- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
583-584

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pair ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Palaeophonus, en i de öfversiluriska
Pterygotuslagren vid Vattenfallet nära Visby
1884 funnen fossil skorpion, som i alla väsentliga
karakterer öfverensstämmer med de nu lefvande, utom
med afseende p.å gångfötternas byggnad. Dessa sluta
näml. ej med en klo såsom hos alla andra skorpioner,
utan med en enkel afsmalnande tagg. P. har derför
uppstälts såsom typ för en särskild underordning
af skorpionerna, Apoxypodes, i motsats till de
öfriga Dionychopodes. P., som är det äldsta noggrant
kända luftandande djur (se dock Palaeoblattina), har
beskrifvits af Thorell och Lindström: »On a silurian
scorpion from Gotland» (Vet. akad:s handling.,
bd 21, n:o 9, 1885). En individ, tillhörande
samma slägte, anträffades ungefär vid samma tid
i öfversiluriska lager vid Lesmahago i Skotland.
B. L-n.

Palaeornis. Se Papegojor.

Palaeotherium, fossilt däggdjursslägte, typ för
familjen Palaeotheridae, tillhörande ordningen
Perissodactyla (hofdjuren). P. har 3 tår på såväl
fram- som bakfötterna och fullständigt tandsätt,
med något framskjutande hörntänder i synnerhet
i öfverkäken. Bakre delen af hufvudet äfvensom
kindtänderna erinra om Rhinoceros, men annars
liknar P. mera tapiren, särskildt med afseende
på framtänderna och hufvudets främre del,
hvarför P. sannolikt ock varit försedt med en kort
snabel. P. tillhör hufvudsakligen den äldre delen af
tertiärsystemet. Den största arten, P. magnum, har
uppnått storleken af en häst. B. L-n.

Palaeoxyris, bot., paleont. Se Spirangium.

Palaestra. Se Gymnasium 1.

Palafox y Melzi [-få’s i mä’ldsi], Don José de,
hertig af Zaragoza, spansk krigare, f. 1780, d. 1847,
kämpade såsom generalkapten i Aragonien mot de i
Spanien 1808 inträngande fransmännen. Han led väl ett
grundligt nederlag vid Tudela (d. 23 Nov. 1808), men
försvarade derefter på ett glänsande sätt Zaragoza,
tills han natten till d. 19 Jan. 1809 måste nedlägga
befälet för sjukdom. Dagen derpå föll staden, och
P. hölls derefter internerad i Frankrike ända till
slutet af 1813. Å den ur franska fångenskapen då
frigifne konung Ferdinands vägnar underhandlade
han derefter förgäfves med cortes, som ogillade
konungens undergifvenhet under Napoleon. Då cortes
upplöstes, utnämndes P. till generalkapten i Aragonien
och bekämpade kraftigt de upproriska rörelserna
derstädes. Vid revolutionen 1820 förlorade han alla
sina värdigheter, men rehabiliterades vid reaktionens
seger 1823. Han gick efter Ferdinands död (1833)
på den unga Isabellas sida, men tog icke någon
framstående del i de följande händelserna.

Palagonit, miner., amorfa massor af en
basisk glassubstans i korn och fragment,
bildade vid submarina vulkaniska utbrott och
aflagrade till en tufflik massa, som undergått
många omvandlingar. Hårdhet 4–5. Egentl. vigt
2,4–2,6. Palagoniten är gul, brun eller svart
och erinrar i sitt utseende om gummi, harts eller
pechsten. Den förekommer i vulkaniska trakter,
t. ex. Island, Galapagosöarna, Frankrike,
Tyskland och Sicilien vid Palagonia, hvaraf den fått sitt
namn. Ant. Sj.

Palaimon. Se Ino och Melikertes.

Palaiolog (af Grek. palaios, gammal, och logos,
lära), en som hyllar den gamla läran (inom teologien),
i motsats till neolog.

Palaiologerna (Paleologerna), den sista dynastien
i Östromerska riket, började med Mikael VIII
Palaiologos,
hvilken 1259 blef den omyndige
kejsar Johannes IV Laskaris’ medregent i Nicaea
samt 1261, sedan han gjort slut på det latinska
kejsaredömet i Konstantinopel, alldeles undanträngde
Johannes. Mikael efterträddes af sin son Andronikos
II
(1282–1328), hvilken störtades af sin sonson
Andronikos III (1328–41). Efter denne följde hans
son Johannes V (1341–76 och 1379–91), hvilken en
tid var undanträngd af sin äldre son, Andronikos IV
(1376–79). Johannes V fick till efterträdare sin
yngre son, Manuel II (1391–1425), och efter denne
ärfdes kejsarekronan af hans söner Johannes VIII
(1425–48) och Konstantin XI (1448–53), hvilken
stupade vid Konstantinopels eröfring af turkarna. –
Genom testamente af markgrefven Johan af Monferrato,
som dog barnlös 1305, tillföll markgrefskapet
Monferrato
hans syster Jolantha (såsom östromersk
kejsarinna: Irene), Andronikos II:s gemål, och med
hennes andre son, Teodor Komnenos Palaiologos, kom
en gren af palaiologernas ätt till herraväldet öfver
nämnda italienska markgrefskap. Denna gren utdog på
manssidan 1533. En annan gren af ätten herskade
på Morea 1380–1460 och flydde vid dess eröfring
af turkarna till Italien. En Andreas Palaiologos
afträdde sina anspråk på Östromerska riket till
franske konungen Karl VIII. 1874 dog i Turin furst
Giovanni Antonio Laskaris Palaeologo, enligt uppgift
den siste ättlingen af Palaiologernas stam.

Palais [-lä], Fr., palats (se d. o.).

Palais, Le [lö palä], befäst stad i
franska depart. Morbihan, hufvudort på ön
Belle-Isle. Omkr. 2,800 innev.

Palais-Royal [pålä råaja’l], ryktbart
palats i Paris ej långt från Louvre, byggdes
ursprungligen af Richelieu 1629–34 och kallades
Palais-Cardinal. Sedermera beboddes det af
Ludvig XIII:s enkedrottning, Anna af Österrike,
och hennes söner samt kallades efter den tiden
Palais-Royal. Ludvig XIV skänkte det åt sin broder
Filip af Orléans. Hans ättling Ludvig Filip (Égalité)
lät nästan fullständigt ombygga slottet, och det blef
då (1782–85) den förening af palats, trädgård, basar,
fabriksbyggnad och förlustelselokal, som det ännu
är. 1801–07 var det säte för tribunalet, börsen och
handelskammaren. Efter bourbonernas återkomst (1815)
beboddes det af hertig Ludvig Filip af Orléans till
hans tronbestigning 1830. 1852 indrogs palatset
som statsdomän och beboddes derefter af Jérôme
Bonaparte och hans son. 1871 satte kommunarderna eld
på detsamma, och hela södra flygeln, med undantag
af sydvestra hörnet, der Théâtre-Français ligger,
blef lågornas rof. Denna del af byggnaden är nu lokal
för »Conseil d’état».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free