- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
597-598

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleontologi. 1. Zoopaleontologi l. paleozoologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

undergått färre förändringar än de marina. Cuvier
tillkommer ock äran att hafva uppställt den
s. k. korrelationslagen, genom hvilken det är möjligt
att i många fall af ofullständiga lemningar med hög
grad af sannolikhet draga slutsatser om de delar,
som saknas, och ofta af de i jordlagren bevarade hårda
delarna rekonstruera djuret i dess helhet. Om Cuvier
förnämligast tillämpade sin teori på däggdjuren,
har den dock såväl af honom som af andra forskare
användts äfven på öfriga djurgrupper. De fossila
fiskarna blefvo föremål för en behandling, liknande
Cuviers af däggdjuren, af L. Agassiz 1833–42.

Ehuru Werners geologiska system fäste föga vigt
vid fossilen, hafva dessa dock, jämte sin rent
zoologiska betydelse, äfven en annan. näml. den
att karakterisera de olika tidskiftena af jordens
utvecklingshistoria. Denna deras betydelse
framhölls kraftigt af William Smith (d. 1839)
och Alex. Brongniart (d. 1847) och har ytterligare
utbildats af en mängd författare, hvarigenom
kännedomen om faunan i de olika perioder och dessas
underafdelningar, i hvilka jordens utvecklingshistoria
brukar indelas, i högst väsentlig mån ökats. Under
1800-talets förra del ansågo geologerna i allmänhet,
att hvarje period, ja stundom hvarje underafdelning
af en sådan, skildes från såväl föregående som
efterföljande genom en hela jorden omfattande
revolution, genom hvilken äfven den då lefvande faunan
förstördes, hvarefter en helt ny sådan skapades vid
hvarje ny periods början. Dessa åsigter funno sitt
mest glänsande uttryck i Cuviers »Discours sur les
révolutions de la surface du globe» (1812). Lyell
(d. 1875) m. fl. hade redan segerrikt bekämpat
dessa åsigter; och hufvudsakligen genom inflytande af
Darwins läror – evolution i st. f. revolution – anser
man nu, att efter det organiska lifvets uppträdande på
jorden aldrig något fullständigt tillintetgörande af
detsamma egt rum, utan att det småningom utvecklat
sig till allt större mångfald och i allt rikare
former. Under det geologiska arbetets fortgång visade
sig alltmer, att de skarpa gränserna mellan de först
urskilda geologiska formationerna eller systemen
till en väsentlig del bero på luckor i lagerföljden
inom de trakter, der samma system först bestämdes,
och att dessa luckor på andra områden ersattes af
bildningar, hvilkas faunor sammanlänkade de skenbart
så skarpt åtskilda leden. I andra fall bero dessa
skarpa gränser derpå att ändrade fysiska förhållanden
medförde invandring af en ny fauna, under det att den
gamla, alltjämt fortlefvande, drog till trakter, som
voro mera lämpade för hennes lifsvilkor. Icke minst
genom studiet af dylika mellanbildningar har det
visat sig, att det stratigrafisk-geologiska schema,
som uppstälts på grund af förhållandena i mellersta
Europa, i sina detaljer är lokalt och konventionelt,
ehuru det i sina stora drag låter tillämpa sig
öfverallt och faunans utveckling öfverallt har gått
i samma riktning. Just på grund af denna faunans
utveckling, så att en en gång utdöd djurgrupp ej har
lefvat upp igen, äro de paleontologiska karaktererna
af så stor
stratigrafisk-geologisk vigt för åldersbestämningen i motsats till
de petrografiska. Dessa indelningar i geologiska
system o. dyl. hafva gjorts hufvudsakligen med
hänsyn till faunan, under det att det för visso
skulle blifvit annorlunda, om hufvudvigten fästs vid
florans förändringar. Faunan i hvarje period utgöres
sålunda af de direkta, mer eller mindre förändrade
afkomlingarna i den föregående, och kännedomen om den
nutida faunan blir ock ofullständig, om man ej tager
i betraktande äfven närmast föregående och hennes
sammanhang med denna. Flere djurgruppers nuvarande
egendomliga utbredning kan ock förklaras endast ur
deras härstamning från äldre typer, hvilka i de flesta
fall under förflutna tider haft en vidsträcktare
geografisk utbredning än nu. Ur studiet af de fossila
djurens utbredning kunna visserligen stundom vigtiga
slutsatser med afseende på forna klimat dragas, men
i detta afseende lemna dock de fossila växterna vida
bättre resultat.

I Sverige har paleozoologien gamla anor, i det att
särskildt Gotlands, men äfven andra provinsers,
fossil tidigt ådrogo sig uppmärksamhet. En ammonit
från Skåne afbildas i det förut omnämnda »Museum
wormianum». Magnus von Bromell (d. 1731) afbildade
och beskref ganska många fossil, företrädesvis
från Gotland, och Kilian Stobaeus hufvudsakligen
kritfossil från Skåne, under det att Linné
egnade äfven fossilen tillbörlig uppmärksamhet
särskildt i »Corallia balthica» och »Museum
tessinianurn». Gvllenhaal studerade cystidéerna,
och A. J. Retzius påvisade sammanhanget mellan
den s. k. Nummulm brattenburgensis och det lefvande
brachiopodslägtet Crania. 1821 lemnade Wahlenberg
en öfversigt öfver då kända svenska fossil och
redogjorde för deras utbredning. Dalman författade
utmärkta monografier öfver trilobiterna (af honom
kallade palaeader) och terebratuliterna, Nilsson
beskref svenska kritbildningarnas mollusker (1827),
Höganäsbildningens fauna, kritsystemets vertebrater
samt torfmossarnas fossila fauna, under det att
Hisinger hufvudsakligen studerade Gotlands fossil,
men i samlingsverket »Lethaea suecica» (1837–41)
upptog alla från Sverige då kända fossil. Angelin
påbörjade en storartadt planlagd, men tyvärr ej
afslutad, monografi öfver Skandinaviens siluriska
krustacéer; hans arbeten öfver crinoidéerna
och »Fragmenta silurica» hafva efter hans död
kompletterats och utgifvits af G. Lindström och
S. Lovén. I senare tider hafva silursystemets
fossil hufvudsakligen bearbetats af Lindström
(Gotlands brachiopoder, koraller, gastropoder m. m.),
Linnarsson (trilobiter, graptoliter), Tullberg (Skånes
graptoliter, ej afslutade), Törnqvist (graptoliter,
Dalarnas trilobiter), Holm (graptoliter, illaenider),
under det att Nathorst utredt den ordningsföljd, i
hvilken primordialfaunans trilobiter uppträda. De
mesozoiska bildningarnas fauna har behandlats
hufvudsakligen af Lundgren och Moberg. – Bland
danska arbetare inom paleontologiens område må nämnas
Brünnich (d. 1827) och Steenstrup, hvilken grundligt
undersökt torfmossarnas och den med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free