Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palmitin, kem., en i fett och oljor allmänt förekommande eterart - Palmitinsyra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekommande eterart af glycerin och palmitinsyra
(se d. o.) med sammansättningen C3
H6(C16 H31 O2)3. Palmitinet bildar små,
hvita, vid 63° smältande kristallblad.
P. T. C.
Palmitinsyra, kem., en enbasisk, organisk syra.
C15 H31 CO2H, hvars glycerin-eter är palmitin (se
d. o.). Dess cetyl-eter utgör hvalrafsfett. Syrans
alkalisalter bildas, om man med kaustika alkalier
smälter oljesyra. Palmitinsyran bildar små,
hvita kristallfjäll, utan lukt och smak samt
olösliga i vatten. Den smälter vid 62° och utgör
jämte stearinsyra hufvudmassan i stearinljus.
P. T. C.
Palmkapitäl, ett inom den senare egyptiska
byggnadskonsten (18:de dynastien och följande
saïtiska period) förekommande slag af kolonnhufvud,
nära beslägtadt med det s. k. öppna lotuskapitälet
(se d. o.). Palmkapitälet visar en korg- eller
bägareformig kärna, omgifven af en krans vertikalt
ställda palmblad, med utböjda spetsar, som bilda
framspringande halfrunda flikar. Tidigast äro
bladen endast medelst målning angifna å kärnan;
sedermera utföras de plastiskt och målas. Under
en senare period förekomma äfven kapitäl med flere
hvarf af blad, stundom med dadelklasar, nedhängande
mellan bladen. Upk.
Palmkål. Se Kålpalmer.
Palmlund, Johan Mauritz, författare, född i Visby
d. 9 April 1818, skref under psevdonymen Cramaer
(se d. o.). – Jfr B. Schöldström: »En återuppstånden
skämtare» (1885).
Palmmården. Se Kullmårdslägtet.
Palmo, ett längdmått. Se Palmus.
Palmolja, oleum Palmae, farmak., erhålles
hufvudsakligen af Elaeis guineensis Jacq. samt af
E. melanococca Gaertn. Den förra arten är ursprunglig
i vestra Afrikas hetaste trakter (Guinea, Kongo),
men odlas äfven i Syd-Amerika. Den andra arten tillhör
nästan uteslutande Guinealanden. Dessa oljepalmer äro
bland de mest högväxta i familjen, med fotstjocka, af
bladrester beklädda stammar, bärande i toppen en krona
af väldiga, å skaften taggväpnade blad, som blifva mer
än 8 m. långa. Blommorna äro sambyggare. Honblommorna
hafva ett trerummigt fruktämne, som utväxer till en
äggrund, gul och mörkfläckig, mjukhårig stenfrukt,
något större än ett dufägg, med ett läderartadt,
oljerikt yttre hölje, som omsluter en med ett hårdt
stenskal omgifven kärna. Ur dessa frukter erhålles den
ymniga oljan antingen genom deras kokning med vatten
eller genom pressning. Denna »palmolja», som utgör
en ytterst vigtig handelsartikel och frambringas
i milliontals kilogram om året, har i sitt färska
tillstånd smörlik fasthet, brandgul färg, sötaktigt
fet smak och viol-liknande lukt. Dess smältpunkt
vexlar efter åldern mellan + 27° och + 37° C. Den
är lättlöst i eter och kokande alkohol, men ej
fullt löslig i kall sprit. Den består öfvervägande
af palmitin och elain samt ett gult färgämne,
som, om oljan icke skyddas för ljus och värme,
snart förstöres, så att oljan blir hvitaktig samt
derjämte får en härsken lukt och smak genom bildning
af sebain-syra. Den i handeln förekommande palmoljan,
som i stor skala användes till
beredning af tvål m. m., innehåller ofta fri elain-
och palmitinsyra jämte glycerin. I sitt hemland
nyttjas palmoljan af negrerna i st. f. smör. Palmoljan
är upptagen i farmakopén, men ingår icke i något dess
preparat och har föga användning inom medicinen. –
Om s. k. palmoljekakor se Fodermedel. O. T. S.
Palm-orden (T. Palmenorden l. Fruchtbringende
gesellschaft), det äldsta och förnämsta af de vittra
språksamfunden i Tyskland under 1600-talet, stiftades
i Weimar 1617 efter mönstret af den italienska
Accademia della crusca och gjorde till sin uppgift att
verka för högtyska språkets renhet. Det pedanteri,
som dervid utvecklades, gjorde, att samfundets
verksamhet blef skäligen fruktlös. Palmordens
sinnebild var kokospalmen, dess valspråk: »Alles zu
nutzen». Medlemmarna utgjordes nästan uteslutande
af furstar och adliga män. Äfven svenskar invaldes
i Palmorden, bl. a. Axel Oxenstierna, Joh. Banér,
T. Stålhandske, K. G. Wrangel, bröderna Königsmark
och Karl X Gustaf. Äfven författare (Opitz, Logau
m. fl.) voro der intagna. Palmorden upplöstes
omkr. 1683.
Palmotic [-titj], Junius (Ital. Giugno
Palmotta), serbisk skald, tillhörande den ragusanska
(dalmatisk-serbiska) literaturens blomstringsperiod,
f. 1606, d. 1657, gjorde sig först känd som latinpoet,
men vände sig snart till folkspråket. Han var
en flitig skribent, men föga sjelfständig i sina
ämnen. Så är t. ex. hans »Aeneas’ färd till Anchises»
skrifven efter Virgilius och hans »Oidipus» efter
Sofokles; ämnet till hans Zaptislava, en slavisk
hjeltesaga, är hemtadt ur Diokleas krönika. Mest
bekant ar P:s andliga dikt: Kristiaden (Rom 1670;
senast utg. i Agram 1852), en fri bearbetning efter
Hieronymus Vida, med antik och slavisk mytologi i
brokig blandning. Lll.
Palmqvist, svensk adlig slägt, härstammar från Gustaf
Berg, som 1660 adlades med namnet P., 1674 blef
kammarråd och 1689 afled. Hans son Magnus (se P. 2)
erhöll 1712 friherrlig värdighet.
1. Palmqvist, Erik, militär, tecknare, son af
ofvannämnde Gustaf Berg, föddes i början af
1650-talet, inlade förtjenster vid Rigas
befästande och beordrades 1673 (han var då kapten vid
Fortifikationen) att såsom ett slags militärattaché
åtfölja den beskickning, som under grefve
G. Oxenstiernas ledning i Aug. s. å. affärdades till
Moskva. Under vistelsen i Ryssland skaffade P. sig
dels hemligen, dels genom mutor kunskap om åtskilliga
i militäriskt afseende vigtiga platser m. m. samt
aftecknade dem. Hans ritstift återgaf äfven ett
antal bilder af mera kulturhistoriskt intresse. Efter
hemkomsten, Juni 1674, öfverlemnade han till konungen
frukten af sitt arbete: 28 blad bilder och kartor i
stor folio, utförda somliga i sepia, andra i klara
vattenfärger, alla utmärkta för en synnerligen högt
uppdrifven färdighet. Arbetet, som ar af mycket stor
betydelse för Rysslands kulturhistoria, förvaras
i Riksarkivet i Stockholm. Den 1 Juni 1675 fick
P. fullmakt som generalqvartermästarelöjtnant och
afled s. å. i Kristianstad. Jfr Th. Westrin: »Bilder från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
