- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
593-594

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleografi är den till vetenskap utbildade kännedomen om det i forntiden brukliga skrifsättet såsom medel för fornskrifters läsande och tolkande - Paleolitiska perioden. Se Fornkunskap - Paleologerna. Se Palailogerna - Paleontologi, läran om de forntida (utdöda) varelserna, försteningslära - Paleontologi. 1. Zoopaleontologi l. paleozoologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men gick ofta, i saknad af nödiga hjälpmedel,
till öfverdrifter. Den vetenskapliga diplomatiken
grundlades först af maurinernas kongregation. En
medlem af densamma, J. Mabillon, utgaf 1681 det
epokgörande arbetet »De re diplomatica», enligt
kännares utsago »klassiskt för alla tider». Närmast
från detta verk var det, som ordet diplomatik
i betydelsen af urkundslära kom in i den lärda
verlden. Hufvudvigten lades äfven här på uppställandet
af regler för bedömandet af en urkunds äkthet, men
vid sidan deraf måste naturligtvis stor uppmärksamhet
egnas åt studiet af sjelfva skriften och materialet,
åt paleografien. Ännu mer var detta fallet i
ett annat från samma kongregation utgånget verk,
»Nouveau traité de diplomatique» (1750–65). Från
Frankrike gick den nya rörelsen öfver till andra
land, och i Tyskland var det i synnerhet juristerna,
som togo diplomatiken om hand. Der utarbetade ock
arkivarien J. L. Walther sitt berömda »Lexicon
diplomaticum» (utgifvet, efter hans död, 1751 och
1756). Det innehåller i kopparstick tabeller öfver
de flesta under medeltiden brukade förkortningarna
samt ett antal skriftprof från olika århundraden
och är ännu i dag oöfverträftadt och oumbärligt. –
Efter franska revolutionen, som bortsopade så
många qvarlefvor äfven i rättsligt hänseende ifrån
medeltiden, förlorade diplomatiken i det mesta sitt
praktiska värde, för så vidt det gällde att på de
gamla urkunderna grunda rättsanspråk. Paleografien
skilde sig från densamma och framträdde som en egen
hjelpvetenskap till historien och arkivväsendet,
omfattad i vårt århundrade med ett växande intresse
och studerad vid särskilda institutioner, såsom
École des chartes i Paris (sedan 1821), Institut für
österreichische geschichtsforschung i Wien (sedan
1874), en Scuola superiore (sedan 1883) i Rom. Ämnet
föredrages för öfrigt vid de historiska seminarierna
i Tyskland, och i flerfaldiga praktverk belyses mer
eller mindre fullständigt skriftens utveckling (det
paleografiska sällskapets publikationer i England,
»Musée des archives de l’empire» och »Musée des
archives départementales» i Frankrike, »Monumenta
graphica medii aevi» i Österrike m. fl.). En
framställning af allt, som hör till medeltidens
skrift i afseende på material, behandlingssätt,
skrifvare o. s. v. ger Wattenbach i sitt arbete
»Das schriftwesen im mittelalter» (1871; 2:dra
uppl. 1875). En förträfflig handledning äfven för
studiet af urkundsskriften lemnar han i ofvan anförda
»Anleitung zur lateinischen palaeographie». Text- och
skriftprof för sjelfstudium har W. Arndt utgifvit
i »Schrifttafeln zum gebrauch bei vorlesungen und
zum selbstunterricht» (1874). Ett kortare, ofta
användt lexikon öfver förkortningar är fransmannen
Chassants »Dictionnaire des abbréviations latines
et françaises» (4:de uppl. 1876). – Den egentliga
diplomatiken, som dock alltjämt har flerfaldiga
beröringspunkter med paleografien, har numera tagit
till sin uppgift den kritiska undersökningen af
vigtigare urkundsgrupper i allt, som på något sätt
berör och belyser förfaringssättet vid urkunders
utfärdande. Äfven häråt egnas ett omfattande studium,
särskildt i Tyskland. I dess intresse förnämligast
är det, som det monumentala verket »Kaiserurkunden
in abbildungen» (sedan 1880) i Berlin utgifves af
H. v. Sybel och Th. Sickel. Såväl i paleografiens som
diplomatikens tjenst användes numera företrädesvis
ljustrycket, och man har lyckats derigenom
framställa de förträffligaste afbildningar. Prof
derpå ger äfven O. Posses »Die lehre von den
privaturkunden» (1887). – Hvad Sverige beträffar,
har verksamheten på dessa områden varit ringa,
och hvarken paleografi eller diplomatik ingår ännu
i universitetsstudierna. Den lärde fornforskaren
L. F. Rääf höll sitt inträdestal i Vitterhets
Hist. och Ant. akademien öfver »Beskaffenheten af
Sveriges offentliga handlingar under medeltiden»
(tryckt i nämnda Akademis handlingar, äldre serien,
XV). Facsimilen af texter åtfölja Schlyters upplagor
af Sveriges gamla lagar, Fornskriftsällskapets samling
och andra textpublikationer (äfven de två första
banden af »Svenskt diplomatarium»), och diplomatiska
undersökningar af enskilda urkunder hafva företagits
af bl. a. O. S. Rydberg i sammanhang med hans arbete
»Sverges traktater med främmande magter». Ett försök
att tillämpa den moderna paleografiens resultat på
urkundspublikationer har gjorts af E. Hildebrand i en
uppsats om »Äldre handskrifters återgifvande i tryck»
(»Hist. bibl.», 1878). A. M. A.         Ehd.

Paleolitiska perioden (af palaios, forntida, och
lithos, sten). Se Fornkunskap.

Paleologerna. Se Palailogerna.

Paleontologi (af Grek. palaios, forntida, on,
väsende, varelse, och logos, lära), läran om de
forntida (utdöda) varelserna, försteningslära,
vetenskapen om de utdöda formerna inom djur- och
växtverlderi. – 1. Zoopaleontologi l. paleozoologi
(af Grek. zoon, djur) är zoologien tillämpad
på de fossila djurformerna. Enär af dessa sällan
någonting annat än de fasta delarna finnes i behåll
(de djurgrupper, som sakna dylika delar, förekomma
derför i regeln alldeles icke i fossilt tillstånd)
samt emedan dessa fasta delar måste tolkas efter den
kännedom man eger om motsvarande lefvande former,
är en noggrannare kunskap om de fossila formerna
omöjlig, om man uraktlåter att taga hänsyn till de
lefvande, likasom ock å andra sidan den zoologi,
som behandlar endast den nu lefvande faunan, blir
högst ofullständig. Fastän således paleozoologien ej
kan anses som en fullt sjelfstäridig vetenskap, kan
det dock vara lämpligt att bibehålla denna benämning
for förflutna jordperioders fauna l. »lethaea»,
såsom man förr stundom brukade kalla den fossila
faunan och floran. I äldre tider betecknades fossilen
genom ändelsen -ites eller -lites (af Grek. lithos,
sten) till slägtnamnet, t. ex. Pectinites, Echinites
o. s. v. Denna beteckning nyttjas numera ej, när
den fossila formen öfverensstämmer med det lefvande
slägtet. Utom med de verkliga lemningarna af djur
sysselsätter paleozoologien sig också med de spår
o. dyl. (se t. ex. fig. i art. Chirotherium), som
genom djur åstadkommits på den gamla hafsbottnen
och ganska ofta äro väl bibehållna, ehuru det ofta
nog stöter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free