- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
571-572

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paganism ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Pahr (Paar), tre bröder, förmodligen
härstammande från en gammal sydtysk adlig ätt,
hvilka från Mecklenburg 1572 inkallades till Sverige
af Johan III och spelade en betydande
rol vid ett par af hans byggnadsföretag.
1. Johann Baptista, den äldste, hade från omkr. 1550
varit sysselsatt som byggmästare vid slottet
i Schwerin och åtnjöt mycket anseende samt
blef genast vid sin ankomst byggmästare på
Borgholm och Kalmar slott, men efterträddes i
den förra egenskapen straxt af brodern Dominicus
(se nedan). Sannolikt hade han äfven åtskilliga
handtverkare med sig. Hans hufvudsakliga görornål blef
slottets befästande. Men arbetena gingo långsamt, så
att konungen snart blef missnöjd, hvarför P. ansåg
rådligast att på våren 1574 åter begifva sig
utrikes. Han kom dock tillbaka följande år, gjorde
full reda för sig och blef kort derpå byggmästare å
Elfsborgs slott. I denna befattning qvarstod han till
1578, då han för alltid öfvergaf Sverige och återvände
till Mecklenburg. Något verk af honom återstår ej
numera, möjligen med undantag af någon del af Kalmar
slotts vallar. – 2. Dominicus P., om hvars föregåenden
intet är bekant, blef 1572 byggmästare å Borgholm,
som då skulle å nyo uppbyggas, samt öfvertog 1575
äfven samma befattning för Kalmar slott och stad. I
denna egenskap fortfor han till sin död, i slutet
af 1602 eller början af 1603. Han är sålunda en af
de konstnärer, som längst arbetat i Sverige under
renaissancen. P:s verksamhet var af största betydenhet
för Kalmar slott, åt hvilket han i högst väsentlig
mån gifvit den gestalt det ännu, trots förstörelse
och vandalism, eger. Såsom särskildt förtjent af
uppmärksamhet bör framhållas brunnsöfverbyggnaden
å borggården, fullbordad 1581, ett af den svenska
renaissancens vackraste smärre verk (se Mockle). Under
P:s ledning och öfverinseende utfördes äfven taket
i »Gyllene salen» (1575–76) af tyske löfsnidaren
Michel von Bern, i sin väg det yppersta, som ännu
finnes i behåll i Sverige. Äfven åt stadens befästande
egnade P. sig från 1580-talet. Jfr Eichhorn: »Kalmar
slotts konsthistoria under renässansen» (1881). –
3. Franciscus P. hade redan visat sig såsom en
utmärkt begåfvad och sjelfständig arkitekt genom
uppförandet af slottet i Güstrow, hvilket han utförde
på uppdrag af hertig Ulrich 1558–65, och som, ännu i
hufvudsak bevaradt, är en af nordtyska renaissancens
originellaste och vackraste skapelser, synnerligen
märkligt genom sin rikt vexlande stuckdekoration och
massornas pittoreska fördelning. I likhet med bröderna
nämndes han till byggmästare å Upsala slott, som
förstörts genom en på våren 1572 anlagd mordbrand. Han
uppgjorde sannolikt den plan, efter hvilken arbetena
sedan upptogos och fortgingo, samt utförde vissa
detaljer, t. ex. det bekanta porthvalfvet i forna
södra flygeln, hvars kraftiga rusticering påminner
om Güstrows. Äfven åtskilliga andra detaljer å
slottet, sådant det framstår i Dahlbergs »Suecia» och
atlasbandet till Rudbecks »Atlantica», visa tillbaka
på samma förebild. P. afled redan i Aug. 1580 och
fick således ej fullborda sitt verk. -rn.

Paian (Paion, Paieon; Lat. Paean). 1. Grek. mytol.,
en helande eller räddande gudomlighet. I de homeriska
sångerna är ordet (under formen Paieon) namnet på
de olympiske gudarnas läkare, hvilken helar de sår,
som de stundom erhålla i striderna. Dessutom nyttjas
det såsom tillnamn eller hederstitel för andra gudar
(Asklepios, Dionysos och i synnerhet Apollon), hvilka
tänktes såsom helsogifvare och räddare i nöd och
faror. – 2. En högtidlig, religiös sång, som man
egnade åt någon af de såsom hjelpare kände gudarna
antingen för att utbedja sig hans bistånd eller för
att tacka honom efter erhållen hjelp. Företrädesvis
hörde dessa sånger till Apollons dyrkan, och ordet
paian är derför ofta liktydigt med en böne- eller
lofsång till Apollon. Paiansången beledsagades af
kithara och af en chor, hvilken oftast tillika dansade
kring gudens altare. I likhet med grekernas öfriga
chorlyrik odlades denna sångart hufvudsakligen inom
den doriska stammen och i allvarsam dorisk stilart. –
Paian kallades äfven den stridsbön, som hos spartaner
och kreter hären brukade uppstämma, då den framryckte
mot fienden. Under förfallets tid blef det brukligt
att egna paianer äfven åt konungar, furstar och andra
högt uppsatta män. A. M. A.

Paijkul, Otto Arnold, krigare, alkemist, föddes
i Livland, troligen 1662, och lemnade vid 15 års
ålder detta land »för att söka lyckan på främmande
orter i verlden». 1677 blef han page hos kurfursten
af Sachsen och tjenade sedermera vid kurfurstens
garde. 1681 var han i fransk tjenst. 1686 gifte han
sig med generallöjtnanten v. Minckwitz’ dotter och
fick derigenom medel att reda ut de intrasslade
affärerna efter fadern, som dött 1684. P. sålde
1692 sitt fädernegods i Livland och erlade dervid,
ehuru född svensk undersåte och ej formligen löst
från sin trohetspligt till Sveriges krona, tionde
penningen af köpesumman till staten, likasom om
han varit utländing. Kort derpå lemnade han den
sachsiska krigstjensten och slog sig ned på sin
egendom i Mark Brandenburg, men 1699 gaf kurfurst
August af Sachsen, som då äfven var konung af Polen,
honom på nytt ett befäl. Såsom livländare ansågs
nämligen P. synnerligen lämplig att utföra den af
hans landsman, den beryktade J. R. Patkul (se denne),
uppgjorda planen att öfverrumpla Riga och eröfra
Livland. Under förevändning att hålla den kurländska
adeln i styr förde P. sommaren 1699 4,000 man till
Kurland. Detta väckte den svenske generalguvernören
i Riga Erik Dahlbergs misstankar. Dessa ökades genom
underrättelser om att äfven Patkul var i Kurland samt
att man der förfärdigade bryggor och stormstegar, och
de öfvergingo till visshet, när han fick reda på, att
i midten af Jan. 1700 en tilltänkt öfverrumpling af
Riga hindrats endast genom truppernas alltför spridda
ställning och den starka kölden. Dahlberg vidtog nu
erforderliga försvarsåtgärder i staden och utställde
ryttarevakter mot kurländska gränsen. Emellertid
utsatte P. och den då anlände öfverbefälhafvaren
gen. löjtn. Flemming fastlagssöndagen d. 11 Febr. för
Rigas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free