- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
601-602

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleontologi. 2. Paleofytologi, fytopaleontologi, paleobotanik l. växtpaleontologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

byggnadsplanen hos båda. Från ju äldre period ett fossil
härstammar, dess större afvikelser kan man a
priori vänta. Ett förbiseende deraf kan leda
till mycket oriktiga slutsatser. Sålunda har den
franska skolans ihärdiga fasthållande vid den
förutfattade meningen att en verklig vedzon kan
förekomma endast hos fanerogama växter utöfvat
ett mycket menligt inflytande på vår kännedom
om stenkolsväxternas inre struktur. Nu är det
emellertid ådagalagdt, att en sådan vedzon var för
handen hos såväl stenkolsperiodens lykopodiacéer
som dess eqvisetacéer. De fossila växternas inre
byggnad är dock relativt sällan bibehållen; och
der denna saknas, är paleontologen helt och hållet
hänvisad till växternas rent yttre former. Härvid
möter den svårigheten att reproduktionsorganen,
hvilka för bestämningen af växternas systematiska
plats äro de afgörande, antingen icke eller endast
dåligt äro bevarade, hvarjämte de i de allra
flesta fall träffas isolerade och ej i förening
med den växt de tillhört. Denna omständighet gör
växtpaleontologens arbeten särdeles vanskliga, i
synnerhet för vissa grupper. För ormbunkarna gestalta
sig förhållandena bäst, ty det är alltid förr eller
senare utsigt att träffa deras sporbärande blad,
på hvilka en säker kännedom om deras systematiska
ställning kan grundas. De fossila ormbunkar, af
hvilka endast sterila blad äro kända, hafva deremot
i botaniskt hänseende föga värde. Exempel derpå
lemna stenkolsperiodens ormbunkar, hvilka till
en början, på grund af bladbyggnaden, jämfördes
med snart sagdt alla andra familjer, utom just
den (marattiacéerna), som flertalet af desamma
sedermera visat sig tillhöra. Lykopodiacéernas
fruktsättningar träffas tämligen ofta i förening med
stammen eller grenen; mindre ofta är detta fallet
med eqvisetacéernas. Äfven hos åtskilliga fossila
barrträd är sådant icke ovanligt, medan det deremot
hos andra icke, hos cykadéerna endast ytterligt
sällan förekommer. Hos de angiosperma fanerogamerna
är det äfven regel att reproduktionsorganen förekomma
endast isolerade. Under sådana förhållanden måste
växtpaleontologen arbeta efter en helt annan metod
än botanisten. Han är nämligen nödsakad att behandla
hvarje del af växten för sig och för dessa delar
uppställa särskilda slägtnamn, tills ett lyckligt
fynd kan på ett eller annat sätt ådagalägga de olika
delarnas sammanhörighet. Så egendomlig denna metod än
må synas, är den dock den enda rätta, ty paleontologen
bör i fråga om ett fossil säga endast så mycket, som
han derom verkligen vet, och sålunda icke antaga någon
sammanhörighet mellan de olika organen, förr än den
kunnat på ett eller annat sätt konstateras. Det var
med full insigt derom, som Brongniart för ormbunkarna
uppställde de uteslutande på nerveringen grundade och
derför provisoriska slägtena Pecopteris, Sphenopteris
etc., hvilkas rol är slutad, så snart man kunnat föra
de olika arterna till på reproduktionsorganen grundade
slägten. I fråga om de fossila dikotyledonerna, för
hvilkas bestämning man är hänvisad hufvudsakligen till
bladen, har man länge trott sig i dessas nervering
finna karakterer, hvilka för slägtbestämning skulle hafva
giltighet, äfven, då reproduktionsorganen icke
äro kända, och i konseqvens dermed har man i
allmänhet fört ett fossilt blad till det slägte,
inom hvilket man funnit större eller mindre
likhet med detsamma. Denna metod lider dock af två
väsentliga fel: den förutsätter för det första,
att man kunnat jämföra alla nutida växters blad,
hvilket är omöjligt, för det andra, att de forntida
växterna visat en mindre variationsförmåga än
de nutida, under det att snarare motsatsen torde
hafva egt rum. I sjelfva verket visar erfarenheten,
att å ena sidan bladen hos olika arter inom ett
och samma slägte kunna vara byggda efter ytterligt
afvikande plan, medan å den andra blad af växter,
som tillhöra vidt skilda familjer, kunna med
hvarandra mycket nära öfverensstämma. Metodens
orimlighet framgår för öfrigt redan deraf att man
genom att strängt vidhålla densamma kommit derhän,
att äfven flertalet af de äldsta kända dikotyledonerna
blifvit fördt till samtida slägten. Också har man
på sista tiden föreslagit att – i stället för att
utan vidare blott på grund af en viss likhet i
form och nervering föra ett blad till ett samtida
slägte – bilda egna slägtnamn för de fossila bladen
genom att förena det nutida slägtets namn med den
latiniserade ändelsen -phyllum (af Grek. fyllon,
blad). Namnet Magnoliphyllum säger sålunda blott,
att det är fråga om ett magnolia-liknande blad,
som möjligen också kan höra till Magnolia, ehuru
detta ej är afgjordt, medan användandet af det
senare namnet deremot skulle afgifva en försäkran,
som enligt hittills följd metod ingalunda behöfver
vara pålitlig. Dessa sammansatta namn äro för öfrigt
endast provisoriska, afsedda att gälla så länge,
tills man erhåller säker kännedom om det slägte,
hvartill bladet hör. Metodens förnämsta brist ligger i
svårigheten att bestämma när sådana sammansättningar
som de anförda skola upphöra att användas. Ju
närmare man kommer nutiden, dess större utsigt
är naturligtvis för handen att fossila blad skola
höra till ännu lefvande slägten. Regeln är dervid,
att i alla tvifvelaktiga fall bör sammansättningen
med -phyllum användas.

De svårigheter, hvilka
växtpaleontologien haft att bekämpa, hafva efter hand
blifvit alltmera öfvervunna, och denna vetenskap
står nu på säker grund. Vår kännedom om forntidens
växter är emellertid för växtrikets olika afdelningar
mycket olika. Alger, svampar, lafvar och mossor äro i
fossilt tillstånd föga kända. De förstnämnda egna sig
icke väl att i fossilt tillstånd bevaras; och när de
verkligen förekomma såsom aftryck, kunna icke de för
systematiken vigtigaste organen tillgodogöras. Nästan
endast de alger, som till större eller mindre del
utgöras af fasta (kalk- eller kisel-) delar, och
hvilkas mikroskopiska byggnad kan iakttagas, göra
härifrån undantag. Men sådana äro ej funna längre
tillbaka i tiden än i kritan, och om den föregående
tidens algvegetation vet man derför i systematiskt
hänseende så godt som intet. Af svampar äro endast
parasitiska kända, mest bladsvampar, och äfven för
dem gäller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free