- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
483-484

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otterån ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det jordiska och det himmelska; första kritiska
uppl. i »Monum. Germ. hist.», scriptores XX; tysk
öfvers. af H. Kohl 1881), ett slags verldshistoria,
i hvilken dock författarens egenskap af teolog
framträder förherskande, samt året före sin död Gesta
Friderici imperatoris
(senast utg. af Waitz 1884;
tysk öfvers. af Kohl 1883), i hvilket verk han med
en oförneklig partiskhet för hohenstauferna skildrar
Fredrik I:s historia intill 1156.

Otto af Nordheim. Se Otto, hertigar af Bajern.

Otto af Wittelsbach, tyske konungen Filips af Schwaben
mördare, var pfalzgrefve af Bajern och brorson till
Bajerns förste hertig af det wittelsbachska huset,
Otto I. Han var af naturen en hårdhjertad och
hämdlysten man. Den 21 Juni 1208 verkställde han
i Bamberg af personliga bevekelsegrunder det dåd,
som förvarat hans namn i historien. Han förklarades
s. å. på riksdagen i Frankfurt a. M. i akt samt
dräptes i Mars 1209 i närheten af Regensburg af
riksmarskalken Heinrich af Pappenheim och Kalden. Hans
hufvud af höggs och kastades i Donau.

Ottoboni. Se Alexander, påfvar, sp. 401.

Ottokar (Otakar), böhmiska konungar. – 1. O. I
Przemysl,
kämpade sedan 1192 med pretendenter
om tronen, afsattes 1193 af kejsar Henrik VI, men
utträngde 1197 sin medtäflare Henrik af Prag och
erhöll af Filip af Schwaben för sin anslutning
till denne 1198 konungavärdigheten och nästan
fullständigt oberoende. 1203 afsattes han af Filip,
emedan han förskjutit sin gemål Adela af Meissen,
men blef 1204 åter försonad med denne. Död 1230. –
2. O. II Pfzemysl, den föregåendes sonson, son af
Venceslav I, hvilken han 1253 efterträdde. Han var
en mycket begåfvad, krigisk furste, som på allt sätt
sökte utvidga sin makt. Redan i sin ungdom drefs han
af maktlystnad till en misslyckad uppresning mot sin
fader. Då hertigdömet Österrike förlorat sin furste,
satte han sig 1251 med vapenmakt i besittning
deraf och förmälde sig f. å. vid endast 23 års
ålder, för att vinna Steiermark, med den 46-åriga
Margareta, syster till den aflidne hertig Fredrik af
Österrike, men måste genom hårda strider mot ungrare
och bajrare försäkra sig om besittningen af dessa
land. Hans korståg i förening med Tyska orden mot de
hedniske preussarna 1254–55 och 1267–68 hade blott
ringa framgång. 1260 försvarade O. Steiermark mot
ungrarna och besegrade dem fullkomligt i slaget vid
Kroissenbrunn på Marchfältet. Han hade ock mångfaldiga
strider att utkämpa mot sitt lands adel, som, missnöjd
öfver konungamaktens utvidgande och borgareståndets
gynnande, flere gånger gjorde uppror. Från sin första
gemål skilde O. sig och förmälde sig 1261 med den
bulgariska prinsessan Kunigunda. Efter hertig Ulriks
af Kärnten död 1269 erhöll han genom testamente
detta land. Då O. vägrade att hylla den nyvalde
tyske konungen Rudolf af Habsburg, förklarade denne
O. i riksakt, framryckte med en stark rikshär och
nödgade O. 1276 att afträda Österrike, Steiermark,
Kärnten, Krain och Eger samt å nyo taga Böhmen och Mähren
såsom län af Tyska riket. Under ett nytt krig
mot Rudolf förlorade O., förnämligast genom sina
baroners förräderi, slag och lif vid Dürnkrut
vid March 1278. Genom borgareståndets lyftning
till politisk sjelfständighet, grundläggning
af nya städer, inkallande af tyska kolonister,
böndernas emancipation, förbättringar
i rättsväsendet och införande af lämpliga
kommunalinrättningar inlade O. stora förtjenster.
A. B. B.

Otto Ludvig, »Rhengrefven» (T. Wild- und Rheingraf),
protestantisk soldathöfding i 30-åriga kriget,
grefve till Salm och herre till Winstingen, föddes
d. 13 Okt. 1597. Han gick 1625 i dansk tjenst och
kommenderade 1626 reserven i slaget vid Lutter am
Barenberge. På hösten 1627 sökte han förgäfves med
7,000 man hålla stånd mot Wallenstein i Holstein och
Slesvig, sedan Kristian IV tagit sin tillflykt till
öarna. Tillsammans med Bernhard af Weimar, som slutit
sig till honom, nödgades O. L. draga sig upp till
Jylland, men lyckades öfvergå derifrån till Fyen,
hvarefter båda snart lemnade Kristian IV:s tjenst,
O. L. sedan han ådragit sig grundade misstankar
om kärleksförbindelse med Kristians gemål till
venster, Kirsten Munk. 1628 trädde O. L. i Gustaf
II Adolfs tjenst och erhöll, med öfverstes rang,
kommandot öfver dennes tyska kavalleri i Preussen,
der han emellertid ådrog sig konungens misshag genom
sina ryttares tygellöshet och sin brist på gehör
i träffningen vid Stuhm (1629). Under vistelsen i
Preussen utspred O. L. den beskyllningen om danske
konungens son prins Kristian, att denne sökt vid en
bankett förgifta O. L. Med anledning deraf anhöllo
danske konungen och hans son 1629 hos Gustaf II Adolf,
att O. L. skulle ställas till ansvars. Gustaf Adolf
förordnade rådet att upptaga målet och döma i saken,
och efter att hafva (5–7 Okt. 1630, 31 Aug.–31
Okt. 1631) hört parternas ombud, förklarade rådet
danske prinsen oskyldig, men dömde O. L. till 40 marks
böter. Som danska ombudet emellertid protesterade
mot domen såsom gående danske prinsens höghet
för när, upphäfde rådet d. 2 Nov. 1631 domen, och
dermed slutade saken. (Rättegångsprotokollen finnas
tryckta i »Svenska riksrådets protokoll», utg. af
N. A. Kullberg, 2:dra delen, 1880.) I Mars 1631 slog
O. L. vid Plau Wallensteins ståthållare i Mecklenburg,
öfverste Wengersky, och hindrade honom att förena
sig med Tilly, var derefter med vid stormningen af
Frankfurt a. O., i fåltlägret vid Werben och i slaget
vid Breitenfeld samt följde konungen på hans segertåg
till Rhen. Der sattes O. L. till en utpost mot
spaniorerna för den armé, som under A. Oxenstiernas
och sedermera G. Horns ledning qvarlemnades i vestra
Tyskland. Några dagar före Gustaf II Adolfs död
erhöll han af Horn »generalatet» öfver denna armés
kavalleri och kort derefter öfverbefälet i Elsass. Då
Horn drog sig till Schwaben, kom O. L. till en början
i ett ganska kritiskt läge och fann nödigt att låta
nedhugga 1,600 bönder för att afskräcka den fanatiska
landtbefolkningen från att understödja

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free