- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
537-538

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxyria Hill, fjällsyra, bot. - Oxyrrhinchos ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blad hafva en rent sur smak och kunna användas såsom
ett medel mot skörbjugg. O. T. S.

Oxyrrhinchos, grekiskt namn på en fornegyptisk
stad, som ännu i de första kristna årh. var
betydande. Enligt Rufinus egde staden i slutet
af 4:de årh. 10,000 munkar och 20,000 nunnor. Den
låg v. om Nilen, vid Josefskanalen, ungefär 28° 40’
n. br., der det nuv. Behnesa ligger. – O. är äfven
namnet på en fisk, som fordom dyrkades i denna stad,
hvilken förmodligen fått sitt namn efter fisken och ej
tvärtom. Fisken afbildas på monumenten med spetsig
nos, hvilket motsvarar betydelsen af det grekiska
ordet. K. P.

Oxytonon (Grek., af oxys, skarp, gäll, och tonos,
ton) kallas i (den grekiska) grammatiken ett ord,
som på slutstafvelsen (ultima) har hög ton (akut),
till skilnad från barytonon, hvilket på denna
stafvelse har låg ton, och från perispomenon,
som på samma stafvelse har en bruten eller af hög
och låg sammansatt ton (cirkumflex). Jfr Accent.
A. M. A.

Oxytropia DC., kloärt, bot., ett slägte af lägre
örter, hörande till nat. fam. Papilionaceae L.,
kl. Diadelphia L. Blomfodret är klocklikt, med 5,
vanligen långa, smala tänder. Kronkölen är förlängd
med en spröt- eller klolik udd (hvaraf namnet
»klo-ärt»). Fruktbaljan har fröfästet mer eller
mindre inviket, hvarigenom den enruminiga baljan
kan blifva skenbarligen nästan 2-rummig. Blommorna
äro hos O. pilosa och O. campestris L. gula, men
hos den i fjälltrakterna förekommande O. lapponica
Wg violetta. Alla tre arterna äro sällsynta;
de två förstnämnda träffas sparsamt å torra
ställen i Småland samt å Öland och Gotland.
O. T. S.

Oxyuris vermicularis. Se Ascaris och Ängerslägtet.

Oxö, en liten ö utanför Kristianssand, är såsom
fyr- och semaforstation af stor vigt för sjöfarten.
Y. N.

Oxöga, bot. Se Agrostemma.

Oxöga, byggnadsk., öfversättning af det franska
oeil-de-boeuf (se d. o.), som betecknar en rund
eller oval ljusöppning i allmänhet, särskildt sådan
den förekommer i den franska renaissancens och
derifrån härledda stilriktningars yttre och inre
arkitektur. Det svenska ordet nyttjas dock endast om
de i en teater befintlign ovala eller runda öppningar,
som pläga anbringas å de närmast scenen belägna
slutna logerna.

Oxöra, bot. Se Pulsatilla.

Oyapok, syd-amerikansk flod, som skiljer det franska
Guyana (Cayenne) från det brasilianska. Längd
omkr. 350 km.

Oybin, ett 512 m. högt skogbeklädt kägelformigt
sandstensberg i sydligaste delen af sachsiska
Oberlausitz, 8 km. s. s. v. om Zittau. På toppen af
berget anlades 1369–84 ett celestinkloster, som 1577
förstördes af blixten.

Ozanam, Antoine Frédéric, fransk universitetslärare,
f. 1813 i Milano, ättling af den franske matematikern
Jacques O. (d. 1717), vann med mycken utmärkelse i
Paris sina akademiska lagrar såväl inom den juridiska
(1836) som den filosofiska fakulteten (1838). För
honom personligen upprättades (1839) i Lyon en
lärarestol i handelsrätt, men följande året
kallades han till professor i utländsk literaturhistoria
vid högskolan i Paris. Som föreläsare gaf han åt sitt
föredrag en glänsande form och framställning, som icke
sällan framkallade bifallsyttringar t. o. m. af dem,
hvilka icke delade hans åsigter. Han skydde nämligen
aldrig att både i ord och handling ådagalägga en
strängt kristen verldsåskådning. Sålunda var han
bl. a. en af stiftarna (1833) af den förening, som
under benämning »Société de Saint Vincent de Paul»
spridt sig långt öfver Frankrikes gränser för att
uppsöka och bistå tusentals fattiga familjer. O. dog
i Marseille 1853. Bland hans yppersta vetenskapliga
verk må nämnas Dante et la philosophie cattiolique
au XIII:e siècle
(1839; 2:dra uppl. 1845), Etudes
germaniques pour servir à l’histoire des francs

(1847–49), Documents inédits pour servir à l’histoire
d’Italie depuis le VIII:e jusqu’ au XIII:e siècle
(1850)
och Les poëtes fransiscain en Italie au XIII:e siècle
(1852). Hans »Oeuvres complètes» utgåfvos i 8 bd
1855–58 (2:dra uppl., 1862–65, i 11 bd). J. M-r.

Ozark mountains [åsa’rk ma’untäns], en höjdsträckning
i sydvestra delen af nord-amerikanska staten
Missouri. Egentliga berg förekomma icke; största
höjden är 500 m.

Ozeloten, panterkatten, Felis pardalis,zool., hör till
familjen kattdjur (Felidae) inom rofdjurens ordning
(Ferae) och däggdjurens klass. Öronen äro korta
och afrundade, pupillen oval, hufvudet tämligen
stort och svansen afsmalnande mot spetsen. Fällen
är kort, tät, mjuk, ofvan brungrå till rödgul,
under hvitaktig, på sidorna försedd med fyra
till fem, något böjda, långsgående rader af breda,
lifligare än bottenfärgen tecknade, af svart omgifna
fläckar. Kroppens längd utgör 90–95, svansens
35–40 och skulderhöjden 40 cm. Ozeloten finnes i
Amerika fr. o. m. norra Brasilien t. o. m. södra
delen af Nord-Amerikas Förenta stater. Han vistas
i skogarnas tätaste delar och går ut på rof under
dygnets mörkare del. Hans föda utgöres af foglar och
mindre däggdjur. Arten lefver parvis, men hannen
och honan följas ej åt på jagt. För menniskan är
ozeloten föga skadlig, ty han undviker gerna mera
befolkade trakter. Han jagas med hundar och tages
med fällor för skinnets skull. Fångad ung, blir
ozeloten mycket tam och tillgifven sin vårdare.
C. R. S.

Ozerov [å’zjeråf], Vladislav Alexandrovitj, rysk
dramatisk författare, f. 1769 i Tverska guvern.,
deltog i turkiska kriget, men öfvergick senare
i Forstdepartementets tjenst (med generalmajors
rang). Hans första tragedi, »Jaropolk och Oleg»
(1798), i psevdo-klassisk stil, hade ingen
framgång. Så mycket mera uppseende gjorde hans
»Oidipus i Athen» (1804) och »Fingal» (1805). Båda
dessa, liksom O:s hela senare författareskap,
tillhöra den sentimentala smakriktningen. Största
lyckan gjorde hans Dmitrij Donskoi (1807), mindre
på grund af styckets konstnärliga förtjenster än
till följd af dess förhållande till samtidens
politiska tilldragelser. Hans Folyxena (1809)
hade deremot ingen framgång, möjligen beroende på
ovänners intriger. De två sista åren af sitt lif var
O. sinnessvag. Han dog 1816. Lll.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:30:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfal/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free