- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
693-694

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pansarfartyg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tidskriften »Russkaja beseda». Småningom utbredde sig
de panslavistiska idéerna äfven utanför slavofilernas
trängre krets. I det polska upproret (1863)
framträdde i en för den stora allmänheten fattlig
form motsatsen mellan det latinska vesterlandet och
det »heliga Ryssland»; den gamla fiendskapen skärptes
genom Katkov – representanten för »gammalryssarna»
– och hans förbittrade tidningsartiklar. 1867
års etnografiska utställning i Moskva, som på
särskild inbjudning besöktes af syd- och vestslaver
(särskildt hade många tsjecher infunnit sig), blef
naturligtvis utförligt kommenterad i den ryska,
slaviska och vesterländska pressen. Till de slaviska
välgörenhetssällskapen och komitéerna i Moskva,
Petersburg, Kiev och Odessa inflöto ansenliga summor,
som gingo dels till Turkiet, dels till underhåll
af unga bulgarer och serber af båda könen i ryska
läroanstalter. Panslavistisk agitation från rysk
sida bidrog att framkalla den bulgariska resningen
och ledde slutligen till rysk-turkiska kriget
1877–78 samt bulgarernas befriande. I Ryssland
drifves parislavistisk propaganda med mycken
energi genom de slaviska välgörenhetssällskapens
»meddelanden» och »årsböcker» samt genom tidningar,
och i historiska och geografiska läroböcker lemnas
ej något tillfälle obeaktadt att framhålla ryssarna
gent emot vesterlandet och att tala om de förtryckte
bröderna under främlingsoket. Emellertid är den nya,
från romantiskt svärmeri frigjorda ryska panslavismen
i sjelfva verket panrussism: vest- och sydslaver
böra antaga ryska som vetenskapens och den högre
bildningens språk, de katolske slaverna måste afsvärja
sitt »latinska» kätteri, alla böra hylla bykommunen
och tsarens envälde. Bland mera verksamma och bemärkta
panslavister under sista tiden böra nämnas Lamanskij
(prof. vid Petersburgs univ.), I. Aksakov (utgifvare
af tidskriften »Rus», d. 1886), Danilevskij,
Dostoievskij, Orest Miller och Budilovitj. –
Bland lillryssarna i Ryssland (12–13 mill.) har den
storryska panslavismen inga sympatier. Deras språk
undertryckes i Ryssland (se Lillryska språket),
och hvarje deras steg bevakas med misstänksamma
ögon. Lillryssarnas ideal är en förbundsförfattning,
i hvilken deras nationalitet skulle fritt få utveckla
sig jämte andra på den gemensamma grunden (se
Kostomarov). – Sydslaverna (serber och bulgarer)
sågo åter i Ryssland befriaren från det turkiska oket
och hafva faktiskt till väsentlig del ryssarna att
tacka för sin nuvarande ställning. Men sedan de vunnit
den efterlängtade friheten, hafva de icke visat någon
synnerlig lust att kasta sig i Rysslands armar. Såväl
i Bulgarien som i Serbien äro sympatierna för och emot
Ryssland delade. – De österrikiske slaverna hotades af
fullständig germanisering. Historiska och filologiska
studier i förening med romantikens allmänna strömning
väckte hos tsjecherna förhoppningar om nationel
nyfödelse och fortsatt nationel tillvaro. Dessa
förhoppningar stärktes genom idén om slavernas enhet
och solidaritet. Safariks omfattande arbeten vidgade
blicken. Den medvetna panslavismens apostel blef
Kollár (se denne) genom sin diktsamling »Sláwy dcera» (Slavas
dotter, 1824), som hade ett omätligt inflytande
på samtidens tänkesätt. Den literära panslavismens
program utvecklade han i en liten broschyr (1837). Han
tänkte sig den literära gemenskapen förmedlad af de
faktiskt befintliga språken: de olika folken borde
lära sig obehindradt förstå hvarandras språk. I
samma riktning som Kollár verkade skalden Celakovský
(d. 1852), Erben och andra. Bland slovakerna,
som då ännu ej separerat sig från den tsjechiska
literaturen, var L. Stur en hänförd kämpe för den
slaviska idén. Hans efterlemnade arbete »Slaverna
och framtidens verld» (1867) är en af panslavismens
kanoniska skrifter. Stur tänkte sig ryska såsom
allmänslaviskt språk jämte partikularspråken. Med
1848–49 fick allt ett förändradt utseende. Tanken på
en sammanslutning af Österrikes slaver tog sig ett
uttryck i den »slaviska kongressen» i Prag. Den
gaf ett negativt resultat; det visade sig bl. a.,
att de slaviske fränderna måste gripa till tyska
för att göra sig begripliga för hvarandra. Men
tsjechernas läge gentemot tyskarna blef väsentligen
förändradt genom monarkiens nya konstitution – och de
panslavistiska idealen läggas å sido. Panslavismen
och patriotismen, som förut fylla hvarje vrå i
den tsjechiska literaturen, lemna plats för mera
allmän-menskliga intressen. Detta hindrar icke
ett fortsatt deltagande för de öfrige slaverna
att gifva sig uttryck i talrika öfversättningar
från rysk, polsk, serbisk, bulgarisk skönliteratur
o. s. v. (till tsjechiska och tyska), i filologiska
och historiska studier och i sådana populära verk som
den monumentala tsjechiska encyklopedien »Slovnik
naucný» (under Riegers redaktion, 1860–74) och
Jellineks »Slovariský sbornik» (fr. o. m. 1882). –
Den »illyriska rörelsen» bland kroater och serber
på 1830-talet hade en utprägladt panslavistisk
karakter. Rörelsens hufvudsaklige ledare, Gaj,
var Kollárs lärjunge. Agram blef »sydslavernas»
centrum, valet af den sto-kaviska dialekten till
literaturspråk förenade alla serber och kroater om
ett gemensamt skriftspråk (hvartdera dock med sitt
alfabet). Rörelsen fick en (mot magyarerna riktad)
politisk karakter. Den politiska jäsningen slutade med
inbördes krig 1848–49. Kroaternas lojala understöd
åt kejsaren i hans strid mot magyarerna bragte dem
ingen vinst. Förhållandena hafva dock under hand
bättrat sig, och efter händelserna 1848–49 vänta
sig de österrikiske slaverna ingenting af Ryssland,
rutenerna (lillryssarna) i Galizien undantagna. –
Att rutenerna l. rusinerna vända blicken åt öster,
är emellertid icke tyskarnas utan polackernas
skuld, och dock hafva de galiciske rusinerna en
afundsvärd ställning i jämförelse med deras bröder
under rysk spira: deras språk är officielt likstäldt
med polska; det användes utan inskränkning i all
slags literatur, och vid Lembergs universitet är
ruteniska föreläsningsspråk för flere lärostolar. –
Bland polackerna har den panslavistiska idén aldrig
rönt någon vidare sympati. I Polen och Ryssland är den
radikala motsatsen mellan »latiner» och »rättrogne»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free