Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palinurus l. Palinurum, en udde på kusten af det syditaliska landskapet Lukanien - Palinurus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbi denna udde somnade vid rodret och
störtade i hafvet, hvarefter han vid försöket
att rädda sig på den närbelägna kusten dödades
af infödingarna. Udden heter ännu Capo Palinuro.
A. M. A.
Palinurus Fabr., zool., ett slägte af
fam. Palinuridae af de långstjertade tiofotingarnas
(Decapoda macroura) underordning och skalkräftornas
(Podophthalmata) ordning bland kräftdjuren
(Crustacea). Till slägtet räknas omkr. 15 arter,
af hvilka P. vulgaris Latr. (Fr. langouste,
Ital. agusta, ragosta, af det fornromerska namnet
locusta). Till kroppsform och storlek påminner
langusten om hummern, men skiljes från denne
bl. a. genom saknaden af de stora knipklorna på första
benparet samt jämförelsevis gröfre och längre öfre
antenner. Längden går till omkr. 40 cm. Färgen är
blårödaktig, med gula taggar och fläckar. Langusten
tillhör hafven vid Europas vestra och södra kuster
och motsvarar der i viss mån hummern, för hvilken han
dock står tillbaka i fråga om välsmakande kött. Han
är emellertid föremål för särskildt, ej obetydligt
fiske. Under sin utveckling genomgår han åtskilliga
förvandlingar och har i ett utvecklingsstadium räknats
såsom ett särskildt slägte, Phyllosoma. R. L.
Palisanderträ. Se Jacaranda.
Palissad (Fr. palissade, af Lat. palus, påle),
befästningsk., skanspåle; pålverk, ett stormhinder,
som utgöres af en rad i marken nedgräfda, upptill
tillspetsade pålar, som ställas bredvid hvarandra
med några centimeters mellanrum och förenas genom
en eller flere tvärslåar. Palissader anbringas i
grafvar eller förgrafvar i skydd för fiendens eld,
af hvilken de eljest snart skulle förstöras. De
ställas antingen upprätt på sjelfva grafbottnen –
vid innerbranten, om grafven är flankerad, eljest
nära ytterbranten – och göras då vanligen manshöga,
eller ock lutande vid någon af grafbranterna, då de
äfven kallas vallnålar eller stormpålar. De äro ett
godt stormhinder, men besvärliga att uppsätta. –
Palissader kunna jämväl ingå i en sjöfästnings
stängsellinier. Se vidare Fästning.
Palissadmask. Se Strongylus.
Palisse l. Palice [-li’s], Jacques de Chabannes,
seigneur de la P. Se Dumboms lefverne.
Palissot de Montenoy [-så dö mångtönåa’], Charles,
fransk skald, f. 1730, d. 1814 såsom föreståndare
för Mazarin-biblioteket (Paris), uppträdde först med
skådespel och sökte sedan väcka uppmärksamhet genom
att förlöjliga Rousseau (i lustspelet Le cercle)
och anfalla encyklopedisterna: i Petites lettres
contre de grands philosophes (1757) samt i komedien
Les philosophes (1760). De angripne hämnades med en
mängd epigram och satirer. I dikten La Dunciade, ou
la guerre des sots (1764 o. f., 10 sånger) gisslade
P. allt medeltidsaktigt i samhället. Hans poem äro
korrekta, men sakna individuel färg. Hans mest kända
prosaskrift är det ganska ytliga arbetet Mémoire
pour servir à l’histoire de la littératur e française
(1771, flere uppl.), i hvilket han partiskt bedömer i
synnerhet de lefvande författarna. P. utgaf Voltaires,
Boileaus och P. Corneilles arbeten. Hans egna Oeuvres
utkommo 1809, i 6 bd.
Palissy [-si’], Bernard, fransk fajanskonstnär och
naturforskare, föddes omkr. 1510 i Chapelle-Biron
(dep. Lot-et-Garonne). Sedan han inhemtat
emaljeringskonstens och glasmåleriets grunder,
begaf han sig, enligt tidens sed, ut på vandring
och slog sig sedermera (1539) ned i den lilla
staden Saintes vid Charente för att der utöfva sitt
yrke. Ett kärl af italiensk eller spansk fajans
kom der händelsevis i hans väg. Dess hvita glasyr
uppväckte hans lifliga beundran, och han beslöt att
utforska denna tekniks hemlighet. Det ena försöket
efter det andra misslyckades. Han tillsatte alla
sina tillgångar samt måste lida både nöd och smälek;
men han förlorade dock ej sitt mål ur sigte, och
efter 16 år kröntes slutligen hans sträfvan med
framgång. Hans fajans blef känd och omtyckt, och
sjelf vann han i konnetabeln Anne de Montmorency en
inflytelserik beskyddare. Efter några år hörsammade
P. en kallelse till Paris, der han blef föreståndare
för en verkstad, som på enkedrottning Katarinas
af Medici initiativ upprättades på den plats,
der Tuileriepalatset sedermera reste sig, och der
lergodstillverkning af ålder bedrifvits (tuilerie
betyder tegelbruk). Samtidigt höll han föreläsningar i
vissa grenar af naturkunskap, anställde fysikaliska
experiment och utvecklade öfver hufvud under en
följd af år en mångsidig verksamhet. Ifrig hugenott,
skyddades han i det längsta af sina mäktiga vänner
under de blodiga religionsstrider, som vid denna tid
rasade i Frankrike. Men 1588 insattes han likväl på
Bastiljen – som det påstås för att vara i säkerhet
för sina ofördragsamma trosfienders förföljelser –,
och der slutade han 1589 (eller 1590) sitt verksamma
lif. P. är en af Frankrikes märkligaste personligheter
under renaissanceperioden, lika utmärkt genom sina
allmänt menskliga egenskaper som genom sina tekniska
och naturhistoriska insigter samt sin konstnärliga
originalitet. I sin skrift L’art de terre har han
lemnat en naiv och i många afseenden intressant
sjelfbiografi. Flere hans iakttagelser på naturlärans
område, t. ex. angående vattnets rörelse, hafva
bekräftats af senare tiders forskning.
Palissy-fajanserna tillhöra den europeiska keramikens
egendomligaste och mest fulländade arbeten. Gemensamma
drag för de sinsemellan ganska olika tillverkningarna
äro orneringen med relief och i färger, bland hvilka
blått, gult och grått äro de öfvervägande (jämte dem
grönt, violett, brunt och hvitt), samt den skäckiga,
om sköldpadd påminnande emaljen på baksidan. Föremålen
utgöras af fat, skålar, bäcken, korgar, kannor,
vaser, men äfven ljusstakar, bläckhorn, rökelsekärl
o. dyl. Mest berömda äro de s. k. rustiques figulines
(landtligt, d. v. s. med naturmotiv prydt, lergods),
fat, skålar, kannor o. s. v., prydda med afbildningar
i relief och färger af smådjur (ormar, ödlor, kräftor,
musslor m. m.) jämte blad och blommor, allt formadt
direkt efter naturen. I en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
