Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paal Baardssön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
galleri). Andra bilder af honom, såsom ett par
framställningar af Marias besök hos Elisabet (i Siena
och Florens), betecknas af Woermann såsom oroliga
ända till förvridning och stillösa ända till svaghet.
C. R. S.
Pacchioniska granulationer, pacchioniska körtlar
[pack-], anat., kallades förr efter den italienske
anatomen Ant. Pacchioni (f. 1665, d. i Rom 1726),
som gjorde sig känd genom sina undersökningar
öfver den hårda hjernhinnan, en del smärre eller
större rundade utväxter af hjern-arachnoideans
substans (se Hjernhinnor) å denna hinnas yttre
yta. De benämnas numera till följd af denna sin
natur riktigare arachnoidealvilli. Ursprungligen
helt små och knappt märkbara för blotta ögat,
utväxa de eller flere af dem, under okända beting,
ofta till sådan storlek, att de med bibehållen
sjelfständighet och begränsning genomtränga
dura mater, derefter bilda gropar i kraniets
inre och slutligen kunna genomborra hufvudskålen
till mindre eller större del af dennas tjocklek.
G. v. D.
Pacem (Lat., ackus. af pax, fred). Se Osculatorium.
Pacharing. Se Pajaring.
Pache [pasj], Jean Nicolas, fransk politiker,
f. 1746, d. 1823, blef d. 19 Okt. 1792 krigsminister,
men väckte snart girondisterrias misstankar såsom
anhängare af Marat och måste afgå d. 3 Febr. 1793,
sedan han redan hunnit ådagalägga hänsynslös
partiskhet för sina radikala vänner och stor
brist på administrativ förmåga. Han valdes då
i stället, med bergpartiets hjelp, till mär i
Paris, i hvilken befattning han verksamt bidrog till
girondisteruas fall (2 Juni). Genom förbindelser med
hébertisterna komprometterade han sig emellertid
till den grad, att han d. 18 April 1794 afsattes
och fängslades. Robespierre dröjde dock med att
ställa honom inför revolutionstribunalet, och efter
skräckregementets fullständiga upphörande (hösten
1794) kom den allmänna amnestien äfven honom till
godo.
Pacheco [patjekå], Francisco, spansk målare
och konstskriftställare, f. i Sevilla 1571,
d. derst. 1654, studerade under en af Rafaels spanska
efterföljare, Luis Fernandez, grundlade sedan en skola
i sin födelsestad, vistades 1623–25 i Madrid med
sin lärjunge och svärson Velasquez och lefde derefter
sin sista tid i Sevilla, högt ansedd och sysselsatt
med literär verksamhet. Som konstnär tillhörde
han den nyktert italianiserande riktningen, hvars
stelhet han förgäfves sökte uppfriska med studium af
Tizians verk i Madrid. Hans arbeten karakteriseras
som hårda och torra i linier och färg, svaga i
form och uttryck. Man finner dem företrädesvis i
Sevillas kyrkor. Det förnämsta bland dem är Yttersta
domen (1612, i S. Isabel). Hans hufvudbetydelse
ligger enl. Woermann i hans äfven för den samtida
målarehistorien vigtiga bok Arte de la pintura
(utg. 1639). P. uttalar der jämte många sanningar
ännu flere pedantiska föreskrifter af ärkekatolsk
skolvisdom (t. ex. om de färger, i hvilka hvarje
helgon skall vara klädt, o. s. v.). Boken egde
länge klassiskt anseende, och det märkliga är,
att Spaniens måleri äfven under den ytterligaste
naturalismens och individualismens dagar kunde
iakttaga dessa föreskrifter utan synbart intrång
på framställningens frihet. P. innehade för öfrigt
en inflytelserik ställning såsom inqvisitionens
fullmäktige i öfvervakandet af de inom Spanien utförda
målningarnas ortodoxi, C. R. N.
Pachelbel, Johann, tysk organist, f. 1653, d. 1706,
blef hoforganist 1677 i Eisenach, 1690 i Stuttgart
och 1692 i Gotha samt organist vid Sebalduskyrkan
i Nürnberg 1695. Emedan han egde grundlig kännedom
om såväl nord- som sydtysk orgelstil, lyckades han
såsom tonsättare för orgel sammansmälta båda och kan
anses såsom en J. S. Bachs föregångare. Af hans verk
finnas i originaltryck Musikalische sterbensgedanken
(1683), 78 choräle zum präambulieren (1693),
Hexachordum Apollinis (1699) och Musikalische
ergötzung (1691). Orgelstycken af P. finnas i
diverse samlingsverk af F. Commer, G. W. Körner,
Winterfeld. Några stycken äro utgifna 1860 af
Trautwein i Berlin.
Pachmann, Vladimir von, rysk pianist, f. 1848 i
Odessa, studerade 1865–67 vid konservatoriet i
Wien och började konsertera, men drog sig tillbaka,
sedan han hört Tausig och Bülow samt märkt huru
mycket fattades honom och studerade sedan i tio
år på egen hand. När han derefter 1879 uppträdde
på en gewandhauskonsert i Leipzig, erkändes han
genast som en af samtidens främsta virtuoser,
och sedan har han gjort vidsträckta konsertresor
i England, Tyskland, Österrike, Frankrike och
Skandinavien (1885, 1887). P. är företrädesvis
Chopinspelare; hans specialitet är ett fjäderlätt
anslag och ett underbart, hviskande pianissimo.
A. L.
Pachomius, det egentliga munklifvets och
klosterväsendets grundläggare, var lärjunge af den helige
Antonius. Sedan den sistnämndes exempel lockat
en mängd asketer att undan det förverldsligade
kyrkoväsendet draga sig tillbaka till Egyptens
öcknar, trädde många bland dessa anakoreter efter
hand i förbindelse med hvarandra och byggde sina
eremithyddor i hvarandras omedelbara närhet. Dermed
skedde en öfvergång från det ensliga anakoretlifvet
till det gemensamma cenobitlifvet (Grek. koinos
bios), och denna fulländades, då P. i den af
honom (omkr. år 340) på Nil-ön Tabennae stiftade
eremitföreningen samlade sina asketer i en
gemensam bostad (Grek. koinobion, Lat. coenobium
l. claustrum, »kloster») och förpligtade dem att
tillsammans föra ett asketiskt lif under bön och
arbete. Denna organisation af cenobitlifvet och den
regel, som P. gaf sina munkar, rönte lifligt bifall
hos hans samtida, och till moderklostret på Tabennae
anslöto sig snart många dotterkloster, såväl munk-
som nunnekloster. P., som allt intill sin död rastlöst
arbetade för klosterväsendets främjande, afled år
348. H. W. T.
Pacht, mytol. Se Egypten, sp. 220.
Pacht, Laurids Vilhelm, dansk målare, född
i Köpenhamn d. 23 Nov. 1843, utbildade sig vid
konstakademien och vann 1869 såväl den mindre
guldmedaljen som Neuhausenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
