- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
519-520

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Oxenstierna, Axel Gustafsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

högskolor: Rostock, Jena och Wittenberg. O. inhemtade
der grundlig lärdom, först och främst i teologi,
i hvilken vetenskap han offentligen försvarade
afhandlingar, men äfven uti profanvetenskaperna,
i synnerhet latin. Helt säkert fick han under
denna sin vistelse i Tyskland blicken öppen för de
företräden, som detta land vid denna tid egde på
många samhällslifvets områden framför Sverige, och
hans iakttagelser buro sedermera frukt i epokgörande
reformer hemma i landet. Hemkommen 1603, utnämndes
O. till kammarjunkare hos konung Karl IX, 1605
öfvervar han riksdagen i Stockholm, öfver hvars
rättegångar och blodscener han förde anteckningar,
som ännu finnas i behåll. Redan följande år
anförtroddes honom en beskickning till Mecklenburg,
närmast afseende en giftermålsunderhandling för
Karl IX:s systerdotter, men troligen förenad med
andra uppdrag. Under sin frånvaro utnämndes han
till riksråd, och vid sin återkomst var han redan,
trots sin ungdom, en af de mest betydande männen
i Karl IX:s omgifning. Vigtiga uppdrag följde nu,
det ena efter det andra. 1609 sändes han jämte
hofkansleren Chesnecopherus till Reval för att å
Karl IX:s vägnar mottaga estländska ridderskapets
och staden Revals hyllning. Af ännu mera betydelse
var hans beskickning till Danmark 1610. Det gällde då
att förekomma utbrottet af det redan hotande kriget,
hvilket dock visserligen icke lyckades. Det var den
första i en lång kedja af underhandlingar med denne
Sveriges då farligaste granne, hvilka O. personligen
ledde, och hvilkas lysande slutpunkt är fredsfördraget
vid Brömsebro. Genom nästan hela O:s offentliga bana
går denna diplomatiska kamp med arffienden i vester,
och en ihärdigare, genom sin lugnt beräknande klokhet
farligare fiende än han har Danmark icke egt. Genom
Karl IX:s testamente (1611) insattes O. till medlem
af Gustaf Adolfs förmyndareregering. Vid den i
Dec. 1611 sammanträdande riksdagen i Nyköping
fungerade han redan såsom rikskansler, ehuru den
formliga utnämningen till detta ämbete skedde, först
sedan Gustaf Adolf sjelf tillträdt regeringen. På
grund af den betydande ställning, som O. inom det vid
denna tid fåtaliga rådet intog, måste man antaga,
att han haft sin hand med vid affattandet af den
konungamakten inskränkande försäkran, som förelades
Gustaf Adolf; och man vet, att han haft det vid
uppsättandet af de för adeln förmånliga privilegier,
som vid detta tillfälle utverkades. Förkärlek för
en inskränkt konungamakt, grundad på en aristokratisk
samhällsförfattning, utmärkte äfven O. från början af
hans bana ända till slutet. Det goda förhållandet till
Gustaf Adolf stördes derigenom icke. Anmärkningsvärdt
är, att en af Gustaf Adolfs första regeringsåtgärder
är O:s utnämning till rikskansler, som skedde d. 6
Jan. 1612. Med afseende på hans skyldigheter i denna
egenskap innehöll instruktionen, att man honom »icke
så egentligen föreskrifve må, hvad han i sådane kall
och ämbete göre och beställe bör, utan ställe det
till hans beskedenhet och förstånd». Också fanns det
intet område af förvaltningen,
der han icke ingrep. I utrikes angelägenheterna, i
justitieförvaltningen, i förvaltningen af krigsmakten
till lands och sjös, i vården om rikets finanser,
i den egentliga civilförvaltningen, i ordnandet
af kyrkans, universitetens och skolornas styrelse,
öfverallt utöfvade han en organiserande, ordnande och
kontrollerande verksamhet. Det är ej utan skäl O. af
Geijer kallas »Sveriges störste civilist». Blott
i afsesende på en förvaltningsgren innehöll
instruktionen bestämda föreskrifter, nämligen rörande
»riksens archiv». Äfven för denna institution, liksom
för många andra, var O:s styrelse epokgörande. (Sjelf
samlade han det största och värdefullaste enskilda
arkiv i Norden.) Då man dessutom besinnar, att
på denna tid alla riksdagsbeslut affattades
i konungens kansli, och att dessa ej sällan
liksom konungens propositioner till riksdagen
uppsattes af rikskanslerens egen hand, kan man få
en föreställning om det inflytande O. redan blott
genom sin ämbetsställning utöfvade. Hvad särskildt
riksdagarna angår, svek O. ingen enda gång, då
han befann sig i landet, sin post, och det finnes
exempel på, att han, på rådets begäran, äfven ifrån
Tyskland hemsändt till riksdagen ett af honom sjelf
skrifvet förslag till riksdagsbeslut (1634). 1612
afreste O. såsom den främste kommissarien å svenska
sidan till fredsunderhandlingarna i Knäred. Der
undertecknade han freden d. 18 Jan. 1613. Sjelf
uppsatte han protokoll öfver förhandlingarna. För
sina tjenster belönades han d. 17 April 1613
med häradshöfdingesysslan i Snefringe härad i
Vestmanland, hvarjämte han d. 5 Febr. 1614 erhöll
Kimito friherreskap. Bekant är hvilken mängd af nya,
mer eller mindre vigtiga förordningar, som utmärkte
de fredliga åren af Gustaf Adolfs regering. Man torde
tryggt kunna påstå, att det var få, om ens några, af
dessa, vid hvilka O. icke medverkat; många har han
med egen hand uppsatt. Om emellertid någon gren af
förvaltningen, utom de diplomatiska angelägenheterna,
kan sägas mera specielt hafva varit föremål för hans
intresse, så är det finansförvaltningen. Otaliga äro
de uppsatser, förslag, betänkanden och resolutioner,
som han författade i dithörande ämnen. Handeln
och industrien voro hans skötebarn, och man kan
säga, att han lika mycket är Sveriges Colbert som
dess Richelieu. Så är den vigtiga Handels- och
seglationsordningen, som framlades på riksdagen
i Örebro 1614, författad af O. Det var början till
en lång följd af lagstiftningsåtgärder i denna väg,
uti hvilka O. var själen. Redan vid denna tid påminde
den ställning rikskansleren intog under konungens
bortovaro om en vice regents. Under fälttåget
1614 skulle han här hemma öfvervaka krigsfolkets
utskrifning, utrustning och öfversändande till
Livland. Likaså skulle han hafva inseende öfver
skeppsbyggeriet och arkliet. Han skulle befordra
verkställigheten af de nya ordningarna om rättegångar
och handel. Han skulle mottaga och underhandla med
främmande sändebud; och för »kammaren» var han ett
slags öfverordnad chef, till hvilken skrifvelser,
som egentligen gällde detta ämbetsverk, ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:38 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free