Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paddfot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
art, Th. reticulata, är icke sällsynt vid Panama. Af
ett tredje slägte, Porichthys, finnas två arter från
Syd- och Central-Amerika. R. L.
Paddfot, bot. Se Rifva.
Paddla. Se Paddel.
Paddorna, Bufonidae, zool., bilda en familj inom
de stjertlösa amfibiernas ordning (Batrachia)
och amfibiernas klass. De sakna tänder, hafva
tungan fäst med sin främre ände, trumhinnan synlig,
en stor knöl bakom ögonen, huden mycket vårtig,
de med 5 tår försedda bakbenen tämligen korta,
inga sugskifvor på tårna och simhuden starkt
urringad. Kroppen är undersätsig och klumpig, benen
tjocka och oformliga. Oronknölen och hudens vårtor
afsöndra en vidrig vätska. – Paddorna äro hemma i
alla verldsdelar, med undantag af Australien, men
förekomma talrikare i varma än i kalla land. Endast
under fortplantningstiden uppehålla de sig i vatten,
annars på mer eller mindre fuktiga och skuggiga
ställen. Till sitt lefnadssätt äro de nattliga
och träffas om dagen endast undantagsvis utanför
sina kryphål. I sina rörelser äro de långsamma och
otympliga; de hoppa endast med svårighet, löpa ofta
rätt snabbt, men simma dåligt. Deras föda utgöres af
maskar, snäckor, insekter och små ryggradsdjur, och
som paddorna behöfva en ansenlig mängd näring, blifva
de derigenom nyttiga. Likväl hafva de i alla tider
varit utsatta för ifrig förföljelse från menniskornas
sida till följd af dessas okunnighet, fördomar och
afsky, och i detta hänseende hafva icke de hvite
gifvit de andra menniskoraserna efter. Paddorna kunna
icke länge umbära fuktighet, hvaremot de, om sådan
förefinnes, kunna i månader och år lefva på knapp
kost. Man måste dock till fablernas område förvisa de
då och då uppdykande uppgifterna att paddor skulle i
långliga tider hafva lefvat inspärrade i slutna, små
håligheter nere i jorden, ty ingen art kan härda ut i
ett från den yttre luften helt och hållet afspärradt
rum. De till denna familj hörande arterna äro ungefär
100 till antalet. I Sverige förekommer blott 1 slägte
med 3 arter. Om hösten gömma de sig i något hål
eller gräfva sig ned i marken för att öfvervintra.
C. R. S.
Paddslägtet, Bufo, zool., hör till paddornas familj
(Bufonidae) inom de stjertlösa amfibiernas ordning
(Batrachia) och amfibiernas klass. Öronkörtlarna
äro starkt utvecklade. Mellan baktårna finnes på sin
höjd half simhud. Hannen är dels försedd med, dels
utan strupblåsa. Äggen läggas i strängar, och vid
parningen fattar hannen sin hona om bröstet, hvarvid
han sätter sina framfötter i hennes axelhålor. Af de
90 hithörande arterna komma ungefär två tredjedelar
på Nya och en tredjedel på Gamla verlden. – Vanliga
paddan, B. vulgaris, har trumhinnan mindre tydlig,
knölen bakom ögonen njurlik, baktårna försedda med
half simhud och pariga knölar på lederna äfvensom
första och andra framtårna tämligen lika långa. Färgen
är ofvan gråbrun eller svartaktigt grå eller
ock smutsgrön, stundom fläckig, på buken ljusare
(hos hannen enfärgadt ljusgrå, hos honan ljusgrå,
med många mörka fläckar).
Längden utgör 8–12 cm. Arten är allmän i södra
och mellersta Sverige, sparsammare längre åt
norr. Den förekommer för öfrigt i Europa, utom i
dess nordligaste delar, samt i mellersta Asien
och Japan. Paddans vistelseorter äro högligen
vexlande, dock, så vidt möjligt är, fuktiga
och skuggiga platser, der kryphål finnas eller
kunna gräfvas. Parningstiden infaller i April
eller början af Maj; hannen låter derunder höra
sitt läte, som är finare än grodans. Äggsnörena
vecklas omkring vattenväxter o. d. Ungarna lemna
det äggen omgifvande slemmet på tjugonde dagen
och vid eller efter slutet af Juni vattnet. Deras
tillväxt går mycket långsamt, så att de ej blifva,
fortplantningsskickliga förrän i sitt femte år. Man
har påstått, att paddan sprutar från sig gift,
då hon tömmer sin urinblåsa, utsvettas en giftig
vätska, i ladugårdar orsakar sjukdom hos nötkreatur
och getter o. s. v. Dessa påståenden äro alldeles
osanna. – Grönfläckiga paddan, B. variabilis,
har tydlig trumhinna, öronknölen tämligen platt och
aflångt äggformig, half simhud mellan baktårna,
som äro försedda med opariga knölar, samt första
framtån längre än den andra. Färgen är grön, med
nätlik, smutshvit teckning, under hvit, med mörka
fläckar på bröstet. Längden stiger till 7 cm. Arten
förekommer allmänt i sydligaste Sverige (dock äfven
i Bohus län), för öfrigt i mellersta, södra och östra
Europa, vestra Asien och norra Afrika. – Stinkpaddan,
B. calamita, har öronkörteln platt och elliptisk,
trumhinnan mindre tydlig, baktårna med pariga knölar
på lederna och mycket kort simhud samt första och
andra framtån lika långa. Färgen är ofvan olivgrön
eller olivbrun, med i spetsen rödaktiga vårtor och ett
svafvelgult streck långs ryggen. Kroppens sidor och
benen äro marmorerade af olivgrönt och hvitaktigt;
undre delarna äro hvita, oredigt mörkfläckiga. Längden
stiger till 7 cm. Arten är allmän i Skåne och Halland;
den förekommer för öfrigt i samma land som vanliga
paddan äfvensom i norra Afrika. Då stinkpaddan
oroas, sammandrager hon sina hudkörtlar, hvarvid
en vidrigt stinkande, hvitaktig vätska, hvilken
kan förorsaka hufvudvärk och kräkning, tränger
fram. Stinkpaddan hoppar icke som andra paddor, utan
löper på alla fyra fötterna; hon kan dessutom klättra,
hvarigenom hon skiljer sig från andra groddjur. Hennes
älsklingstillhåll äro i murar och klippor befintliga
remnor och hål, till hvilka hon klättrar upp genom
att införa sina hårda tåspetsar i ojämnheter och
fördjupningar. Larverna lära vara de minsta af alla
amfibiers. – Till detta slägte hör likaledes den
största bland alla nu lefvande stjertlösa amfibier,
nämligen agan, B. agua, som blir 23 cm. lång och
14 1/2 cm. bred. Hon är hemma i mellersta och södra
Amerika samt på de flesta dithörande öar. Agan hör
till de arter inom paddornas familj, som äro mest
bullersamma af sig, ty hon låter höra ett starkt läte
äfven före parningstiden och stundom äfven om dagen.
C. R. S.
Paddtorsk (paddål, matfar), Raniceps raninus
L., zool., tillhör torskfiskarnas familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
