Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palinurus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
renaissancehärmning af den antika teatern, delvis
efter Vitruvins, men med tillägg af modern art, såsom
t. ex. i bakgrunden en arkitektur i 3 våningar och
5 perspektiviska gator, som ledde ned till scenen. –
Såsom uppbyggare af enskilda palats slöt P. sig till
Bramante och hade i vissa hänseenden som närmaste
föregångare Giulio Romano i Mantua. Han höll i
det närmaste fast vid, att för palats endast en
ordning skulle användas i pilastrar, halfkolonner
eller fristående kolonner, vare sig dessa utgjorde
omfattning till en eller till två rader fönster,
hvarvid jordvåningen behandlades som basis med kraftig
rustik. Så är förhållandet i Pal. Tiene (1556), det
skönaste i denna grupp, med endast en rad fönster
mellan pilastrarna, i Pal. Valmarana (1566), med
2 fönsterrader och en tredje ofvanför i attikan,
samt i det hus, hvilket anses vara mästarens eget
(1566), m. fl. Två ordningar öfver hvarandra hafva
endast Pal. Barbarano (1570), hans rikast dekorerade
byggnad, och Pal. Chieragati (före 1566), en af
hans vackraste arkitektoniska tankar, med lätta
pelaregallerier i bägge våningarna. – Bland hans
villor, af hvilka en mängd finnes i trakten omkring
Vicenza, är La Rotonda den mest berömda (en fyrkantig
byggnad, inneslutande en rund midtdel med ofvanifrån
upplyst kupol och från alla fyra sidorna tillgänglig
medelst breda trappor, som föra upp till joniska
tempelfronter). – Äfven i sina kyrkobyggnader,
hvilka befinna sig i Venezia, fasthöll P. för
fasaden en enda pelareordning, icke två, som den
äldre renaissancen brukat, hvarigenom gafveln öfver
pelarna kom till sitt rätta värde och en viss likhet
med antika tempelfronter eftersträfvades, ehuru
fasaden på samma gång förlorade all betydelse såsom
arkitektoniskt uttryck för den inre organisationen
af byggnaden. I det inre är för öfrigt anordningen
alltid harmonisk och imponerande samt verkar endast
genom formen utan förgyllning och färg. Till dessa
kyrkor höra S. Giorgio Maggiore (från 1560),
särskildt med sitt tillhörande kloster berömd som
pittoresk grupp, och Il Redentore (1577), hans
fullkomligaste kyrkobyggnad. – P:s förnämsta arbete
som författare är I quattro libri dell’ architettura
(Venezia 1570, ytterst sällsynt upplaga; sedan
omtryckt flere gånger och öfvers. till franska,
engelska, spanska och tyska). C. R. N.
Palladium (Grek. paladion) kallades hos forntidens greker och
romare en helig bild af gudinnan Pallas (Athene,
Minerva), af hvars bibehållande statens välfärd
ansågs bero. Sådana bilder funnos i flere städer,
men ryktbarast bland dem alla samt på sätt och vis
urtypen för de öfriga var den trojanska statens
palladion, hvilket enligt sagan nedfallit från
himmelen och af Zevs förärats åt Ilos. Emedan Troja,
så länge denna bild fanns i behåll, ej kunde intagas,
bortröfvades den af Odyssevs och Diomedes, hvilken
senare medförde den till Grekland. Såväl Athen som
Argos gjorde ännu under historisk tid anspråk på
att vara i besittning deraf. Palladierna, af hvilka
åtskilliga afbildningar kommit till vår tid, voro i
allmänhet skurna i trä och af en strängt arkaistisk
typ. De framställde gudinnan i
upprättståendé ställning, med lans och
sköld. – Figurligt nyttjas ordet »palladium»
om hvarje såsom helig och oförytterlig
betraktad sak eller inrättning, hvilken anses
vara betydelsefull för det allmännas väl.
A. M. A.
Palladium, kem., ett till platinametallerna hörande
grundämne, som förekommer till 1/2 à 1 proc. i rå
platina och upptäcktes 1803 af Wollaston. Metallen
uppkallades efter den 1802 upptäckta planeten
Pallas. Metallen är silfverhvit och ganska smidig,
har egentl. vigt 11,8, förändras ej i luften vid
vanlig temperatur, men oxideras vid upphettning. Vid
glödgning sönderdelas dock oxiden. Metallen löses,
liksom silfver, i salpetersyra. Om man vid elektrolys
af vatten använder palladium som negativ pol, upptager
metallen väte, och man får vätepalladium, som har
en legerings egenskaper. Vid glödgning afgifver
palladiumvätet vätgas. Man har lyckats att framställa
palladiumväte, som vid glödgning afgifver ända
till 1,000 volymer vätgas. Metallen användes till
graderade skalor på instrument och, i legering med
silfver, till fästandet af löständer. Palladiums
atomvigt är 106 och tecknas Pd. Det är ett 2–4-atomigt
grundämne och liknar i kemiska förhållanden platina.
P. T. C.
Palladius, Rutilius Taurus Aemilianus, romersk
skriftställare, författade i midten af 4:de
årh. e. Kr. ett arbete om landthushållningen (De
re rustica) i 14 böcker, af hvilka den 1:sta bildar
inledningen, de 12 följande skildra landtmannaarbetena
under årets 12 månader och den 14:de innehåller en i
elegiska verser affattad lära om ympning. Arbetet,
som är skrifvet utan talang och blott utgör en
kompilation, har dock ett visst värde genom sina från
äldre källor samlade uppgifter och meddelanden. – En
retor med namnet P. lefde i slutet af 4:de årh. e. Kr.
R. Tdh.
Palladius, Peter, dansk biskop, f. i Ribe 1503,
var son till en skomakare och fick derför i skolan
öknamnet »plad» (lapp), hvilket han latiniserade till
Pladius. Han var 1527 skolmästare i Odense, men drog
1531 till Wittenberg, der han studerade under Luther
och Melanchthon, som ändrade hans namn till Palladius
(»Minervason»). Efter vunnen teol. doktorsgrad
1537 vände han tillbaka till Danmark, der han blef
professor vid universitetet och tillika biskop på
Själland. För reformationens genomförande verkade
han med stor kraft icke blott inom sitt stift,
utan äfven i Norge och på Island. Åren 1537–43
genomreste han hela sitt stift och besökte alla dess
390 kyrkor, bortskaffade helgonbilderna och andra
påfviska qvarlefvor, ordnade gudstjensten och vägledde
presterna i deras kall, medan han derjämte arbetade
på en sträng kyrkotukt och höll disputationer
med de katolske presterna. Äfven på universitetets
ombildning och den nya kyrkolagstiftningen hade han
stort inflytande. P. öfversatte Luthers lilla katekes
1537 och hans Enchiridion (handbok för prester) 1538,
granskade den nya bibel öfversättningen (»Kristian
III:s bibel», 1550) och författade altarboken
1555. Tillsammans utgaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
