- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
515-516

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Oxenstierna, Johan Gabriel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fädernehemmet, hvars lugna, landtliga lif och
sysselsättningar han skildrat i sina dagböcker 1766–68
(se nedan). 1767 aflade han kansliexamen och inskrefs
1768 i kansliet, hvarjämte han tjenstgjorde vid
hofvet. O. bodde denna tid hos sin ofvan nämnde
morbroder, hvars exempel redan tidigt uppmuntrat
honom till skaldeförsök, ehuru denne förgäfves
sökte genom trägna förmaningar förmå honom att
ej egna sig åt diktkonsten. Hans dikter skaffade
honom 1769 inträde i sällskapet Utile dulci,
der han 1770 gjorde sig än mer bekant genom ett
versifieradt Tal på kronprinsens födelsedag (tryckt
i »Vitterhetsnöjen», III, 1772). Då Wellander utgaf
2:dra delen af nyssnämnda samling, framträdde O. för
första gången, ehuru anonymt, för en större allmänhet,
och de der intagna dikterna, Åskan, Natten, Landnöjet,
De fem sinnen
m. fl., höjde honom med ens till rang
af en bland Sveriges mer framstående skalder. Hans
dagböcker från denna tid visa ock hur flitigt han
öfvade skaldskap och låta oss lära känna flere
af hans poem i deras ursprungliga skick. Genom
morbroderns inflytande erhöll O. 1770 plats såsom
biträdande kommissionssekreterare i Wien, der han
qvarblef (sedan 1772 som ordinarie sekreterare)
till 1774 under träget arbete. Hans sysselsättningar
och sinnestillstånd under denna tid hafva af honom
sjelf tecknats i dagboken och i en följd af bref
till Bergklint (»De la Gardieska archivet», del
11). 1774 utnämndes han till andre sekreterare
i President-kontoret och kammarherre. Under hans
frånvaro hade de i 3:dje delen af »Vitterhetsnöjen»
införda dikterna af hans hand, det ofvannämnda talet,
Morgonen, Vid Adils död m. fl. ytterligare befäst hans
anseende som skald. Äfven såsom talangfull diktare på
franska, den ende svenske författare, som med framgång
egnat sig deråt, hade han gjort sig bekant genom sin
lyckönskan till morbrodern, då denne blef ledamot
af Vitterhetsakademien. Det var således naturligt,
att O. skulle upptagas med synnerlig gunst inom ett
hof, i hvilket rådde en på samma gång så vitter
och så fransk ton som i Gustaf III:s. Också blef
det följande af hans lif en kedja af befordringar
och utmärkelser, hvilka dock, enligt samtidas
vittnesbörd, snarare tryckte på, än söktes af den
blide och efter lugn längtande mannen. Han afsändes
1778 till åtskilliga tyska hof med hemliga uppdrag för
konungens räkning. 1782 blef han En af rikets herrar,
1783 öfverstekammarjunkare och 1785 e. o. ledamot
i Kanslikollegium, med särskildt uppdrag att deltaga
i pommerska och wismarska beredningen. Han hade då
flerfaldiga gånger höjt glädjen af hofvets fester med
franska och svenska prologer, kupletter o. dyl. Han
hade utgifvit Ode öfver konung Gustaf Adolphs död
(1777), och Regnér hade i »Svenska Parnassen» intagit
hans Ode öfver hoppet, Ode öfver ödet m. fl. Dessutom
hade han ett par gånger uppträdt som minnestalare
i frimurareorden. Vid svenska akademiens stiftelse,
1786, kallades O. af konungen att intaga ett rum i
densamma. Skalden tackade för denna utmärkelse på
ett sätt, värdigt hans rykte, med ett förtjusande
divertissement, då konungen lade grundstenen vid Haga
s. å., kanske den hjertligaste och i formen mest
fulländade af alla de poetiska hyllningsgärder, som
egnats Gustaf III. O. utnämndes s. å. till riksråd
och förordnades att jämte frih. E. De Geer förestå
kanslipresidentsämbetet. I denna egenskap åtföljde
han 1788 konungen till Finland. Då riksrådet
1789 upplöstes, blef han öfverste marskalk hos
drottningen. 1790 blef han serafimerriddare
och ordens kansler, kallades s. å. till ledamot
af regeringen under konungens frånvaro samt
utnämndes 1792 till riksmarskalk och ledamot af
Rikets allmänna ärendens beredning, hvilken senare
befattning han afsade sig efter konungens död. En
af dennes hängifnaste vänner och beundrare, fick
han i det Äreminne öfver honom han 1794 föredrog
i Svenska akademien gifva luft åt de känslor af
djup saknad och sorg, som vid denna tid fyllde de
forne gustavianernas bröst, och tillika uttrycka
den uppfattning af tjusarekonungen, som tillhörde
hans förtroliga omgifning. O. blef ledamot af
Vetenskapsakademien 1804. Sedan han 1801 nedlagt sitt
ämbete som riksmarskalk, egnade han sig uteslutande
åt de literära värf, hvilka närmast öfverensstämde
med hans lynne. Han författade fortfarande en mängd
tillfällighetsdikter för hoffesterna, redigerade på
ett, genom missriktad pietet framkalladt, stympadt
eller förvrängdt sätt »Konung Gustaf III:s skrifter»,
såväl den franska som svenska upplagan (1803–12),
samt utgaf omsider sina egna arbeten (del. 1–4,
1805–15; del 5 utgafs 1826 af annan hand; ny uppl. i
3 bd 1836–42). Det var der han 1815 öfverraskade den
svenska allmänheten med sin förträffliga tolkning af
Miltons »Förlorade paradis», ett arbete, som funnit
entusiastiska beundrare, bl. a. E. Tegnér, och som
visade O:s förtrolighet med den engelska literaturen
samt dymedelst vederlade påståendet om hans ensidigt
franska bildning. Öfversättningen af mer än hälften
af Tassos »Gerusalemme liberata», i hvilken han
utbytte originalets ottave rime mot fria strofer,
och hvilken utgafs i sista delen af hans arbeten,
lemnade ett nytt bevis för hans mångsidighet och
smidiga språktalang. Under tiden från 1802 utgaf
O. äfven åtskilliga af sina i ordenskapitlet hållna
tal. Efter en långvarig sjukdom afled han i Stockholm
d. 29 Juli 1818. – Till sin person skildras O. såsom
blid och rättänkande, ömsint, fri från afund och
ovilja samt, med all sin eldighet och qvickhet,
försynt och ytterst höflig i sitt umgänge, hvilket
senare, på grund af hans ständiga ekonomiska betryck,
ofta misskändes och »ansågs för tiggeri snarare
än artighet». »I allmänna ärenden», säger J. De la
Gardie, »förebrådde man honom ofta svaghet, och äfven
häruti gjorde man honom i min tanke oftast orätt;
han egde en ädel själ». – Skalden O. tillhör det
gustavianska tidehvarfvets intressantaste och mest
lysande företeelser. Yngre samtida till Creutz och
Gyllenborg, vän och själsfrände till båda, bildade
han sig i början efter dem, men utpräglade sedan sin
egen älskliga individualitet i sina sånger. Atterboms
omdöme om honom är i det hela träffande. »O.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:28:21 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0264.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free