- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
553-554

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paal Baardssön ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lapi (1873) samt 35 oratorier och kantater,
flere mässor m. m. P. var verksam äfven såsom
musikskriftställare, dels genom en mängd uppsatser
i musiktidningar, dels genom instruktiva mindre
skrifter, afsedda för en af honom upprättad
musikskola, samt en sjelfbiografi (1865; afslutad
af Cicconetti 1872).

Pacini [patjini], Filippo, italiensk anatom, f. 1812,
blef 1847 professor i deskriptiv anatomi samt 1849
i topografisk anatomi och histologi i Florens. Död
1883. Redan 1835 upptäckte han de visserligen långt
tidigare af Vater beskrifna, men längesedan glömda
känselkropparna (se nästa art.), hvilka sedan
burit hans namn, och 1845 offentliggjorde han en
beskrifning af ögats näthinna. Under koleraepidemien
1854–55 studerade han tarmslemhinnans sjukliga
förändringar vid kolera. Han fann, hvad Pouchet
redan före honom framhållit, i tarmuttömningarna
millioner små stafformiga kroppar, hvilka han ansåg
såsom den egentliga orsaken till sjukdomen. Bland de
afbildningar af dessa, som han meddelar, finnas äfven
några, hvilka hafva den karakteristiska kommaform,
som utmärker den af Koch såsom sjukdomens orsak
uppfattade bacillen.

Paciniska småkroppar [patjini-], corpuscula Pacini,
anat.,
ovala, hvita, relativt stora (synbara)
ändknoppar på nerver. De finnas i allmänhet hos
vertebrater. Hos menniskan träffas de på flere
ställen, t. ex. spridda i benhinnan samt der
och hvar i huden. Talrikast äro de i hand- och
fotflätorna, der de hänga på nervgrenarna som glesa
bär på stjelkar. Till dem går en enkel nervtråd, som
intränger i deras inre i ett slags centralkanal; denna
omgifves af en mängd tunna bindväfsskifvor, klädda
med endotel, ofta sköljda af vätska. Deras betydelse
är icke med säkerhet känd. G. v. D.

Pacius, Fredrik, finsk tonsättare, föddes d, 19 Mars
1809 i Hamburg. Redan tidigt röjdes hans musikaliska
anlag så otvetydigt, att föräldrarna sände den
15-årige gossen till Ludwig Spohr i Kassel. Hos
honom tog P. undervisning i violinspel 1824–27,
hvarunder han jämväl studerade komposition för
Moritz Hauptmann. Under en i Nord-Tyskland företagen
konsertresa kom han äfven till Stralsund, der han
gjorde bekantskap med en köpman från Stockholm,
Flygarson, som uppmanade honom att resa öfver till
den svenska hufvudstaden. P. anlände dit 1828 och
upptogs på det bästa. Af dåv. kronprinsen Oskar
utnämndes han till kammarmusikus och soloviolinist
vid hofkapellet. I Stockholm stannade han till 1834,
då han antog en kallelse från Finland att såsom
K. V. Salgés efterträdare bekläda musiklärareposten
vid universitetet i Helsingfors. I den finska
hufvudstaden fann P. ett rikt musikaliskt
verkningsfält samt begynte genast att bilda en
orkester och en blandad sångchör, till hvilken han
genom sin älskvärda personlighet och sin eldiga energi
förstod att locka medlemmar från hufvudstadens alla
bildade kretsar. P., som hos Spohr utbildat sig till
en framstående violinist, uppträdde under de första
årtiondena af sin vistelse i Finland ganska ofta
såsom solospelare samt skördade öfverallt bifall och beundran
för sitt mjuka, känsliga och sant musikaliska
spel. Såsom orkesterdirigent var han utomordentligt
liflig och spirituel samt egde i hög grad förmågan
att väcka och entusiasmera sin orkester. Hans
symfonikonserter, vid hvilka utfördes symfoniska
verk af tyska klassiker, äfvensom af P. sjelf
(Allegro maestoso, komp. 1850), voro särskildt
berömda och medverkade ofantligt till höjandet af
den allmänna musikaliska smaken i Helsingfors. Vid
alla universitetsfester (promotioner, minneshögtider
o. dyl.) var han outtröttligt verksam och gaf en
dittills oanad glans åt desamma genom uppförandet
af stora chörverk. – Till Runebergs Vårt land
komponerade han musiken vid studenternas vårfest
d. 13 Maj 1848, och sedan den dagen eger Finland
en nationalhymn. Andra sånger, t. ex. Suomis sång
(komp. 1858), Soldatgossen (s. å.) och några flere,
hafva på samma sätt blifvit folksånger i ordets
fulla bemärkelse. Dessutom har P. komponerat en
mängd solosånger, mansqvartetter, hvilka höra
till det bästa af hvad han skapat, blandade chörer
m. m. Af större verk bör nämnas den romantiska
operan Kung Karls jagt (med text af Z. Topelius),
hvilken gick för första gången öfver scenen d. 24
Mars 1852 i Helsingfors, då samtliga hufvudpartier
utfördes af dilettanter, hvilka kompositören sjelf
inöfvat. Operan hade en för finska förhållanden
kolossal framgång. I Stockholm uppfördes den 19 gånger
1856–60. Fullständigt omarbetad gafs den sedermera
i Helsingfors under åren 1875 och 1880. Äfven till
Topelius’ sagospel Prinsessan af Cypern (1860)
har P. skrifvit musik, hvarvid han i enlighet med
texten sökt gifva en specielt finsk färg åt det
melodiska elementet. Hans sista stora tonskapelse är
operan Loreley (till Em. Geibels tyska text), som,
präktigt iscensatt, uppfördes d. 28 April 1887 på
Alexandersteatern i Helsingfors. – P. blef medlem
af Musikaliska akademien i Stockholm 1856. Han
utnämndes till professor 1860 och blef filos.
hedersdoktor vid Helsingfors universitet 1877. Hans
dotter Maria (sedan 1871 enka efter tonsättaren dr
K. Collan) har gjort sig känd som sångerska och
sånglärarinna. K.

Packning, krigsv., i allmänhet
hela den utrustning (förutom vapen och kläder på
kroppen), hvilken soldaten sjelf förer med sig. Den
romerske fotsoldatens packning vägde 25 kg. Under
medeltiden finner man ingen ordentlig packning, och
det är först under 17:de årh., då uniform införes,
som en sådan å nyo kan skönjas. Under 18:de årh. bar
soldaten vanligen på två breda remmar, som korsade
hvarandra öfver bröstet, en stor patronväska och
huggare samt, på ryggen, ränsel med tillbehör. Kappa
tillkom vid öfvergången till 19:de årh. Utrustningen
vägde då i Preussen 25 kg. – Infanteristens packning
består numera i allmänhet af lifrem med två (stundom
tre) patronväskor och balja för sabelbajonetten,
mattornister, som bäres i rem öfver axeln, för
återstoden af dagens proviant, dricksflaska, ränsel
att bära på ryggen för klädesplagg till ombyte,
reservproviant för högst tre dagar och möjligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free