- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
543-544

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxyrrhinchos ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


P är den sextonde bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta
semitisk-moabitiska form är [tecken], som på grekisk botten i skrift
från venster till höger äldst gifver
[tecken] (från Thera) eller P (Korint). Bokstafven vanliga
form i grekiska är emellertid ett kantigt [tecken] ; derjämte
förekommer [tecken], hvilket sedermera, t. ex. på Augustus’
tid, blef enrådande eller vexladc med [Pi]. Ur den sista
typen utvecklade sig lätt den vanliga minuskeln [pi], i
kursiv n. [tecken] upptogs oförändradt i cyrillisk-slavisk
och i koptisk skrift; n återkommer i den ryska,
bulgariska och serbiska kursivskriften.
Uti Italien råkas mycket tidigt både [tecken]
och P, jämte [tecken] (i etrusk, och umbrisk, mera sällan i
latinsk skrift); senare blef P enrådande. I flertalet
af medeltidens vexlande kursivformer igenkänna vi
lätt vårt p eller p (Langob., Meroving.). I den
äldre (germanska) runraden finnes visserligen ett
P; men detta tecken, som betyder w, har med den
här behandlade bokstafven P blott en tillfällig
likhet. Deremot finnes i alfabeten i 14:de rummet,
svarande mot Lat. P, dels (på Charnayspännet) [tecken], dels
(på Thamesknifven och i eng. handskrifter) [tecken],
förmodligen utvecklade genom en mellanform [tecken]. Intet
af dessa tecken förekommer emellertid i inskrifternas
texter. Senare brukades [tecken], som ursprungligen
betecknade ett b (-[tecken]) ljud, äfven för p-ljud och visar
sig i denna betydelse på p:s vanliga plats (14:de
runan) redan i alfabetet på Vadstena-brakteaten
liksom i alla inskrifter med det yngre, nordiska
(kortare) alfabetet. I de yngsta runorna utmärktes
p-ljud med punkteradt [tecken]. – Tecknet P (p)
utmärker i alla språk med latinsk skrift p-ljud,
dock att pt i Nyisl. betyder ft. Med ph betecknas
i många språk, någon gång ännu äfven i svenska,
vanligt f-ljud, nämligen i lånord från grekiskan
(t. ex. philosophie, physik). Detta ph, motsvarande
Grek. [phi], var ursprungligen afsedt att utmärka en
aspirata, ungefär p + h, men beteckningen qvarstod
oförändrad, sedan ljudet från aspirata öfvergått
till frikativa (spirant). I Nygrek, är [pi] efter [my]
tecken för b-ljud, t. ex. [lampros], [lambros], och
i lånord utmärkes b-ljudet
ensamt med [my][pi] (sedan [beta] fått värdet af spanskt
v), t. ex. [mpánka], [banka], [mpazári],
[basar]. Bokstafvens namn är i Hebr. pe, i Grek. pi,
i slaviska pokói.

Verkligt p-ljud, franskt, ryskt och finskt p-ljud,
som förekommer i Sv. spå, är en tonlös-stark bilabial
explosiva. Vid dess uttal är röstspringan vidöppen,
så att luften kan fritt passera utan att sätta
röstbanden i rörelse. Vägen genom näsan är stängd
genom gomseglets höjning och anslutning till bakre
svalgväggen. Läpparna slutas fast, och luft pressas
in i munhålan, hvarefter denna »exploderar» genom
munöppningen. Då läppmusklernas kontraktion upphör,
kastar sig nämligen den i munhålan komprimerade luften
ut, och ett ljud uppstår. Till p-ljudet höra sålunda,
noga räknadt, tre moment: 1) munöppningens slutning
genom sammanläggning af läpparna (»implosion», i
Sv. hörbar efter kort vokal i t. ex. kappa), 2) en tid
utan ljud, medan luften ur bröstkorgen pressas in i
munhålan, 3) läpparnas öppnande, hvarvid explosionen
sker. Förlängning af p består i förlängning af det
mellanliggande stumma momentet (jfr t. ex. släppa och
släpa). Om läpparna före p-ljudets bildning äro slutna
(som t. ex. i lampa), stanna de qvar i sitt läge,
och »implosionen» bortfaller. Skola läpparna för
det följande ljudets bildning vara slutna (t. ex. i
lappmudd), så öppnas de icke för p-explosionen,
utan denna sker genom näsöppningen. Vanligt svenskt
p, i post, skåp, läppar o. s. v., är (icke tenuis
utan) aspirata, d. v. s. efter explosionen fortfar
luften en kort, men dock märkbar tid att strömma ut,
innan nästa språkljud bildas eller paus (hvila)
inträder. Förhållandet är i danskan och tyskan
detsamma som i svenskan. Om ett sådant uttal af p,
b, k
öfverföres t. ex. till franska, så är detta
för inföddas öron ett allvarsamt fel. I slaviska
språk förekommer »muljeradt» p, så bildadt, att,
under det öfriga organ verka som vid rent p, tungan
höjes i i-läge. Ett ovant öra tror sig då före eller
efter p höra ett i, t. ex. i R. piati, fem. P-ljud
betecknas i alla språk med latinsk skrift genom P
p P p;
muljeradt p i slav. språk på vanligt sätt
med muljeringstecken eller särskildt vokaltecken,
i transskription vanligen med p’.

Det indo-europeiska p-ljudet, som i Grek., Lat. och
Sanskr. m. fl. språk bevarats som p,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free