Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat / 673-674 (1888) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Panamá-hatt ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

partigängarekriget samt gjorde, tyglade af en
jernhård disciplin, Österrike stora tjenster. 1744
ökades regementets styrka till 2,500 man jämte
530 husarer, och 1756 gick det under numret 13 in
bland Österrikes regelbundna infanteriregementen.
C. O. N.

Panegyrik (Grek. panegyrikos, af pan, allt, helt, och
agyris, församling) kallades hos forntidens greker
ett inför en större församling hållet offentligt
festtal, afsedt att gifva uttryck åt feststämningen,
framhålla festens betydelse och förhärliga dess
föremål. Panegyriken har ett öfvervägande estetiskt
syfte, i motsats till de inför domstolarna eller
i den politiska folkförsamlingen hållna talen,
och utmärker sig derför framför dessa genom en
prunkande, med alla retorikens konstmedel smyckad
stil. Först under förfallets tid blef det brukligt
att egna sådana loftal åt enskilda framstående
personer. För öfnings skull eller såsom retoriska
mönsterbilder författades panegyriker icke sällan
öfver uppdiktade eller mytologiska ämnen. Panegyriska
tal, dels under denna allmänna benämning, dels
äfven med en rubrik, som närmare angifver plats och
omständigheter (olympiska, pythiska, panathenaiska
tal), författade af talarna Lysias, Isokrates och
Aristeides, finnas ännu i behåll. Hos romarna var det
af ålder brukligt att hålla ett berömmande minnestal
öfver aflidna förtjenta män eller öfver bortgångna
anhöriga. Sedermera infördes äfven i Rom panegyriker
efter grekiskt mönster. Det bästa i behåll varande
alster af denna romerska vältalighetsart är ett
af Plinius d. y. författadt tacksägelse- och loftal
till kejsar Trajanus. Snart urartade den panegyriska
vältaligheten till ett öfverdrifvet och krypande
smicker. Jämförelsevis goda äro några omkr. år 300
e. Kr. i de galliska städernas namn af Eumenius
och andra retorer författade loftal öfver romerska
kejsare, utgifna i samlingen »Panegyrici veteres
Latini» (senast af Bährens 1874). – I den nyare tidens
språkbruk förstår man med panegyrik ett personligt
loftal, ofta med bibetydelse af ett öfverdrifvet
eller ensidigt förhärligande med åsidosättande af
den historiska sanningen. – Panegyrist, författare
af en panegyrik, loftalare. A. M. A.

Panel (Med. Lat. panellus, af Lat. pannus, tygstycke),
brädbeklädnad af väggarna i ett rum. Panelen täcker
i regeln endast nedre delen af väggen till en höjd,
som vexlar från 1/2 m. till manshöjd och derutöfver. Den
höga panelen tillhör företrädesvis renaissancen
och ännu äldre tider; den låga kom i bruk under
1600-talet. Vanligen är panelen sammansatt af
fält eller speglar (fyllningar), omgifna af ett
profileradt ramverk. Prydliga panelverk från
1500-talet finnas i Sverige i vissa rum i Gripsholms
och Kalmar slott, från 1600-talet å Drottningholm.

Panem et circenses, Lat., bröd och skådespel i
circus, ett uttryck, som förekommer hos den romerske
skalden Juvenalis (slutet på 1:sta och början på
2:dra årh. e. Kr.) såsom betecknande menighetens i
Rom önskningsmål, och som alltsedan brukats i samma
syfte, eller för att karakterisera lifsuppfattningen
hos den stora
massan i det kejserliga Rom, der spanmålsutdelningar
och cirkusspel alltmera togo statens medel
och allmänhetens uppmärksamhet i anspråk.
R. Tdh.

Panemorer benämnas stundom ett slags vindhjul med
vertikal axel, som komma i rörelse, från hvilket
håll vinden än må blåsa. Se Vindhjul, Väderqvarn.
G. R. D.

Panera (Fr. paner, af Lat. panis, bröd), kokk.,
beströ med rifvet bröd.

Panetti, Domenico, italiensk målare af
Ferrara-skolan, f. i Ferrara mellan 1450 och 1460,
d. derst. omkr. 1512, var lärjunge af den ålderdomligt
stränge Cosimo Tura, men utbildade sig vidare under
inflytande af den i stilen mildare Lorenzo Costa. Hans
verksamhet tillhör uteslutande hans födelsestad,
i hvars kyrkor och samlingar många arbeten af honom
finnas. Det bästa bland dem är Marias besök hos
Elisabet (i stadens Ateneo). Det enda säkert kända
arbete af P. norr om Alperna är hans Klagan kring
Kristi lik (i Berlin). C. R. N.


Panflöjt, panpipa (Grek. syrinx), urgammalt,
primitivt blåsinstrument, bestående af flere olika
långa, smärre rör, sammanfogade sida vid sida till
en rad, som hålles i handen och blåses med munnen
(Papagenos instrument i »Trollflöjten»). Uppfinningen
af denna »flöjt» tillskrifves skogsguden Pan.
A. L.

Pangani, stad och hamnort på Sansibarkusten i
Öst-Afrika under 5° 29’ s. br., vid mynningen af
floden Rufu (se d. o.), som stundom äfven kallas
Pangani.

Pan-geometri (af Grek. pan, allt). Se Geometri.

Pangermanism (af Grek. pan, allt, och Lat. Germania,
Tyskland), sträfvan efter en nära sammanslutning
emellan alla tyska stammar med afseende å såväl
politisk enhet som kulturgemenskap.

Panhagia (Panagia), Nygrek., »den allheliga», är i
grekisk-katolska kyrkan benämning på Jungfru Maria.

Panhellenios (af Grek. pan, allt, och
hellenes, greker), ett af den grekiske
öfverguden Zevs’ tillnamn, hvarigenom han
betecknas såsom alla helleners l. grekers
gemensamme nationalgud. Det sättes af sagan i
samband med ett af Aiakos (se Aeacus) åt Zevs
hemburet försoningsoffer till afvändande af en
hotande hungersnöd. Ett af samme Aiakos på Egina
grundadt Zevstempel bar namn af Panhellenion,
och vid detta firades festen Panhellenia.
A. M. A.

Panicum L., bot., är ett bland de grässlägten,
hvilkas frukter (frön) äro kända under det omfattande
sädesslagsnamnet hirs (se d. o.). Småaxen sitta i
ensidiga gyttringar, som bilda en axlik vippa. De
sakna svepeborst och äro 2-blommiga, men den nedre
blomman är könlös, försedd med ryggborst. I Sverige
finnes endast en art, P. Crus galli L., sällsynt i
Skåne och Halland. Till detta slägte, som förr var
mycket mer omfattande, föras numera 12 europeiska
arter. O. T. S.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>