- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
525-526

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Oxenstierna, Axel Gustafsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förkofring, myntväsendets och kopparverkets nydanande,
för gästgifveriväsendets organisation och för
kommunikationsledernas utveckling genom kanaler,
allt saker, som till väsentlig del sattes i verket
efter hans återkomst till fäderneslandet 1636. Det
är nämligen först denna senare tid, hvilken utmärkes
för de stora reformer på förvaltningens olika områden,
som gjort Kristinas förmyndareregering ryktbar. Först
genomdref O., att regeringen sjelf d. 14 Dec. 1636
antog vissa grundregler för sin verksamhet i
ekonomiska och politiska ämnen. Derpå följde på
O:s förslag en mängd epokgörande författningar för
bergverken, för handeln, tullverket (som fortfarande
stod under O:s omedelbara uppsigt), för städerna,
postväsendet o. s. v. Första förverkligandet af en
svensk kolonisation i Amerika, 1638, är i främsta
rummet O:s förtjenst, som med egna medel väsentligt
bidrog till expeditionen. Undervisningsanstalternas,
såväl de högres som de lägres, förbättring låg
O. under dessa år synnerligen om hjertat. »Få statsmän
hafva egt en så klar uppfattning af bildningens
väsende och ändamål, en så praktisk blick för den
sunda uppfostringsmetoden» (Odhner). Den af honom
jämte J. Skytte 1637 företagna revisionen af Upsala
universitet blef för detta epokgörande. – O:s afgjordt
aristokratiska hållning (trots den billighet och
rättvisa, som eljest hos honom äro så utpräglade drag)
i den stora sociala frågan om böndernas förhållande
till adeln, som i midten af 1640-talet upprörde
samhället, fördunklade under förmyndarestyrelsens
sista år något den store mannens anseende. Dertill
kom den unga drottningens afundsjuka öfver hans stora
inflytande, som räckte handen åt de ofrälse ståndens
missnöje. Utnämningen till grefve af Södermöre, d. 3
Sept. 1645, åtföljd af betydliga förläningar (d. 20
Nov. s. å.), var derför det sista stora offentliga
erkännande O. fick mottaga. Det gick visserligen ej an
att aflägsna rikskansleren; men hans inflytande var i
märkbart aftagande, och under åren 1646–49 egde en
fullständig brytning rum mellan O. och drottningen,
föranledd af det förolämpande sätt, hvarpå hon
behandlade O:s son Johan såsom fredskommissarie
i Osnabrück. Ej utan sin betecknande betydelse
är det, att ett register öfver fullmakter under
Kristinas regering ej upptager något annat uppdrag
för den förr så mångbetrodde mannen än att reglera
gatorna i Vesterås. Trots drottningens afvoghet var
det emellertid långt ifrån att O. denna tid saknade
allt inflytande. Sitt rikskanslersambete skötte
han fortfarande, och hans ord hade alltjämt stor
vigt vid behandlingen af utrikesärendena. Främmande
furstar vände sig ännu gerna till honom personligen
för att anhålla om hans mäktiga förord, och vid
rådsförhandlingarna vägde hans råd understundom tyngre
än drottningens mening. På rikets inre förkofran
hade han fortfarande sin uppmärksamhet riktad. Äfven
under onådens tider skrefvos nämligen förordningar,
t. ex. skogsordningen 1647, af hans hand. Efter
återvunnen gunst sysselsatte han sig lifligt med
finans- och handelslagstiftningen. Kommersekollegiets
instruktion 1651 är af honom skrifven,
och under Kristinas vildaste slöseri sökte han
ännu, ehuru fåfängt, bringa reda i finanserna genom
uppgörande af stater för 1651 och 1653. En af hans
ålderdomssysselsättningar var jämväl utöfvandet
af kanslersämbetet vid Upsala universitet, som han
mottog 1646 efter att redan långt förut hafva
afböjt anbudet derom. – Med djup smärta såg O. Kristina
nedlägga sin krona. Både offentligt, genom i rådets
namn uppsatta skrifvelser, och enskildt sökte han
förmå henne att ändra beslut. Också vägrade han
att, ehuru närvarande, vid afsägelseakten i Upsala
1654 föra ordet å ständernas vägnar. Den utmärkta
uppmärksamhet han rönte af den nye konungen Karl X
Gustaf torde emellertid i viss mån försonat honom
med den skedda förändringen. Länge öfverlefde han
icke densamma. Kort efter tronombytet greps han under
öfverläggningarna hos konungen af häftigt illamående,
från hvilket han ej mer tillfrisknade. Han afled
i Stockholm d. 28 Aug. 1654 och ligger begrafven i
Jäders kyrka i Södermanland. – Jämte en i hög grad
imponerande gestalt, som understundom gent emot
Sveriges medtäflare och motståndare gaf intrycket af
stel, oåtkomlig högdragenhet, egde O. en stor förmåga
att vinna menniskor. Glädtighet och meddelsamhet
i umgänget jämte en allvarlig gudsfruktan, stor
hjelpsamhet mot anhöriga o. a. och godhet mot
underhafvande utmärkte hans enskilda lif. –
Med sin maka, Anna Bååt, hade han flere barn,
af hvilka sönerna Johan (se O. 20) och Erik (se
O. 21) spelade en framstående politisk rol.

Af O:s många ännu bibehållna skrifter hafva sedan långt
tillbaka spridda aktstycken publicerats i en mängd
äldre och nyare samlingar. Särskildt för sig utgifna
äro brefven (dock ej alla) till sonen Johan O. (af
Gjörwell, 1810), hvarförutom O:s korrespondens
med regeringen och rådet 1633–36 till hufvudsaklig
del offentliggjorts i »Handl. rör. Skandinaviens
hist.» (del. 24–38), och en mindre del af
korrespondensen med Gustaf Adolf och andra i
»Arkiv till uppl. af svenska krigens etc. historia»
(del. 1 o. 2). F. n. är emellertid under utgifning
en vidtomfattande specialsamling af O:s skrifter,
afsedd att meddela dels hans egenhändigt uppsatta,
i behåll varande dagboksanteckningar, betänkanden,
diplomatiska aktstycken m. m., dels de vigtigaste
delarna af hans vidlyftiga brefvexling (brefven
såväl från som till honom). Arbetet verkställes på
föranstaltande af Vitt. hist. o. antiqvitetsakademien
under ledning af C. G. Styffe, biträdd af yngre
forskare (P. Sondén. J. Fr. Nyström), och bekostas af
de s. k. Bergerska donationsmedlen. De tvänne första
delarna skola utkomma under år 1888. Samtidigt med
detta literära minnesmärke kommer ridderskapet
och adeln att åt O. resa ännu ett annat, i den
bronsstaty, som, modellerad af J. Börjeson, skall 1889
uppställas framför riddarhusets norra fasad. Den store
rikskanslerens bild finnes dessutom modellerad af
Sergel i den kolossala gipsgruppen »Axel Oxenstierna,
dikterande Gustaf Adolfs bragder för historiens
gudinna» (fr. midten af 1780-talet; aftäckt på sin
nuvarande plats, östra hvalfvet i Stockholms slott,
först d. 6 Nov. 1832;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:28:21 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free