- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
565-566

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paddfot ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Irmak) i ö.. Galatien i s. och Bitynien, med floden
Parthenios (nu Bartan) såsom gräns, i v. Landet är
till stor del bergigt och derför endast medelmåttigt
fruktbart. Innebyggarna, hvilka redan i de homeriska
sångerna heta paflagoner och af Herodotos synas
räknas till den syriska folkstammen, voro tappra
krigare och utmärkta ryttare, men skildras för
öfrigt såsom råa och föga framstående. Efter att
i äldre tid hafva utgjort en sjelfständig stat
underkuvades P. af den lydiske konungen Kroisos
(Kresus) och var sedan successivt införlifvradt med
de persiska, pontiska och romerska rikena. Inom det
sistnämnda räknades det till provinsen Galatien. På
P:s kust lågo åtskilliga grekiska städer, bland
hvilka de vigtigaste voro Sesamos l. Amastris (nu
Amasre), Kytoros (nu Kidro) och Sinope (nu Sinub).
A. M. A.

Pafisk, som är från Pafos (se d. o.); som har
afseende på Afrodite (se nästa art.).

Pafos (Lat. Paphus), namn på två urgamla forngrekiska
städer på sydvestra sidan af ön Cypern. Den äldre
af dessa (Palai-Pafos, »Gamla Pafos»), ursprungligen
en fenicisk koloni, låg på en höjd nära hafvet, ej
långt från den lilla floden Bokaros’ mynning. Det
omtalas i synnerhet hos skalderna och prisas
såsom gudinnan Afrodites (»den pafiska gudinnans»)
älsklingsort, der hon sades hafva efter sin födelse
uppstigit ur hafvet. Hon egde der ett praktfullt
tempel och ett dermed förbundet orakel. Efter
att under kejsar Augustus’ regering hafva blifvit
förstörd af en jordbäfning uppbyggdes staden å nyo
under namn af Augusta (Grek. Sebaste). – Det yngre
P. (Nea-Pafos l. P. Nea, »Nya Pafos»), hvilket låg
vid pass 15 km. längre mot n. v. och mera inåt
landet, var en blomstrande handelsstad och under
den romerska tiden öns hufvudort såsom säte för den
romerske ståthållaren. På dess plats ligger den
nuvarande staden Baffo. Af båda de gamla städerna
finnas fornlemningar. A. M. A.

Pagaj. Se Paddel.

Pagan [-ga’ng], Blaise François, grefve, fransk
astronom och militär-ingeniör, f. 1604. d. 1665,
förbättrade bastionssystemet (1645), som han
konstruerade på den s. k. yttre polygonen. Han
bestämde strykliniernas längd efter vallgevärets
skottvidd och drog flankerna vinkelräta mot
stryklinierna, Framför kurtinen lade han en
fleschformig ravelin, hvars faser riktades mot
skulderhörnen. Alla dessa förbättringar upptogos af
och utvecklades vidare af P:s store efterföljare
Vauban. O. A. B.

Paganalia, fornromersk fest, som firades af
medlemmarna i en pagus (se d. o.) i Rom d. 24 Jan.,
särskildt med offer till Tellus (jorden) och Ceres
(åkerbrukets gudinna). R. Tdh.

Paganini, Niccolò, den ryktbaraste af violinister,
föddes d. 27 Okt. 1782 i Genua och undervisades till
en början i mandolinspel af sin fader, en fattig
köpman. Sedermera anförtroddes han åt violinisten
G. Costa samt slutligen (1795) åt Rolla och Ghiretti
i Parma. Mest var han dock sin egen lärare, och
tidigt började han komponera studier samt uppsöka
nya effekter på violinen. Trött på faderns
stränghet, begagnade han en konsertutflykt till Lucca
1798 för att ej återvända hem, utan fortsätta sin
konsertresa. Lidelsefull hasardspelare, råkade den
unge virtuosen i Livonio spela bort sin violin,
men erhöll i stället som present från en förmögen
beundrare en präktig guarneri-violin, som framgent
blef hans älsklingsinstrument och nu förvaras
i glaslåda i Genua. Först 1804 återvände han till
Genua, studerade under ett år framförallt Locatellis
förbisedda »Arte di nuova modulazione», som blef
utgångspunkten för hans egna nyheter, och begaf sig
åter ut att konsertera genom hela Italien ända till
1827, utan någon fast anställning annat än såsom
soloviolinist och lärare hos furst Bacciochi i Lucca
(1805–08). Öfverallt väckte han den yttersta häpnad
och beundran genom sitt spöklikt genialiska utseende
och sitt demoniskt förtrollande spel, hvilket föreföll
samtiden så obegripligt, att det sattes i förbindelse
med djefvulskonster, hvarjämte hans afundsmän viste
berätta, att han haft god tid att öfva sig under en
åttaårig fångenskap, som han sades hafva undergått
till straff för mord på en rival. Alla dessa rykten
äro vederlagda; icke så beskyllningen för girighet,
hvilken endast motsagts af den omskrikna historien om
huru P. skulle hafva skänkt Berlioz 20,000 francs
– en historia, som Hiller, åberopande Rossini,
reducerat till dess rätta proportioner (en annan
lär hafva skänkt summan i Paganinis namn). Ej häller
var P. fri från charlataneri, och säkerligen såg han
ej alldeles ogerna, trots sina upprepade protester,
att reklamen sysselsatte sig med hans person äfven i
de vidunderligaste anklagelser. Flere af samtidens
största virtuoser besegrade han i täflingar:
Lafont 1816, Lipinski 1817. Med 1828 började hans
utländska triumfer. Österrike, Tyskland, England
och Frankrike lade han småningom under sin magiska
stråkes bann, till dess hans nervöst öfverretade
fysik slutligen dukade under för struplungsot
i Nizza d. 27 Maj 1840. – P:s teknik, hvilken,
vunnen genom det ihärdigaste och rastlösaste arbete,
föreföll hans samtid ofattlig och öfvernaturlig, är
längesedan både förklarad och eftergjord. Men
hvad hans efterföljare icke kunnat imitera, det
är den egendomliga personligheten, genialitetens
förtrollning, som ensam mäktade fylla det tekniska
skalet med en dertill afpassad kärna. P. var –
jämte Franz Liszt – säkerligen den mest genialiske
instrumentalvirtuos, som någonsin existerat; hans spel
var – liksom den andres – en verklig uppenbarelse. Men
bådas virtuositet var tillika så individuel, så
personlig, att den gick i grafven med dem och lemnade
åt efterverlden såsom det enda härmningsbara sjelfva
den yttre mekanikens kolossala uppdrifning, hvilken
emellertid oftast länder den sunda konsten till minst
lika mycken skada som nytta, så snart den ej längre
fylles af det enda innehåll, som ger virtuositeten
såsom sådan något estetiskt berättigande, nämligen
en genialisk subjektivitet. P. har i detta afseende
– alldeles sorn Liszt – verkat ödesdigert och mot
sin vilja bidragit att föra konsten i armarna på
materialismen. Å

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free