Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleontologi. 1. Zoopaleontologi l. paleozoologi - Paleontologi. 2. Paleofytologi, fytopaleontologi, paleobotanik l. växtpaleontologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stenålderns menniska samtida faunan. I Norge märkas
M. Sars (d. 1869) och C. P. B. Boeck (d. 1877), hvilka
beskrifvit flere trilobiter, samt Kjerulf och Brögger,
hvilka bearbetat Norges silurfauna.
2. Paleofytologi, fytopaleontologi (af Grek. fyton,
växt), paleobotanik l. växtpaleontologi, vetenskapen
om forntidens växter, skildes förut icke från
paleozoologien och har först under innevarande
århundrade utvecklat sig såsom en sjelfständig
vetenskap. Under 13:de årh. omnämnes första gången
stenvandladt trä af Albertus Magnus. Men märkligt
nog beskrifvas bladaftryck först långt senare, då
Lhwyd (se sp 596) 1699 jämförde sådana från Englands
stenkolslager med blad af nutida ormbunkar. Vid
ingången af 18:de årh. sysselsatte Scheuchzer sig
med fossila växter, och han var på samma gång den
förste, som ådagalade, att de s. k. dendriterna (se
d. o.), hvilka dittills ansetts för fossila mossor,
endast voro oorganiska mineralinfiltrationer. Från
den tiden må äfven nämnas Volkmann, som beskref
stenkolsväxter från Schlesien och dervid uttalade
den meningen att en del af dem motsvarade exotiska
former, medan deremot andra voro helt och hållet
utdöda. Dessa åsigter hade förfäktats äfven af
Scheuchzer och Leibniz och omfattades samtidigt äfven
af Jussieu. Jämväl Em. Swedenborg beskref vid denna
tid några fossila växter från Chartreux och tolkade
en del af dem riktigt såsom blad af ormbunkar. Från
midten af århundradet finnas vidare arbeten af Lehmann
och Schulze i Tyskland samt af Mendez da Costa och
Parsons i England, från århundradets senare hälft af
Walch i Tyskland. Sedan man äntligen frigjort sig
från de dogmatiska meningarna om fossilens samband
med »syndafloden», intogs en mera vetenskaplig
ståndpunkt af v. Schlotheim i ett vigtigt arbete
öfver fossila växter (1804). Grefve von Sternberg
(»Versuch einer geognost. botan. darstellung der
flora der vorwelt», 1820–32) var den förste, som för
de fossila växterna följde samma system som för de
lefvande, och ett år senare började Ad. Brongniart
sina epokgörande studier. Hans största arbete
är »Histoire des végétaux fossiles» (1828–47,
ofullb.), och med de båda sistnämnda forskarnas
arbeten kan växtpaleontologien anses hafva tagit
en mera sjelfständig och vetenskaplig riktning. Vid
denna tid började man sysselsätta sig äfven med de
fossila stammarnas mikroskopiska byggnad. Såsom de
förste arbetarna på detta område må nämnas Sprengel,
Cotta, Witham, Brongniart och Corda, senare Göppert,
Unger och Binney, i våra dagar i synnerhet Williamson
i England, B. Renault i Frankrike samt A. Schenk och
grefve H. zu Solms-Laubach i Tyskland.
1869–74 utkom Schimpers omfattande arbete »Traité
de paléontologie végétale», hvilket innehåller
redogörelse för alla dittills beskrifna växtfossil,
och hvilket lemnar en utmärkt öfversigt öfver
växtpaleontologiens dåvarande ställning. Bland
senare verk af detta slag må nämnas afdelningen
»Palaeophytologie» i Zittels »Handbuch der
palaeontologie» (se nedan) samt arbeten af Renault
(1881–85) och
Solms-Laubach (1887). Växtpaleontologien har äfven
riktats med en mängd monografier öfver olika
lands, lokalers eller geologiska systems fossila
floror (för Sverige gjordes början redan 1820 af
Sv. Nilsson med beskrifningar af växtfossil från
några trakter i Skåne). 1831–34 utgafvo Lindley och
Hutton »Fossil flora of Great Britain». Europas
äldsta landflora (devon och äldsta stenkol)
har behandlats af bl. a. Göppert, Nord-Amerikas
devoniska flora af Dawson. Stenkolsperiodens
vegetation har i vår verldsdel förnämligast
beskrifvits af bl. a. Göppert, Geinitz, Schimper,
K. och O. Feistmantel, på sista tiden i synnerhet
af Stur och Weiss i Tyskland, Heer i Schweiz,
Grand’ Eury, Renault och R. Zeiller i Frankrike,
Schmalhausen i Ryssland, Williamson, Binney,
Carruthers och Kidston i England. Nord-Amerikas
stenkolsväxter hafva i början af 1800-talet
behandlats af Steinhauer, i våra dagar företrädesvis
af L. Lesquereux och Dawson. Den permiska tidens
flora känner man genom Göppert, Geinitz, Heer,
Solms-Laubach och Schmalhausen i Europa samt Fontaine
i Nord-Amerika. Trias-periodens europeiska flora
har beskrifvits af bl. a. Schimper, Schenk, Heer och
Stur, den amerikanska af Fontaine. Indiens mesozoiska
flora, som började utgifvas af Oldham och Morris, har
sedermera afslutats af O. Feistmantel. Den rätiska
tidens flora har behandlats i synnerhet af Schenk
och A. G. Nathorst. Juraperiodens vegetation är
bekant företrädesvis genom arbeten af de Saporta,
A. de Zigno, Schmalhausen, Schenk, Carruthers
och Heer, hvilken sistnämnde beskrifvit äfven det
arktiska områdets juraflora. Europas kritfloror
hafva bearbetats af Heer, Velenovsky, Hosius och
van der Marck, Amerikas af Lesquereux, Grönlands af
Heer. – Ända till 1840 hade man föga sysselsatt sig
med tertiära växtfossil, men genom en mängd vigtiga
arbeten öfver Österrikes tertiärfloror banade
Unger vägen för kännedom om den tertiära periodens
vegetation. Epokgörande blef Heers stora arbete
»Flora tertiaria Helvetiae» (1855–59). Frankrikes
tertiära floror beskrefvos af de Saporta, Italiens
af Massalongp, Österrikes af Ettingshausen, Tysklands
af bl. a. Weber, Ludwig, Heer och Göppert, hvilken
sistnämnde i förening med A. Menge behandlade de i
bernstenen inneslutna växtlemningarna. En vigtig
fortsättning af detta arbete har på sista tiden
utgifvits af Conwentz. Särskildt må nämnas Heers
omfattande arbete »Flora fossilis arctica» (7 vol.,
1868–83), hvilket utöfvat ett stort inflytande
bl. a. på åsigterna om jordens forna klimat. Amerikas
tertiärfloror hafva behandlats af Lesquereux,
Australiens af Ettingshausen, de ostindiska öarnas
af Göppert, Heer och Geyler, Japans af Nathorst. –
Qvartärperiodens fossila flora har varit föremål för
undersökningar af Heer, Nathorst, Reid m. fl.
Då växtfossilen äro så bevarade, att deras
mikroskopiska byggnad kan undersökas, har forskaren i
allmänhet att förfara på samma sätt, som om det gällde
nutida växter, dock med ständig erinran derom att
han ej får vänta sig en fullständig öfverensstämmelse i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
