Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Panamá-hatt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Panier [-nie], Fr. (af Lat. panarius, brödkorg),
egentl. korg: styfkjortel (se Drägt, sp. 1497).
Panik, panisk förskräckelse (af gudanamnet Pan, se
d. o.), plötslig och häftig skräck (vanligen en sådan,
af hvilken en hel samling menniskor instinktmässigt
gripes).
Panikonografi (af Grek. pan, allt, eikon,
afbild, och grafein, inrista), ett sätt att
för bokpressen framställa illustrationer genom
att teckna dem reliefartadt medelst etsning i
zinkplåtar. Panikonografien, som uppfanns 1850 af
F. Gillot i Paris, utgör ett af de billiga medlen
att ersätta träsnittet. Jfr Grafisk konst.
Panin, Nikita Ivanovitj, grefve, rysk statsman,
f. 1718, blef i Maj 1748 rysk minister i Sverige efter
v. Korff (se denne), hvars försök till inblandning
i Sveriges inre angelägenheter han fortsatte,
om ock med något större hofsamhet i formen. Med
anledning af ryktet att hattpartiet vid Adolf
Fredriks tronbestigning ämnade utvidga konungamakten
inlemnade han d. 18 Jan. och d. 23 Aug. 1749 protester
deremot, påstående, att ryska regeringen genom
freden i Nystad garanterat 1720 års regeringsform,
ja hotade vid det sistnämnda tillfället med att en
rysk armé skulle vid konung Fredriks död inrycka i
Finland för att skydda den svenska friheten. Då den
svenska regeringen svarade, att ett dylikt steg skulle
anses såsom en krigsförklaring, ville P. i Jan. 1750
förmå den till en konvention om regeringsformens
upprätthållande, men äfven detta försök afvisades, och
P. måste slutligen låta sig nöja. Någon utvidgning
af konungamakten blef för öfrigt ej vid konung
Fredriks död ifrågasatt. Hemkallad 1759 för att
blifva guvernör för storfurst Paul, bidrog han
verksamt till den revolution, hvarigenom Peter III
1762 störtades. Hans mening var, att Paul skulle i
stället blifva kejsare; och det uppgifves, att han
dervid velat införa en styrelse enligt mönstret af
den svenska rådsregeringen, för hvilken han fattat
smak under sin vistelse i Sverige. Men Katarina
II ryckte till sig makten, och P. fann sig i att
blifva hennes förste minister. Såsom sådan utöfvade
han ledningen af den ryska utrikespolitiken under
det skede af hennes regering, som utmärkes af
Polens första delning, hennes första krig med
turkarna och det s. k. mageskiftet med Danmark
(se Holstein, sp. 1451). Derunder fortsatte han den
politik mot Sverige, för hvilken han såsom sändebud
varit språkrör, bekämpade hattpartiet och sökte
genom upprätthållande af frihetstidens statsskick
samt med mössornas tillhjelp bringa Sverige i
beroende af Ryssland. När mössorna vid 1765–66
års riksdag genomdrifvit, att för förändringar i
Sveriges grundlagar skulle fordras två riksdagars
och alla 4 ståndens samtycke, kallade P. detta
»sitt lifs största framgång», men han nödgades dock
bevittna huru Sverige genom 1772 års statshvälfning
frigjorde sig från Rysslands förmynderskap. P. dog
i Petersburg 1783. Han var enligt historikern Sybels
omdöme ingen stor statsman, men en listig intrigör.
S. B.
Panini, indisk grammatiker. Se Indiens språk och
literatur, sp. 552–553, 557.
Panini, Giovanni Paolo, italiensk målare, f. i
Piacenza 1695, d. i Rom 1768, var lärjunge af
Andrea Lucatelli och Benedetto Luti i Rom, der han
förnämligast var verksam. Någon tid arbetade han äfven
i Paris, der han 1732 blef medlem af akademien. Han
målade uteslutande arkitekturbilder med figurer, dels
utsigter, hälst med ruiner, dels interiörer, såsom
af S:t Peter i Rom. Af hans arbeten eger Sveriges
Nationalmuseum tvänne (tempelruiner med figurer).
C. R. N.
Panionion. Se Jonien.
Panipat, stad i kejsaredömet Indien, prov. Pendjab,
division Delhi, n. v. om staden Delhi. 25,022
innev. (1881). Staden är af mycket hög ålder. I
nyare tid har slätten kring P. varit skådeplats för
tre vigtiga fältslag: 1526, då Babur vid sin invasion
i Indien slog Ibrahim Lodi, konungen i Delhi; 1556,
då Baburs sonson Akbar der besegrade sin upproriske
minister Hemu, samt 1761, då afganernas konung Ahmed
Durani besegrade marattchefen Sedasheo Rao Bao.
Panis, Lat., bröd.
Panisk förskräckelse. Se Panik.
Panizza, Bartolomeo, italiensk anatom, f. 1785,
d. 1867, blef 1817 professor i anatomi i Pavia, hvars
anatomiska museum under hans ledning vann en storartad
utveckling. Bland hans många arbeten märkas de öfver
resorptionen genom venerna och om vissa nervers
förrättningar samt hans samtidigt med Joh. Müller
gjorda upptäckt af amfibiernas lymfhjertan. I 25
års tid var han hufvudredaktör för »Gazzetta medica
lombarda». Hans staty är rest på universitetets gård
i Pavia. R. T-dt.
Panizzi, Sir Antonio, italiensk-engelsk
biblioteksman, f. 1797 i Brescello (hertigd. Modena),
utöfvade advokatyrket, då han drogs med i den
piemontesiska revolutionen, 1821. Han tillfångatogs,
lyckades fly till Schweiz, men utvisades derifrån
och begaf sig då till England, hvarest han till en
början lifnärde sig genom språklektioner. Beskyddad
af Roscoe och Brougham, utnämndes han 1828 till
professor i italienska vid University college i
London. Tre år senare anställdes han såsom extra
biträdande bibliotekarie vid British museum,
blef 1837 föreståndare för afdelningen tryckta
böcker derstädes och utöfvade på denna plats
en omskapande verksamhet. Han ådagalade huru
boksamlingen vansköttes, utverkade af parlamentet
förhöjda anslag, ombesörjde kataloger samt uppgjorde
planen till den storartade läsesalen och gallerierna
(fullb. 1857). Genom P:s stora vyer, sällsynta energi,
mekaniska uppfinningsrikhet samt outtröttliga
uppmärksamhet på detaljerna blef bibliotekets
anordning mönstergill. Antalet volymer uppdref han på
30 år från 225,000 till 800,000. Han utnämndes till
öfverbibliotekarie 1856, tog afsked 1866 och afled
1879. Under omhvälfningarna uti Italien 1848–49 och
1859–70 utgjorde P., till detta sitt fäderneslands
fromma, en föreningslänk mellan de italienske
patrioterna och Englands liberala statsmän. –
P. utgaf bl. a. en kritisk edition af Bojardos
»Orlando innamorato» jämte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
