Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Oxenstierna, Bengt Gabrielsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
M:ts befallning att begifva sig till Böhmen för
att såsom svensk ambassadör bevista kejsarens
och kurfurstamas sammankomst i Prag, hvarvid han
bl. a. skulle söka utverka investitur å Sveriges
tyska provinser. Till följd af Brandenburgs
protest misslyckades visserligen detta, men O. fick
befallning att följa kejsaren till riksdagen i
Regensburg för att fortsätta sina bemödanden. Under
tiden hade han utnämnts till president i Wismarska
tribunalet. I början af 1653 lemnade han Regensburg,
och jämte Schering Rosenhane organiserade han det
nya tribunalet samt var en af dem, som å Sveriges
vägnar mottogo stadens hyllning. Knappt hade Karl X
Gustaf bestigit tronen, förrän han kallade O. till
nya diplomatiska värf, åt hvilka med konungens
ständigt växande förtroende han oafbrutet under
dennes regering egnade sina krafter. Redan 1654
fick han i uppdrag att representera Sverige vid den
stundande kretsdagen i Neder-Sachsen. På vägen dit
borde han besöka Celle, Wolfenbüttel, Hannover
och Magdeburg för att stämma dessas furstar till
Sveriges förmån i striden mot Bremen. I slutet af
året inkallades han i rådet, hvarjämte han blef
kansliråd. I början af 1655 kallades han att från
Wismar skyndsamt infinna sig hos konungen, emedan
denne önskade använda hans tjenst i kansliet. Under
det s. å. begynnande polska fälttåget åtföljde O. Karl
Gustaf till en början till Varsjav, der han i slutet
af 1655 och början af 1656 förblef i egenskap af
guvernör öfver Stor-Polen och Masuren, och der han
på ett förträffligt sätt sörjde för förvaltningen
af landet, för Varsjavs förseende med lifsmedel,
för de sjukes nödiga skötsel, för värfningen af
nya regementen o. s. v. Efter Varsjavs fall och
Erik Oxenstiernas död utnämndes O. i Okt. 1656
till guvernör öfver Kulmska palatinatet, hvartill
lades Kujavien och Masovien. Här öfvertog han nu den
ärofulla Oxenstiernska förvaltningens traditioner och
fullföljde dem på ett sådant sätt, att t. ex. staden
Thorns innevånare sedermera med beredvillighet offrade
lif och blod för svenskarna i striden gent mot egna
landsmän. När Karl Gustaf 1657 tågade till Danmark,
lemnades nämligen O. qvar i Thorn, hvarest han,
trots det nästan förtviflade läget, ej blott viste
att försvara sig med beundransvärd uthållighet i nära
ett och ett halft år, utan äfven lyckades genom sin
kallblodiga ståndaktighet och det sken af styrka, som
han, trots fästningens oerhördt utblottade tillstånd,
genom sin bestämda hållning vid underhandlingen
förstod att gifva svenskarnas sak, utverka sådana
kapitulationsvilkor, att de blefvo utgångspunkt för
de följande fredsunderhandlingarna. Det föll derför
nästan af sig sjelf att O. äfven skulle blifva en
af fredskommissarierna i Oliva, hvartill han också
hösten 1659 utnämndes. I underhandlingens bringande
till lyckligt slut hade han en väsentlig del. När han
sedan efter freden 1660 återvändt, ingrep han genast
vid det första rådssammanträde han hemma bevistade
på ett afgörande sätt i ärendena, i det han lyckades
afstyra ett i polskt intresse väckt förslag om förbund
med republiken mot Ryssland. Om
O. emellertid haft någon äregirig förhoppning att
hemma spela en mera betydande rol, fann han snart,
att Per Brahes och Magnus Gabriel de la Gardies
regering ej var förmånlig för Oxenstiernornas
inflytande. Han utnämndes nu till den nästan
liktydigt med en landsförvisning betraktade posten att
vara president i Wismarska tribunalet, hvilken plats
han dock icke ville mottaga. I stället erhöll han
1662 sin faders förra ämbete: generalguvernörskapet
i Livland, hvilken tjenst han innehade till 1666. I
Nov. 1665 hade han å nyo kallats till president
i tribunalet i Wismar. Denna gång fann han skäl
att antaga kallelsen, alldenstund med samma post
då förbands en annan, hvilken öppnade ett rikt
fält för diplomatisk skicklighet att göra sig
gällande. Han erhöll nämligen tillika uppdraget att
vara Sveriges legat i Tyskland, en utnämning, som
förnyades 1669. Såsom legat trädde han i diplomatisk
förbindelse med Tysklands flesta furstehus. Efter att
någon liten tid hafva lemnat sin plats såsom president
i Wismarska tribunalet blef han 1673 för 4:de gången
dertill utnämnd, och å nyo förbands med denna post
legatvärdigheten. 1674 fick han med anledning af de
politiska förvecklingarna en särskild sändning till
det kejserliga hofvet för att söka förekomma det
då hotande krigets utbrott. De förbindelser han i
Wien knöt och de sympatier han der vann blefvo utan
tvifvel af vigt för hans följande uppträdande på den
stora fredskongressen i Nijmegen. Säkert är, att
hans utnämnande till en af ambassadörerna derstädes
(April 1676) ansågs såsom ett bestämdt närmande
från Sveriges sida till Holland och Österrike. Dessa
makters vänskap sökte O. med orubblig följdriktighet
under hela sin politiska bana åt Sverige förvärfva och
bibehålla. Under fredskongressen beredde han också
den Sveriges öfvergång till Frankrikes motparti,
hvilken efter freden fullständigt följde. 1679
återvände O. hem och fungerade vid Karl XI:s bröllop
på Skottorp som ofverstemarskalk med uppdrag att
helsa den unga prinsessan vid landstigningen å hela
rikets vägnar (Maj 1680). Några månader derefter,
efter J. Gyllenstiernas död, öfverlemnade konungen
hela ledningen af utrikes ärendena åt O. i egenskap
af kanslipresident med den enda föreskrift att sörja
för fredens upprätthållande. Genom ett ovanligt mått
af klokhet och försigtighet lyckades han nära ett
tjugutal år fullgöra denna konungens föreskrift. Hans
ledande politiska principer voro alltjämt vänskap
med sjömakterna (Holland och England) och kejsaren
samt en nära förbindelse med holsteinska huset såsom
stöd gent emot Danmark. Det var dock under beständig
strid han lyckades tillkämpa sina åsigter framgång. I
Okt. 1680 vann han i rådet den första af de segrar,
som afgjorde den nya riktningen af Sveriges utrikes
politik och som hade till närmaste följd afslutandet
af det vigtiga s. k. garantifördraget i Haag d. 30
Sept. 1681, »det mest vågade och tillika det mest
afgörande steget i Karl XI:s yttre politik», uppslaget
till ett helt system af nya politiska kombinationer
i Europa. Det der utstakade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
