadéslägte, som hufvudsakligen förekommer inom
rätiska periodens och undre jurans aflagringar. Dess
oftast tämligen små blad äro parbladigt delade,
med regelbundet alternerande, mot rachis ledade
småblad. Dessa äro hos olika arter till formen mycket
vexlande, från lansettlika till nästan cirkelrunda,
men alltid utmärkta genom en oliksidigt hjertformad
bas, hvars främre sida är utbildad såsom ett mer
eller mindre tydligt öra. Hos somliga arter äro
småbladen så tätt ställda, att de med kanten täcka
hvarandra. Nerverna äro jämnstarka och utstråla
från fästepunkten till småbladens kanter.
A. G. N.

Otranto (Fr. Otrante), stad uti italienska
prov. Lecce, vid Adriatiska hafvet och jernvägen till
Brindisi. Omkr. 2,500 innev., hvilka hufvudsakligen
sysselsätta sig med fiske. Ärkebiskopssäte. Staden
var fordom en af de ryktbaraste i södra Italien. Den
var sannolikt af grekiskt ursprung och kallades
af grekerna Hydrus (Lat. Hydruntum). Från 4:de
årh. var den regelbunden öfverfartsort till Apollonia
och Dyrrhachium. Till 11:te årh. innehades den af
bysantinerna, men eröfrades då af normanderna. Efter
1480, då staden stormades och förstördes af turkarna,
återfick den aldrig sin forna betydenhet. Efter
denna stad kallas det 75 km. breda sund, som förenar
Adriatiska och Joniska hafven, Otrantosundet.

Otranto (Fr. Otrante), hertig af. Se Fouché, J.

Otrepiev [atre’-], Grigori. Se Dimitri.

Otricoli, by uti italienska prov. Perugia, vid
Via Flaminia och ruinerna af den gamla umbriska
staden Otriculum (tempelruiner, aqvedukt, teatrar,
termer m. m.), i närheten af Tiber. Det berömda
Zevshufvudet i Sala rotonda i Vatikanen och det vackra
mosaikgolfvet i denna sal hafva anträffats i O.

Otso, Finsk mytol., »bredpanna», binamn på
björnen. Det är dock att märka, att detta djurs
vanliga namn, karhu (parallelnamn: kontio),
användes, när man ville beteckna björnen såsom den
fruktansvärde, mot menniskan fientlige. Men när man
önskade vinna björnens bevågenhet, t. ex. när man i
besvärjelserna vid kreaturens utsläppande på betet
bad honom hålla sig på afstånd från dem, användes
endast otso jämte binamnet mesikämmen (honungstass).
O. G.

Otta, elf i norra Gudbrandsdalen i Norge, är det
förnämsta tilloppet till Laagen. Längd 120 km. Den
börjar vid Djuvvandet, 1,035 m. öfver hafvet, och
upptager Ostre, Tundra, Sjöla och Bævra, hvilka matas
af stora isbräer, samt går derefter genom Ottavandet
eller Vaagenvandet (25 km.). Dess nedersta lopp är
den trånga, skogklädda Ottadalen. Vid passet Kringen
faller den ut i Laagen. Y. N.

Ottar, Nord. mytol., med tillnamnet heimski,
en skyddsling till Fröja, omtalas i eddadikten
Hyndluljóð (se Hyndia). Th. W.

Ottar, kallad Vendelkråka, sveakonung af
Ynglinga-ätten, antagligen vid tiden 510–530, var
enligt Snorre Sturlasson son af Egil Tunnadolgi samt
tog konungadömet efter denne. Emedan han vägrade
att erlägga den skatt, hvarpå danske konungen
Frode den tappre gjorde anspråk för lemnad hjelp
åt Egil, härjade Frode hans rike. Under det att
Frode en följande sommar var borta på härfärd
i östervåg, angrep O. Danmark med en flotta och
ödelade i synnerhet vendelboarnas land (nordligaste
delen af Jylland), men stupade under en strid i
Limfjorden. Snorre tillägger, att danskarna lemnade
O:s lik till rof för vilddjur och foglar samt sände
svearna en träkråka med helsning att mera vore desses
konung nu icke värd. Enligt samma källa efterträddes
O. af sin son Adils. – Det märkliga angelsachsiska
Beóvulfsqvädet har några, från de inhemska nordiska
källorna delvis afvikande, upplysningar om O. (se
Beóvulf).

Ottar, norsk forskningsresande i senare hälften af
800-talet, var en efter förhållandena mycket rik
man, som bodde ytterst i Hålogaland (nordligaste
Norge). Under en vistelse i England berättade han
för »sin herre konung Alfred» (Alfred den store,
871–901) dels om en forskningsfärd, som han från
sitt hem företagit österut efter kusten, hvarvid
han kommit ända till en stor flod i bjarmernas
land (Dvina), dels om grunddragen af Norges
läge och natur, dels slutligen om en sin sjöresa
hemifrån till Konghell (Kungelf) och vidare till
Hedeby (Slesvig). Egendomligheterna i den höga
Nordens lif: den rikliga hvalfångsten, de stora
renhjordarna samt lapparnas tributer af djurskinn,
fjäder o. d. anmärkas särskildt i den redogörelse
för O:s utsagor, som konung Alfred inryckte i
sin geografiska inledning till den angelsachsiska
öfversättningen af Orosius’ verldshistoria. – En man
vid namn Ulfsten (Angels. Vulfstan) hade berättat
för konung Alfred om en sjöfärd, som han gjort från
Hedeby till esternas land (östersjökusten på andra
sidan Weichselns utlopp), samt om esternas seder
och bruk. Äfven af denna resa intog Alfred en kort
framställning i nämnda inledning till Orosius. Jfr
R. Rask, »Ottars og Ulfstens korte rejseberetninger
med dansk oversættelse» (1816).

Ottar Birting, norsk storman i 12:te årh., var
först hofsven hos Sigurd Jorsalafare, men kom
genom sitt dristiga uppträdande mot den sinnessjuke
konungen snart i större anseende och befordrades
till »lendermand». Efter konung Harald Gilles död
(1136) äktade han dennes enka Ingrid och deltog i
styrelsen under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free