- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
595-596

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleontologi. 1. Zoopaleontologi l. paleozoologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på svårigheter att med full bestämdhet afgöra hvilka
djur frambragt dessa spår. – Paleozoologien
kan betraktas från tvänne olika synpunkter,
näml. den systematisk-zoologiska och den
stratigrafisk-geologiska. I förra fallet har den
till uppgift att så noggrant som möjligt utreda de
fossila formernas alla strukturförhållanden, bestämma
deras plats i det zoologiska systemet samt derigenom
ock deras slägtskapsförhållanden till andra såväl
lefvande som utdöda former. I detta afseende har
den stort inflytande på zoologien genom att påvisa
utdöda mellanformer mellan numera helt och hållet
skilda grupper och bidrager sålunda väsentligt till
fullständigande af det zoologiska systemet. Sedd
ur den andra synpunkten, sträfvar paleozoologien
att så fullständigt, som omständigheterna medgifva,
redogöra för faunan under hvarje gifven era, period,
epok eller tidsålder af jordens utvecklingshistoria;
och den lär oss derigenom känna de förändringar, som
faunan under tidernas lopp undergått, för så vidt den
till följd af de paleontologiska öfverlemningarnas
bristfällighet kan läras. Dervid fäster den vigt
äfven vid formernas utbredning i rummet och lemnar
vigtiga upplysningar med afseende på fördelningen af
land och haf, djurgeografiska provinser m. m.

Redan flere af de gamle grekiske filosoferna
(t. ex. Xenofanes från Kolofon 569 f. Kr.) kände
till förekomsten af fossil (fiskar i stenbrotten
vid Syrakusai och på Paros) och tolkade dem såsom
i jordskorpan bevarade rester af verkliga djur,
hvilka förr lefvat i hafvet och blifvit begrafna
i de aflagringar, som bildats på den dåvarande
hafsbottnen. Aristoteles förnekade deremot, att
fossilen verkligen tillhört fordom lefvande djur, och
höll före, att de ej voro af organiskt ursprung. På
grund af det stora inflytande Aristpteles’ läror
hade ansågos i allmänhet fossilen under medeltiden
och långt in i nyare tiden såsom »lusus naturae»,
en naturens lek. De kallades vanligen »lapides
figurati», figurstenar, och ansågos uppkomna genom
stjernornas inflytande, genom en i jorden inneboende
»vis plastica» eller »materia pinguis» o. s. v. Det
var först under renaissancen och hufvudsakligen uti
Italien, som deras organiska ursprung bevisades. Den
store målaren Lionardo da Vinci (1452–1519),
den franske fajanskonstnären Bernard Palissy
(d. omkr. 1590), Fabio Colonna (början af 1600-talet)
m. fl. hade visserligen, tvärt emot hvad som då lärdes
från universitetens lärostolar, der Aristoteles’
läror herskade, visat, att fossilen (lapides figurati)
voro de i jorden inbäddade hårdare delarna af djur,
som under föregående jordperioder lefvat i hafvet
eller i sött vatten, och påpekat öfverensstämmelsen
mellan fossila och lefvande former, men det var dock
först genom Stenos (d. 1686) undersökningar, som denna
sanning kan anses blifvit fastställd. Från slutet af
1500-talet upptogos såväl uti Italien som annanstädes
äfven fossil bland de samlingar af naturföremål och
konstsaker, som då sammanfördes både i offentliga och
i enskilda museer och konstkabinett. Öfver flere af
dessa museer utgåfvos illustrerade
arbeten, omfattande äfven fossilen. Här må nämnas
»Metallotheca vaticana» (slutet af 1500-talet;
tr. först 1719), »Museum metallicum» i Bologna (1640),
»Museum wormianum» i Köpenhamn (1655) och Luidius’
(Lhwyds) »Lithophylacii britannici iconographia»
(1699). Senare egnades hela stora verk uteslutande åt
fossil. Det vigtigaste är af Knorr och Walch: »Die
naturgeschichte der versteinerungen» (1755–1773).

Sedan fossilens verkliga natur erkänts, uppstod frågan
huru de hafva kommit till de ställen, der vi nu finna
dem; och ehuru denna fråga redan riktigt utredts
af åtskilliga bland de förut nämnde författarna och
andra, förflöt dock nära ett århundrade, innan dessas
åsigter vunno allmänt erkännande. Den annars högt
förtjente Woodward uppställde nämligen 1695 den läran
att fossilen, hvilkas organiska natur han riktigt
insåg, hade erhållit sitt nuvarande läge genom den
af Mose omtalade stora floden (»syndafloden»). Denna
åsigt, som ungefär samtidigt framställdes äfven
af Burnet, omfattades genast lifligt, ehuru många
påvisade, att fossilen ingalunda kunde tillhöra en
enda fauna och ej häller kunnat få sitt nuvarande
läge genom en hastigt öfvergående öfversvämning,
utan att de voro resultatet af faunans successiva
utveckling under olika jordperioder, och att olika
lager innehöllo olika fossil. Af den omständigheten
att lemningar af stora sköldpaddor finnas i hvad vi
nu kalla Purbeckbildningarna i södra England drog
Hooke (d. 1703) den slutsatsen att ett tropiskt
klimat måste herskat då dessa djur lefde derstädes,
och samme forskare antydde äfven förekomsten af
t. o. m. utdöda djurarter. De äldre författarna
hade ej fullt klart för sig huruvida de fossila
formerna vore fullständigt utdöda eller lefde någon
annanstädes; och genom Guettards fynd (1756) af
en lefvande Pentacrinus väcktes hoppet att kunna
i ännu ej utforskade delar af oceanen och jorden
finna äfven sådana former, för hvilka man dittills
ej känt lefvande motsvarigheter. Först genom de
storartade undersökningar, som Cuvier (1769–1832),
paleozoologiens grundläggare, verkställde,
hufvudsakligen öfver de fossila däggdjuren i
Parisbäckenet, kan det anses till fullo bevisadt,
icke blott att utdöda arter finnas, utan ock att af de
fossila formerna endast ett jämförelsevis ringa fåtal
(de yngsta) öfverensstämmer med nu lefvande arter,
under det att den vida större delen af arterna,
ja många slägten, familjer, grupper och ordningar
äro h. o. h. utdöda, och att en fauna företer dess
större afvikelser från den nu lefvande, ju äldre
den är. Detta gäller icke endast om däggdjuren,
hvilka äro jämförelsevis sällsynta som fossila, utan
om alla djurgrupper, ehuru de olika grupperna kunna
hafva en mycket olika utbredning i tid, i det att
t. ex. Lingula och Nautilus finnas i alla geologiska
system och lefva ännu, under det att graptoliterna
finnas endast i silursystemet, rudisterna i
kritsystemet, nummuliterna i tertiärsystemets äldre
afdelning. I allmänhet äro de lägre stående formerna
mera långlifvade än de högre, och sötvattensformerna
synas hafva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free