- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
631-632

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palliativ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fast i form och färg och står närmare sin lärare,
Bellini. I den andra når hans konst sin höjdpunkt i
klarhet och styrka; i den tredje, hans »blonda» manér,
sträfva form och färg att upplösa sig i ljusa toner. –
P. målade altartaflor, religiösa bilder utan kyrklig
bestämmelse, till hvilka särskildt höra s. k. »sante
conversazioni» (heliga personer i lugn samvaro),
och porträtt eller porträttartade bilder. Bland hans
altartaflor märkas Petrus tronande mellan sex helgon
(i Venezias akademi), som ännu påminner om Bellini,
men dock är ett af P:s hufvudarbeten, S. Barbara
(i S. Maria Formosa, Venezia), i form och färg en af
måleriets härligaste figurer, från mästarens bästa
tid, och Konungarnas tillbedjan (i Brera, Milano),
från hans sista period. Af öfriga religiösa bilder
må påminnas om Kristus och äktenskapsbryterskan
(Rom, Capitolium), förr tillskrifven Tizian, Adam
och Eva
(i Braunschweigs galleri), förr tillerkänd
Giorgione, bägge utförda före 1512, Herdarnas
tillbedjan
(i Louvre), från hans blomstringstid,
och Jakobs möte med Rachel vid brunnen (Dresden),
förr tillskrifven Giorgione, enligt Morelli ett verk
af P. från hans sista stilperiod. – Såsom exempel på
en »santa conversazione», i bredt format med figurer,
grupperade i rikt landskap, må framhållas en af de
skönaste, Madonnan under ett träd med fyra knäfallande
helgon
(i Wiens Belvedere); för öfrigt finnas sådana
i Dresden, i Rom (Pal. Colonna), i Neapel och
München, de flesta från den högsta blomstringen,
några från sista epoken. – Af hans porträtt och
likartade framställningar återstå få manliga bilder,
nämligen en i München, der kallad sjelfporträtt
(förr tillskrifven Giorgione) och en i Berlin, men så
många flere utmärkta qvinnobilder. Några af dem äro
framställda under mytologiska eller historiska namn,
såsom Venus, Lucrezia, Judit; men de förnämsta äro de,
som framställas i tidsdrägt, af hvilka tvänne i Rom
(Pal. Barberini och Pal. Sciarra) varit tillskrifna
Tizian, och ej mindre än sex finnas i Wien (den
skönaste af dem är den s. k. Violante). Till de
berömdaste hör ock den välkända bilden i Dresden af
tre yppiga, blonda skönheter, i katalogen kallad
Tre systrar. En sådan bild från hans sista tid är
en ung flicka i Berlins galleri. – 2.
Giacopo P., vanligen kallad Palma giovane (giovine),
d. v. s. P. den yngre, till skilnad från den förre,
som var hans farfars broder, italiensk målare af
den senare venezianska skolan, f. 1544, d. 1628,
var den egentlige målsmannen för den eklekticism,
som äfven i Venezia betecknar konstens förfall. P.,
som var utmärkt begåfvad, kom i sin ungdom till
Rom, der han studerade Rafael och Michelangelo, och
sträfvade sedan att förena deras form med veneziansk
kolorit. Men då hans arbeten efter hemkomsten väckte
stort uppseende och föranledde massor af uppdrag,
blef han tyvärr »snabbmålare» (Woermann). Hans bästa
verk i Venezia torde vara Lazarus’ uppväckande (i
Abazzia); de öfriga (många i akademien) äro »nästan
idel improvisationer». Dock finner man här och der
en god tanke, ett vackert färgparti. Äfven norr om
Alperna finnas
många af hans arbeten (i Wien, München, Kassel
och Dresden). C. R. N.

Palma Christi, bot. Se Gymnadenia.

Palmacites Brongn., bot. paleont., provisoriskt
slägtnamn för de fossila palmstammar, hvilka, ej
erbjuda sådana karakterer, att de kunna hänföras till
något bestämdt slägte. A. G. N.

Palmae. Se Palmer.

Palmaer, Henrik Bernhard, satiriker, född i Hjorted,
Kalmar län, d. 21 Aug. 1801, blef student i Upsala
1819 och filos. magister 1830. Han hade då redan
uppträdt på den vittra banan med några poem i »Poetisk
kalender» (1822), hvilka vunno stort bifall af hans
vän Vitalis. Men han hade äfven vid ett par tillfällen
gifvit prof på det satiriska lynne och det trots,
som voro utmärkande för honom. P:s ovanliga, af
samtida vitsordade insigter i kemi skaffade honom
1832 plats som adjunkt i detta ämne vid Karolinska
institutet; men hans vårdslöshet i befattningens
skötande, en följd af hans stora tröghet och
maklighet, blef slutligen en anledning till hans
afskedande, 1835. Dessförinnan hade P. emellertid
gjort sig bekant genom bidrag till »Aftonbladet»,
bland hvilka fyra Bref till Svenska Minerva under
psevdonymen Nils Nilsson Nyberg (1834) väckte stort
och obehagligt uppseende för den bitande qvickhet
och den grofva hänsynslöshet, med hvilka Tegnér
och Askelöf i dem angrepos. Eljest anföll han äfven
Atterbom och lemnade en särdeles lofordande anmälan
af Nicanders »Hesperider» m. m. »Aftonbladets
P.» gjorde sig dock snart omöjlig der genom sin
alltmer tilltagande oförmåga af arbete, och med 1835
upphörde hans medarbetareskap. Han begaf sig då till
Linköping, der han 1836 sökte en lärarebefattning,
men blef förbigången, sannolikt på grund af sitt
kända författareskap. Som en sista utväg, både till
utkomst och hämd på sina motståndare i konsistoriet,
blef P. i stället tidningsredaktör. »Östgötha
correspondenten», som började utgifvas hösten 1838,
gjorde epok i landsortspressens historia genom
sin blixtrande qvickhet och den cyniska öppenhet,
med hvilken utgifvaren, anföll dem, som voro honom
misshagliga. Med Yttersta domen i Kråkvinkel,
en rent personlig satir mot biskop Hedrén,
nådde denna hans taktik »att slå mynt af sina
fiender» sin höjdpunkt. Tidningen seqvestrerades
och åtalades, men P:s glänsande försvar friade
honom. Någon egentlig politisk tidning var emellertid
»Östgötha correspondenten» ej under P:s ledning;
och snart tröttnade utgifvaren äfven på denna
sysselsättning. C. F. Ridderstad blef från Okt. 1840
medegare i tidningen, och från Aug. 1841 upphörde
P. att lemna bidrag till densamma. Han begynte kort
derefter månadsskriften »Herr Lars» (1841, 42), och
sedan den upphört, innehade han 1844–47 lärareplatsen
i åkerbrukskemi vid Sjögestads landtbruksskola. –
Såsom boktryckare i Linköping (från 1839) valdes P,
till ledamot af borgareståndet för denna stad och
Vimmerby vid riksdagen 1847–48. Han visade under denna
jämförelsevis stor flit, frambar åtskilliga motioner
och deltog ej sällan i öfverläggningarna. Efter
slutet af riksdagen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free