- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
523-524

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Oxenstierna, Axel Gustafsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven armén derstädes till väsentlig del försågs
med sitt behof af bröd och säd från de af
O. anskaffade förråden. Beträffande den polska
underhandlingen lyckades O. genom öfverlägsen
skicklighet att efter upprepade afbrott äntligen
förmå de oefterrättliga polska myndigheterna till
det för Sverige fördelaktiga stilleståndet i Altmark,
1629. Blott en kort tid hade hans vistelse i Preussen
af brutits, genom en beskickning till Stralsund
och Danmark Aug.–Sept. 1628, då han der träffade
öfverenskommelse om staden Stralsunds besättande
med svenska trupper. Efter det tyska krigets
början fortfor O. en tid att från Preussen stå i
den lifligaste förbindelse med konungen och att i
utförliga skrifvelser meddela honom sina råd i yttre
och inre angelägenheter. Efter slaget vid Breitenfeld
(Sept. 1631) kallades O. att, dock med bibehållande
af sin egenskap af generalguvernör i Preussen,
personligen inställa sig på krigsskådeplatsen. I
Dec. 1631 inträffade han hos konungen i Frankfurt am
Main. För bevarandet och befästandet af det svenska
väldet i de eröfrade landen fick nu O. genast en
liknande betydelse, som han haft i Riga under de
livländska och i Elbing under de preussiska fälttågen,
ehuru allt i utvidgad skala. Vid konungens aftåg till
Franken och Bajern i början af 1632 utnämndes O. till
legat i Rhenlanden med högsta befäl öfver furstar
och generaler i svensk tjenst. Ehuru han personligen
ej levererade någon batalj, förstod han genom kloka
anordningar hålla spaniorerna stången. Stor militärisk
skicklighet utvecklade O. emellertid äfven, då han
på sommaren 1632 tillförde konungen vid Nürnberg
de högst betydande förstärkningar såväl af trupper
som lifsmedel, hvilka han i Rhenlanden samlat. Vid
uppbrottet från Nürnberg qvarlemnade Gustaf
Adolf åter O. såsom sin ställföreträdare på dessa
orter – det enda, som kunde trösta dess innevånare
öfver konungens aftåg –, hvarest han förblef till
i Okt., då han vände åter till Rhentrakterna med,
såsom han sjelf skref, »amplere fullmakt än honom
ljuft var». Sysselsatt med förberedelserna till ett
tillämnadt möte med de evangeliska ständerna i Ulm,
mottog han underrättelsen om Gustaf Adolfs död. Det
visade sig emellertid nu tydligen, att verket i
Tyskland ej uppburits af konungen allena. O:s egen
storhet trädde nu först rätt i dagen. Han måste
ingjuta nytt mod hos de modlöse både i Sverige och
Tyskland, han måste organisera styrelsen både här
hemma och derute, och sjelf måste han gifva lif
åt de nya formerna. Kort efter det han hemsändt
den af honom ursprungligen med egen hand skrifna
(1634 års) regeringsformen, lyckades han förena
de fyra s. k. Öfre kretsarnas ständer till ett
förbund (April 1633), till hvars »direktor» han,
trots Sachsens afundsjuka motstånd, valdes. Genom
fullmakt d. 12 Jan. 1633 hade han då redan utnämnts
till Sveriges fullmyndige legat i Tyskland och var
såsom sådan oinskränkt herskare öfver det betydande
område, som Sveriges härar eröfrat i Tyskland. Ingen
enskild svensk har förr eller senare egt en sådan
makt. Med full kunglig makt och myndighet affärdade
han sändebud, utnämnde ämbetsmän och utdelade
förläningar. Tysklands arkiv innehålla sålunda en
mängd föreningsbref, undertecknade med O:s blotta
namn. Det märkligaste af dessa är det, som åt
hertig Bernhard af Weimar förlänade hela hertigdömet
Franken. Ej underligt att åt honom sjelf på fullt
allvar erbjöds mainzska kurfurste värdigheten,
ett förslag, som, efter att hafva varit föremål
för allvarliga öfverläggningar i svenska rådet,
dock snart förföll. Öfver hufvud var den lysande
tiden i Tyskland förbi efter slaget vid Nördlingen
(1634). Förgäfves sökte O. genom sin bekanta resa
till Frankrike (Mars o. April 1635) med denna makts
bistånd hålla verket uppe. Det år han efter denna
resa ännu tillbragte i Tyskland var sannolikt ett
af de bekymmersammaste i hans lif. Under myteri i
krigshären och affall bland bundsförvandterna sökte
han förgäfves freden på alla håll med Mecklenburgs
och Danmarks bemedling, på samma gång som O. till
sin outsägliga grämelse såg regeringen hemma af,
såsom han ansåg, otidigt klenmod offra Sveriges
bästa inkomstkälla, tullarna i Preussen, genom
stilleståndet med Polen 1635. Hans till ordspråk
vordna sinneslugn bragtes denna gång alldeles ur
jämnvigt, och han vårdade sig ej om att dölja
sin harm. För att sporra sina kolleger till mera
»manliga consilia» återvände han till Sverige i
början af Juli 1636. Den 16 Juli s. å. aflade han
högtidlig räkenskap för sin förvaltning, innan han
intog sin plats bland riksförmyndarna. – Kristinas
förmyndarestyrelse kallas ofta Axel Oxenstiernas
regering och detta med skäl. Det inflytande, som
Gustaf Adolfs förtroende och hans egen öfverlägsna
klokhet beredt honom, var så stort, att ingen kunde
undandraga sig detsamma. I utrikes angelägenheterna
voro hans ord allsmäktiga. Genom en af honom skapad
kår af diplomater knöt han förbindelser med alla emot
habsburgska huset fientliga makter från Portugal till
Konstantinopel. Sveriges hållning på Westfaliska
fredskongressen bestämde han genom sonen Johan,
som der verkställde hans befallningar. Danmark
bekämpade han genom en kedja af åtgärder, hvilka
utmynnade i det af honom dock ej påyrkade kriget
1643, för hvilket krig han uppgjorde fälttågsplaner,
och under hvilket befälhafvarna till lands och
sjös lydde hans befallningar. Hans verk är ock det
ärofulla fredsslutet vid Brömsebro 1645, hvilket
han, efter ett halft års underhandling, framtvang
till en del i strid mot sina egna, af Kristina
gifna instruktioner. – Redan från Tyskland hade
han genom »sakrika memorialer, uppfyllda af nya
uppslag och vinkar på alla förvaltningens områden»,
bestämmande ingripit i rikets inre styrelse.
Sjelfva regeringsformen 1634, en grundval för den yttre
och den inre förvaltningen, på hvilken man vidare
byggt intill denna dag, är hans verk. Ett af de
märkligaste af nyssnämnda memorial är det af d. 8
Okt. 1633. Det innehåller en fullständig, detaljerad
plan för ordnandet af krigsmakten till lands och sjös,
för finansernas upphjelpande, för städernas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free