Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palmblad, Vilhelm Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kritiska mångsidighet, hans oegennyttiga
sjelfuppoffring, hans jättestarka
arbetskraft». Enligt P:s egen uppgift måste han och
Hammarsköld skrifva det mesta i densamma. Bland äldre
medarbetare nämner han prosten Schwerin och S. Ödmann;
men desse afgingo snart, och inga nya tillkommo. I
de båda sista årgångarna måste P. sjelf författa
»hälften eller två tredjedelar». Det var detta
organ, som framställde fosforisternas uppfattning
af religion och vitterhet, konst och vetenskap;
och det måste räknas P. till förtjenst, att detta
i åtskilliga fall skedde så klart och måttligt som
görligt. Polemiken mot »Journalen» (se Nya skolan)
leddes också ofta med talang, och äfven detta bör
till stor del skrifvas på P:s räkning. Att det
emellertid fordrades ej blott flit och begåfriing,
utan äfven mod att ställa sig i spetsen för ett
dylikt företag, intygas af de försök, som 1815
gjordes att på enskild väg hämma yttrandefriheten
för de unge. Med anledning af en i tidningen införd
granskning af Svenska akademiens handlingar lät
nämligen universitets-konsistoriet, på tillskyndan af
dåv. kansleren, uppkalla P. såsom akademiboktryckare
och hotade honom med förlust af sitt kontrakt,
om anfallen mot akademien och hennes ledamöter
fortsattes. Äfven från hofkansleren af Wetterstedt
afgick en skrifvelse till tidningens redaktion,
i hvilken han lät denna befara en indragning, om ej
tonen i dess artiklar ändrades. Dessa påtryckningar
och »Journalens» påpasslighet kunde emellertid ej
grumla P:s goda lynne eller minska hans ifver. Också
kan med fog påstås, att den nya skolans inflytande på
den svenska odlingen hufvudsakligen förmedlades genom
det nu nämnda organet, och P:s deltagande i striden
blef sålunda af afgörande vigt. Såsom polemiker egde
han åtskilliga ovärderliga egenskaper: orubbligt lugn,
osviklig fyndighet och glädtighet, seghet i åsigter
och mångsidig bildning samt, till följd af denna,
en måttfullhet, som undvek alla ytterligheter och
fantasterier.
Under detta verksamma skede hade P. med
synnerlig förkärlek egnat sig äfven åt geografiens
studium. Han uppfattade denna vetenskap från nya,
vidsträckta synpunkter, och det lider intet tvifvel
att hans verksamhet på detta område skulle blifvit af
verkligt epokgörande betydelse, om den varit förlagd
t. ex. i Tyskland. De afhandlingar han offentliggjorde
i »Hermes» (1821) och »Svea» (1818–31): Om persernas
fornhäfder, Om hinduernas fornhäfder, Om Tibet m. fl.,
voro, liksom Palaestina (1823; 3:e uppl. 1842),
förelöpare till det storartade arbete öfver Asien,
som började se dagen 1826 under titel Handbok i
physiska och politiska, äldre och nyare geographien
(5 del., 1826–37), och hvilket, ehuru ofulländadt,
vittnar om sin författares ofantliga beläsenhet
och förmåga af liflig framställning. 1825 utkom
Lärobok i . . . geographien, 2:dra kursen (den 1:sta
var af Kr. Stenhammar). En mindre dylik af 1835 har
upplefvat 14 upplagor (1875; från den 13:de omarbetad
af I. U. Sörensson), eftertryckts i Finland och haft
betydligt inflytande på det geografiska studiets
upplifvande i Sverige.
Sedan utgaf han Utkast till fäderneslandets geografi
(1829; 3:dje uppl. 1848), Berättelser ur gamla
historien (1830), Lärobok i nyare historien (1832;
7:de uppl. 1872), Lärobok i verldshistorien
(1845) m. fl., genom hvilka arbeten han inlagt
verklig förtjenst om vår undervisningsliteratur. –
Emellertid afbrötos fullbordandet af det nyssnämnda
stora verket och öfver hufvud P:s geografiska studier,
då han ansåg sig böra söka professuren i grekiska
och äfven erhöll densamma 1835. Han hade ej varit
främmande för ämnet under sin föregående bana,
och han utgaf som prof bl. a. en öfversättning
af Sofokles’ »Konung Oidipus» (1834). Han gjorde
nu samlingar för ett arbete i grekisk arkeologi,
hvilket omsider utkom med offentligt understöd:
Grekisk fornkunskap (2 bd, 1843–45), samt utgaf i
akademiska afhandlingar öfversättningar af Sofokles
(1838–41) och Aischylos (1841–45) m. m. Men dessutom
fortfor han att författa i de tidskrifter, som
utgingo från Upsala. Så infördes i »Skandia»
Historisk blick öfver den svenska näringsflitens
utveckling (1834, 35), ett ganska innehållsrikt och
på källstudier grundadt arbete, vidare uppsatser
och granskningar i »Svenska Litteraturföreningens
tidning» (1833–38), »Mimer» (1839) och »Frey»
(1841–50). Af allt större betydenhet blef äfven P:s
medarbetareskap i »Biographiskt lexicon» (från 1835),
och han nådde omsider i sina biografier ett ovanligt
mästerskap, mindre genom forskningens grundlighet
än genom den skarpa blicken för karakterer och
den eleganta» framställningen. Han fick deltaga i
detta arbete ända till sin död och var mot slutet
jämte P. Wieselgren den flitigaste medarbetaren. –
P. glömde emellertid för dessa mer vetenskapliga
värf ej de vittra och polemiska. Sina Noveller (4
häft., 1840–51) samlade och ökade han nu. Detta ledde
honom att, som ofvan» nämndes, omarbeta sin roman
från »Poetisk kalender» samt sedan att författa en
stor historisk, roman: Aurora Königsmark och hennes
slägt (4 del., 1846–49; öfvers. på tyska). – Mot den
»falska liberalismens» läror hade den nya skolan
länge befunnit sig på krigsfot. P. var en af de
förste, som i häftet Den argusiska dynastien (1824)
öppnade striden, i hvilken han småningom mer och mer
indrogs. Dagens strider samt skrifterna i detta ämne
(1838), Politisk camera optica (1840) och Om sällheten
af en ministerialstyrelse (1841) äro dylika inlägg,
genom hvilka han alltmer ådrog sig tämligen orättvisa
beskyllningar för »obskurantism» och tillgifvenhet för
»det stationära systemet». När Almqvist framträdde
med sina funderingar öfver äktenskapet (»Det går
an», 1839), svarade P. med sin roliga och qvicka
Törnrosens bok. Nemligen den äkta och veritabla
(1840), i hvilken Almqvists samtliga skrifter
underkastas en skarp och väl förtjent granskning,
der dock jämväl de framstående förtjensterna
erkännas. Äfven i »Svenska biet» (1839–44) hade
P. tillfälle att kungöra sina politiska åsigter. Den
polemik, som hans bok Konungariket Norrige (1846,
med bihang 1847) framkallade från det liberala hållet,
äfvensom saknaden af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
