- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
697-698

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pantalonger ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

föreställde en köpman från Venezia, en godmodig
och något enfaldig äldre man, som drages vid näsan
af sina barn eller af föremålet för sin ömma låga.
Namnet härrör deraf att P. var ett vanligt dopnamn
i Venezia, hvarest ett helgon med detta namn hölls
i stor ära.

Pantalonger, Se föreg. art. och Byxor.

Pantbref, jur. För vinnande af
panträtt, som frivilligt upplåtes, fordras
merendels, att till aftalet kommer ytterligare en
rättslig handling, enligt svensk lag inteckning
i fråga om fast egendom, besittningens öfverlåtande
i fråga om lös. Men sjelfva aftalet kan
ske formlöst, dock att, enär inteckning i regeln
ej beviljas, utan att fastighetsegaren tecknat
bevittnadt medgifvande härtill å fordringshandlingen,
dylikt skriftligt bevis om aftalet är af nöden för
tillkomsten af konventionel panträtt i fast egendom.
Ifrågavarande stadgande är dock af helt och hållet
nytt ursprung (Inteckningsl. d. 16 Juni 1875 §
1). Men härförutom hafva lagstiftarna sedan gammalt
rådt kontrahenterna vid pantaftal att i och för
framtida bevisning taga vittnen å rättshandlingen
eller derom upprätta skriftlig urkund. Vid
lös egendoms sättande i pant anbefaller sålunda
svensk lag pantegaren att af panthafvaren taga
handskrift dera (Handels. B. 10, 1). Beträffande
fast egendom förutsattes åter, att pantegaren
till panthafvaren utställt en skrift med försäkran
om den honom tillagda panträtten. Om denna senare
handling begagnas i vår lag omvexlande benämningarna
»pantförskrifning» och »pantbref». Sin
största betydelse hade dessa handlingar för det
fall att panträtt lemnades med införsel (se d. o.).
Och med nu gällande stadganden om intecknings
förvärfvande samt införselns förlust af allt
egentligt värde såsom pantsättning hafva
förevarande handlingar för det mesta kommit ur bruk.
A. W.

Panteism (af Grek. pan, allt, och theos, gud),
filos., den verldsåsigt, enligt hvilken gudomen,
eller det absoluta, fattas ej såsom ett enskildt,
för sig bestående väsende, utan såsom
något allmänt, en abstrakt sida hos (den
relativa) verkligheten. Allt hos verkligheten,
hvilket ej är ett uttryck för denna sida, tillhör
dess ändlighet. Allt individuelt eller enskildt
bör enligt panteismen dit hänföras, ty bestämdhet
innebär alltjämt inskränkning (»omnis determinatio
est negatio»). Gud är derifrån fri, just emedan
han är något allmänt; det är deri han eger sitt
väsende och sin oändlighet. Det enskilda är
tillfälligt, förgängligt och begränsadt, endast det
allmänna i verlden är nödvändigt, oförgängligt och
oändligt. Individer uppkomma och förgås; naturen
eller den allmänna princip, som framkallat dem,
den må nu fattas som en naturkraft eller på annat
sätt, eger evigt fortbestånd, oberoende af all
vexling, all förgängelse. Guds personlighet
kan följaktligen af panteismen ej fasthållas
i någon mening, som innebure, att han vore en
enskild personlighet, en individ af personlig art.
Derigenom skulle han dragas ned i ändlighetens sfer,
förlora sin oändlighet. Endast i den bemärkelsen kan
man säga, att Gud är personlig, att man tillägger
det personliga lif, som i ändligheten röjer sig,
en absolut betydelse, hänför detta lif till den sidan i den
relativa verkligheten, hvari man ser det absoluta
(jfr Hegel). Den enskilda menniskan, likasom allt
annat enskildt, blifver i hvarje fall en tillfällig
uppenbarelse af ett allmänt och har i detta allmänna
sitt egentliga väsende. Vår ofullkomlighet ligger just
i vår individualitet. Denna måste vi söka, så långt
möjligt är, öfvervinna, såvidt vi skola i egentlig
mening taga del i det absolutas lif, hvilket är vår
sanna uppgift och bestämmelse. I döden aflägga vi vår
individualitet och förenas med eller rättare rent af
uppgå i det allmänna, hvilket städse utgjort vårt
sanna väsende. Någon individuel odödlighet finnes
sålunda ej eller kan åtminstone ej på panteistisk
ståndpunkt med bibehållen konseqvens fasthållas. Det
odödliga hos menniskan är det allmänna, af hvilket hon
är en tillfällig uppenbarelse (generel odödlighet);
och det är såvidt vi göra vårt lif till ett uttryck
för detta (se Odödlighet), som vi redan här äro
delaktiga af det lif, på hvilket ingen död gör ände. –
Någon frihet i betydelse af makt till val finnes
enligt den någorlunda konseqventa panteismen ej. Ty
hvad den menskliga individen är och gör, det är och
gör han som en följd af det allmänna, hvilket utgör
hans väsende, ehuru han visserligen kan mer eller
mindre fullkomligt och troget uppenbara detta, utan
att dock vare sig det ena eller andra i sista hand
beror af något fritt beslut å hans sida.

Det gifves flere olika arter af panteism, alltefter
som man tillägger den ena eller den andra sidan i
verkligheten en absolut betydelse. En grundolikhet
härutinnan utgör den olika betydelse, som man
tillerkänner den utveckling, hvilken mer eller mindre
märkbart röjer sig i den ändliga tillvarons alla
former. – Den sanning, hvarpå panteismen lefver,
och som städse utgjort dess starka sida, är att all
sinlig individualitet är ändlig och ofullkomlig, att
inom vår ändliga verld det enskilda är tillfälligt
och förgängligt, endast det allmänna eger der
en viss grad af nödvändighet och konstans. Också
finner man panteismen företrädesvis framträda såsom
reaktion emot en tidsålders eller en förherskande
tidsriktnings alltför starka bundenhet vid denna
sinliga individualitet. I motsats häremot framhåller
panteismen, att såväl de enskilda naturföremålen
som menniskan, så vidt hon tillhör naturen, samt
äfven en Gud, fattad med hennes inskränkningar och
ofullkomligheter, äro ändliga och förgängliga. Men
man har emot panteismen anmärkt, att den dock
ej fyller förståndets fordran på en verklig
verldsförklaring. Det absoluta, hvarur denna
förklaring skulle ske, kan, just emedan det är ett
abstrakt eller allmänt, ej tänkas vara till i och
genom sig sjelf, utan blott i och hos den ändliga
verklighet, hvaraf det är en sida, samt saknar
följaktligen egentligen sjelfständig tillvaro. Ty
sjelfständig tillvaro eger ej det, som till sitt
väsende är en abstraktion ur ett annat. Lika litet som
det abstrakta eller allmänna, som står qvar efter den
abstraktionsakt, hvilken vårt ändliga förstånd måste
företaga för att komma till klarhet i uppfattningen
af vår verld, kan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free