- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
573-574

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paganism ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfverrumpling. De läto några troppar dragoner
»på lönvägar taga omvägar» för att afskära de
svenska förvakterna, derefter satte sig den öfriga
hären i rörelse, infanteriet fördelt på 500–600
slädar. Den svenska förvakten angreps vid byn Oleij
och tillfångatogs så när som på en ryttare, hvilken
kom undan till Riga och underrättade Dahlberg
om hvad som skett. P. påskyndade då sin marsch,
men når sachsarna kommo fram till Riga, upplyste
dem blixtarna och dundret från citadellets och
slottets kanoner, som kallade garnisonen under vapen,
samt de på murarna uppställda brinnande tjärtunnorna,
att en öfverrumpling var omöjlig. Icke häller en
stormning hade utsigt att lyckas, ty P. hade ej
mer än 6,000 man, medan Rigas garnison jämte den
1,800 man starka borgarebeväpningen steg till
5,000 man. Emellertid tog P. med stormande hand
d. 14 Febr. Kobrons skans och tvang i midten af
Mars Neumündes (Dünamündes) fästning att gifva
sig samt afskar Riga från all förbindelse med
svenskarna. Staden befriades dock i början af Maj,
och P. drog sig s. om Dünafloden. Befälet öfver
den inom kort förstärkta sachsiska hären öfvertogs
af Steinau, och P. tjenade i densamma såsom
generallöjtnant. Vid Karl XII:s öfvergång af Düna
(Juli 1701) anförde P. sachsarnas ena flygel och stred
med stor tapperhet. S. å. lemnade han den sachsiska
tjensten. Som han icke hörsammat Karl XII:s öppna
bref att alla i utländsk tjenst anställda livländare
vid lifsstraff skulle inställa sig hos de svenska
myndigheterna, dömdes han d. 17 Dec, 1702 af Svea
hofrätt att mista lif, ära och gods. P. tillbragte
derefter några år på sitt gods, sysselsatt i synnerhet
med alkemistiska studier (en polsk officer skall
enligt hans utsago 1705 hafva lärt honom bereda den
rätta tinkturen för att göra guld). 1705 trädde han,
på Patkuls tillskyndelse, å nyo i konung Augusts
tjenst, som generallöjtnant. Med 4,000 sachsare samt
6,000 man af polska kronarmén ryckte han, enligt
Augusts befallning, mot Varsjav för att spränga den
der samlade riksdagen, hvilket lyckades. Emellertid
hade general Nieroth med 2,000 svenska ryttare
skyndat staden till undsättning, och då P.,
förlitande på sina öfverlägsna krafter, öfvermodigt
och skrytsamt d. 21 Juli angrep honom emellan Varsjav
och Rakowitz, blef han slagen, ryckt med i sina
truppers flykt samt tillfångatagen. P. fördes till
Stockholm, der hans sak, ehuru han redan var dömd,
fick upptagas till ny behandling. Hofrätten fann
de af P. uti en inlemnad försvarsskrift åberopade
omständigheter (hvarken han eller hans fader hade
svurit svenske konungen trohetsed; han hade långt
före krigsutbrottet varit anställd i sachsisk tjenst
och redan 1692 tillkännagifvit för myndigheterna,
att han aldrig ämnade återvända till Livland, och han
hade vid flyttningen erlagt 10:de penningen m. m.) så
mildrande, att den hemställde den slutliga domen
till konungens afgörande. Missnöjd deröfver, lät Karl
XII i en af O. Hermelin uppsatt resolution förklara,
att P. enligt högmålsbalken »förgjort lif och gods»,
ty han hade fört utländsk här mot sitt
fädernesland och burit afvog sköld mot sin rätte
herre. Hofrätten dömde honom då d. 14 Nov. 1706 att
mista lif, ära och gods. Förgäfves erbjöd P. sig att
genom sin guldmakarekonst – på hvilken t. o. m. sådana
män som en U. Hiärne trodde – skaffa konungen 100,000
rdr årligen, om han finge behålla lifvet. Förgäfves
lade sig konungens farmoder och syster Hedvig Sofia
ut för P. Den 4 Febr. 1707 afrättades han, samma
år som Patkul, med hvilken han ofta förvexlats.
A. H-d.

Paijkull (Paykull), svenska adliga ätter, som utgrenat
sig från en redan på 1400-talet i Estland blomstrande
adlig slägt (Paitkul). Kusinerna Göran (se P. 1)
och Fabian gingo i svensk krigstjenst. Den förre
blef 1651 friherre, men hans ätt utslocknade redan
1676 med hans son. Fabians sonsons son Karl Fredrik
naturaliserades 1756 såsom svensk adelsman, och dennes
son Gustaf (se P. 2) erhöll 1818 friherrlig värdighet
med namnet von P.

1. Paijkull (Paikull), Göran, friherre,
krigare, född d. 2 Maj 1605 i
Reval, passerade i Gustaf Adolfs armé
krigareyrkets olika grader och var
öfverste för ett fotregemente, då Lennart
Torstensson 1642 mottog öfverbefälet i Tyskland.
Sedan denne fältherre de första dagarna af Juni
månad 1642 intagit staden Olmütz, lemnade
han åt P. befälet i denna vigtiga fästning, hvars
tappra försvar under en flerårig belägring emot de
kejserliges makt gifvit P. en ärofull plats bland
30-åriga krigets hjeltar. På hans stränghet,
kraftfullhet och djerfhet berättas åtskilliga
prof. Sålunda bestraffade han en upptäckt stämpling
bland borgarna till österrikarnas förmån med
28 deltagares halshuggning samt anförarens
sönderslitande mellan 4 hästar. En gång, Mars 1643,
berättar Chemnitz, hade ett utsändt parti af P:s
folk blifvit omringadt af fienden och qvarhållet
i ett närbeläget slott. P. förbjöd då
borgarna i Olmütz vid lifsstraff att lemna sina
hus, tog sedan med sig besättningen derstädes,
utom 80 man, och befriade de sina. Till
belöning för sina i Olmütz visade tjenster utnämndes
han 1647 till general-major af inf. 1648 deltog
han i intagandet af Prag. Efter hemkomsten
till Sverige blef han 1651 generallöjtnant,
assessor i Krigskollegium och friherre, med
Vöråborg (Österbotten) till friherreskap,
äfven sistnämnda utmärkelse uttryckligen
gifven till belöning för försvaret af Olmütz.
1652 utnämndes P. till guvernör i Wismar och 1654 till
riksråd. Död d. 1 Febr. 1657 i Stockholm.
P. S.

2. Paijkull, Gustaf von, friherre, vitter
författare, zoolog, född i Stockholm d. 21 Aug. 1757,
inskrefs 1779 i kansliets utrikesexpedition
samt blef 1783 protokollssekreterare, 1794 förste
expeditionssekreterare och 1796 kansliråd.
Sin vittra bana begynte han med några poem i 4:de
delen af »Vitterhetsnöjen». De följande åren
införde han dels original, dels öfversatta
skaldestycken i »Svenska Parnassen» (1784, 85)
och samlade kort derpå sina tolkningar under
titeln Anacreon, Sappho, Bion och Moschus
(1787). De äro lätt rimmade och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free