- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
575-576

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paganism ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sångbara, men tämligen bleka kopior af originalen,
sannolikt i andra hand. Hans dramatiska arbeten
rönte mindre framgång. Domald (1783) och Virgina
(uppf. 1790, tr. 1797) voro ett par matta,
versifierade sorgspel i fransk anda, Ordensvurmen
(1785) en komedi af mycken klumpighet, hvars
vidrörande af ett då ömtåligt ämne föranledde
förbud mot dess uppförande (se härom Ljunggren:
»Svenska vitterhetens häfder», I, sid. 424, 425). Af
hans Samlade svenska skrifter utkom 1:sta
delen 1814 (fortsättningen, ämnad att omfatta de
dramatiska arbetena, utgafs aldrig). – Då de vittra
sysselsättningarna inbragte P. endast ett knapphändigt
bifall, vände han sig till studiet af zoologien,
som sysselsatt honom från ungdomen, och utgaf en
del monografier öfver insektklasser: Monographia
Staphylinorum
(1789), Monographia Caraborum Sueciae
(1790), Monogr. Curculionum (1792) samt Fauna suecica
(3 del., 1798–1800). År 1802 företog han en resa,
som sträckte sig ända till Medelhafvets kuster,
och under hvilken han knöt bekantskap med Europas
förnämsta naturforskare. I synnerhet efter återkomsten
ökade han sitt museum å Vallox-Säby i Upland, hvilket
slutligen blef det på fogel- och insekt-arter rikaste
i Norden. Till följd af sina utländska förbindelser
och sin vetenskapliga författareverksamhet blef han
medlem af en mängd in- och utländska lärda samfund
(af Sv. Vetenskapsakademien 1791) och flere nya
djur- och insekt-arter uppkallades efter honom. På
sin ålderdom skänkte han sin dyrbara samling i arf
åt k. Vetenskapsakademien och blef derför vid Karl
XIV Johans kröning 1818 upphöjd i friherrligt stånd
(han hette förut endast P.). Af hans senare skrifter
må nämnas Monographia Histeroidum (1811) samt ett
par förteckningar öfver hans museum. Han afled på
Vallox-Säby d. 28 Jan. 1826. -rn.

Paillegul (pajgul; af Fr. paille, halm), halmgul.

Pailleron [pajrå’ng], Édouard, fransk dramatiker,
f. i Paris 1834, framträdde först med den satiriska
diktsamlingen Les parasites (1860) och enaktspjesen
Le parasite (s. å.). Bland hans öfriga teaterstycken
märkas de fina vers-komedierna Le mur mitoyen (1861)
och Le dernier quartier (1863), enaktskomedien Le
monde où l’on s’amuse
(1868), dramen Les faux ménages
(1869, på vers) samt lustspelen L’étincelle (1879;
»Gnistan», s. å.) och Le monde où l’on s’ennuie
(1881; »Sällskap der man har tråkigt», s. å., och
andra öfvers.). Den sistnämnda komedien, som vann
en hardt när exempellös framgång, är en förträfflig
satir på det förkonstlade societetslifvet. P:s nyaste
pjes är La souris (1887). Han har dessutom utgifvit
diktsamlingen Amours et haines (1870) samt skrifvit
flitigt i »Revue des deux mondes». P. invaldes 1884
i Franska akademien.

Paimboeuf [pängbö’ff], stad i franska
depart. Loire-inférieure, på södra stranden af den
der 4 km. breda Loire, 15 km. från dess mynning. 2,664
innev. (1881). P. var förr en betydande handelsstad,
men har numera såsom uthamn till Nantes fått vika
för S:t Nazaire.

Paine [pen], Thomas, engelsk-amerikansk fritänkare
och politisk skriftställare, f. 1737 i grefskapet
Norfolk, England, var i sina yngre mannaår omvexlande
snörlifsmakare, tjensteman vid accisen, skollärare
och tobakshandlande samt gjorde sig i de politiska
klubbarna bemärkt såsom en slagfärdig whig. På
inrådan af B. Franklin flyttade han 1774 öfver
till Amerika, hvarest frihetskriget då var nära sitt
utbrott. P. blef utgifvare af »Pennsylvanian magazine»
och utsände i Jan. 1776 ströskriften Common sense,
som fick en ofantlig spridning, och i hvilken han
lika djerft som öfvertygande visade nödvändigheten
af att kolonierna lösslete sig från England. Såsom
frivillig i Washingtons armé påbörjade P. en följd
patriotiska småskrifter (The crisis, 1776–83), hvilka
hade en märkvärdig förmåga att elda soldaterna till
mod och uthållighet. Han hedrades af såväl kongressen
som enskilda stater med gåfvor (penningsummor och
ett landtgods) samt bekläddes med ämbetsuppdrag,
men återvände 1787 till England »för att öppna
folkets ögon för styrelsens dumhet och vanvett». I
arbetet Rights of man (2 bd, 1791–92; »Menniskans
rättigheter», 1792) gendref han med styrka Burkes
angrepp på franska revolutionens idéer. P. anklagades
för högförräderi på grund af denna skrift, men
kallades samtidigt till medborgare i Frankrike och
invaldes i Nationaikonventet. Der röstade han med
girondisterna, men yrkade, att Ludvig XVI ej måtte
afrättas, utan förvisas till Amerika. Robespierre
lät i Dec. 1793 arrestera P., hvilken endast af en
slump undgick guillotinen. Han qvarhölls emellertid
elfva månader i fängelse. Der författade han delvis
sitt beryktade arbete The age of reason (2 bd,
1794–96), på en gång riktadt mot kristendomen och
ateismen. Han skref äfven i finansämnen. 1802 bosatte
han sig åter i Amerika, men mottogs der med köld,
hemföll åt dryckenskap och dog i New-York 1809,
fattig och föraktad. – P. viste att framställa
sina åsigter i en fantasirik, qvick och lefvande
stil samt med orädd uppriktighet. Mycken oförtjent
fördömelse har uttalats öfver hans bok »The age of
reason», i hvilken 1700-talets deism förkunnas af en
lidelsefull polemiker, som än gycklar framfusigt med
hvad han anser vara vidskepelse, än i upphöjda ordalag
framställer den naturliga religionens grundsatser. P:s
»Works» utgåfvos fullständigast i Boston 1856.

Paion (paian; Lat. paeon), en versfot, bestående af
en lång och tre korta stafvelser, hvilken alltefter
den långa stafvelsens plats
(–vvv, v–vv, vv–v, vvv–)
brukar betecknas såsom 1:sta, 2:dra, 3:dje eller 4:de
paion. Genom sammandragning af två korta stafvelser
öfvergår paionen till creticus
(– v –) eller bacchius (v – –). Verser af
endast rena (osammandragna) paioner äro ganska sällsynta.
A. M. A.

Paionios, grekisk bildhuggare från Mende i Tracien,
verksam omkr. midten och i senare hälften af 5:te
årh. f. Kr., arbetade samtidigt med och under Fidias i
Olympia, men synes hafva intagit en mera sjelfständig
ställning än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:30:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfal/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free