- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
499-500

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Overweg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

känd. O. sjelf skyller på sin sångmö och en ofrivillig
förseelse (»error»). Att Augustus var missnöjd med
hans »Ars amatoria», är otvifvelaktigt, men detta
arbete var utgifvet långt före förvisningen. Den
närmaste anledningen synes hafva varit vetskapen
om något kärleksäfventyr i det kejserliga huset,
sannolikt den yngre Julias. Förvisningen var ett
hårdt slag för den veke och firade skalden, hvilken
nu från verldsstadens angenäma lif och umgänget med
tidens mest bildade män förflyttades till en ort
med hårdt klimat och råa innevånare, som i regeln ej
ens förstodo latin. Hans kraft bröts deraf, och hans
lynne nedstämdes. Fåfängt bemödade han sig att genom
smicker och böner samt vänners inflytande utverka
befrielse från straffet. Han måste förblifva i Tomi,
och han afled der år 17 e. Kr. Det är lätt insedt,
att O:s nedtryckta sinnesstämning skulle förlama hans
skaldeverksamhet. I Tomi skref han 5 böcker Tristia
(Klagosånger; en af dessa författade han på ditresan)
och 4 böcker Epistolae ex Ponto (Bref från Pontus). I
båda dessa arbeten klagar han öfver sin olycka
och skildrar det sorgliga lifvet i främlingslandet
m. m. Grundtemat är ständigt detsamma, återkommande
i mångfaldiga variationer. Likväl förneka sig icke
ens här den rika begåfningen och herraväldet
öfver formen, hvilken senare dock ej är så ledig och
behaglig som i de äldre dikterna. Äfven en smädedikt
Ibis, författad efter Kallimachos’ förebild, mot
en trolös vän, samt Halieutica (en dikt om Svarta
hafvets fiskar) tillhöra förvisningstiden.

O. var en af det gamla Roms mest kända
skalder. Åsigterna om värdet af hans dikter hafva
dock varit och äro skiljaktiga. Både beundran och
tadel hafva kommit honom till del. Ett opartiskt
bedömande af hans skapelser måste i alla händelser
tillförsäkra honom icke ringa betydelse. Djup
eger han visserligen icke, men deremot i hög grad
förmågan att fängsla och intressera, hvarjämte en
viss originalitet, särskildt i fråga om brefven
och metamorfoserna, är omisskännelig. En ovanlig
skicklighet att i poetisk framställning behandla
vexlande ämnen ur menniskolifvet, historien och
sagan samt dervid låta den från föregående tider ärfda
skatten af bildning och lärdom osökt och naturligt
komma till användning och kännedom är en utmärkande
egenskap hos honom. Naturens företeelser sysselsätta
honom mindre. De lämpade sig ej häller för hans
poetiska sinne och uppfattning, som företrädesvis
vände sig åt lifvet i stora verlden och viste att
samla dess spridda drag samt under fin psykologisk
iakttagelse vinna material för karakteristiker,
hvilkas utförande öfningen inom retorskolorna i hög
grad underlättade. O. blef den fina verldens och de
bildade kretsarnas skald, hvilkens dikter afspeglade
det lif, som rörde sig omkring honom. Såsom helt
naturligt är hos ett barn af den nya romarestaten,
går han i mera nymodig riktning än de äldre. I ett
deri lik kejsaretidens skriftställare i öfrigt –
ådagalägger han det hos romerska författare vanliga
manerét, nämligen i den retoriska hållningen. Han är
dock häri en
mästare och ordkonstnär af första rangen samt förstår
att ypperligt göra bruk af retorikens alla hjelpmedel,
framförallt af antiteserna, och tillika gifva ett
visst behag åt uttryckssättet genom lekande skämt och
fina vändningar. Versformernas teknik är, såsom redan
blifvit antydt, fulländad. – O:s »Metamorphoser» äro
öfverflyttade till svensk vers af G. J. Adlerbeth
(1820; ny uppl. 1862). Om hans skaldskap har
C. W. Linder utgifvit en latinsk afhandling
(1852). – Om »metamorfosernas» användning såsom
stoff för predikningar under medeltiden se följ. art.
R. Tdh.

Ovidius moralizatus (»sedelärande O.»), titel på en
latinsk predikohandbok, som nyttjades mycket under
medeltiden, äfven i Sverige, och innehöll de mytiska
fablerna ur Ovidius’ »Metamorphoses» omstufvade till
kristliga allegorier.

Ovidukter (af Lat. ovum, ägg, och ductor,
ledare). Se Äggledarna.

Oviedo. 1. Provins i norra Spanien, motsvarande
det forna landskapet och furstendömet Asturien
(se d. o.). Areal 10,894 qvkm. Omkr. 594,000
innev. Provinsen är ett vildt berglandskap,
uppfyldt af Kantabriska bergen och förgreningar af
dem. Mellan bergstopparna, hvilka i synnerhet i
östra och södra delen af prov. äro höga, sträcka
sig djupa, romantiska, odlade dalar, vattnade
af en mängd bergsströmmar. Spanmålsafkastningen
fyller ej behofvet, men boskapsskötseln, hvilken
bedrifves på samma sätt som i Schweiz, lemnar icke
obetydligt öfverskott. Kusten är brant och klippig
samt har ingen rymlig och säker hamn, men flere
ankarplatser, bl. a. Gijon och Aviles, de förnämsta
hamnorterna. Innevånarna, asturierna, äro ättlingar
af goterna och stolta öfver att hafva förblifvit
fria från blandning med judar och araber. De hafva
enkla seder, äro tappra, men mindre arbetsamma än
galicierna. Deras dialekt (lengua bable) betraktas
som moder till den nuv. kastilianskan. Handeln är
icke obetydlig, men afser nästan endast råvaror,
enär den inhemska industrien är obetydlig. Från
Gijon utgå en jernväg söderut till Sama och en
annan öfver Oviedo och Puerto de Pajares till
Leon. – 2. Hufvudstad i nämnda provins och säte
för en biskop, vid jernvägen mellan Gijon och
Leon. 34,460 innev. (1877). Märkligaste byggnaderna
äro den 760 grundlagda, men i sin nuvarande gestalt
(med undantag af tornet) först 1388 fullbordade
katedralen, med många konungagrafvar, den likaledes
i slutet af 700-talet grundlagda kyrkan San Salvador
samt det 1604 stiftade universitetet, som har endast
en (juridisk) fakultet. Stadens industri omfattar
hatt- och lädertillverkning; mera betydande är den
kungliga vapenfabriken. – O., grundlagdt af Fruela
på 760-talet, var 792–924 de asturiske konungarnas
residens.

Oviken. 1. Socken i Jämtlands län,
Ovikens tingslag. Areal 81,823 har. 2,159
innev. (1886). O. bildar med Myssjö ett regalt
pastorat af 2:dra kl., Hernösands stift, Jämtlands
Vestra kontrakt. – 2. Tingslag i Jämtlands län, ingår
i Jämtlands Vestra domsaga och fögderi samt omfattar
socknarna Oviken, Myssjö

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free